Uppladdning för krig i Kongo

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Ett nytt stort krig ser ut att vara på uppsegling i Kongo. Året har inletts med upptrappade strider mellan den Rwandastödda väpnade rörelsen M23 och den kongolesiska armén i norra Kivu. I Ituriprovinsen drivs striderna av ADF, som är knutet till ISIS. Hundratusentals har under de senaste månaderna tvingats på flykt från striderna. I grunden handlar det om kontrollen över landets stora naturrikedomar.

”Var fjärde kongoles lider av hunger och undernäring”, sade Bintou Keita, chef för FN:s fredsbevarande uppdrag i Demokratiska republiken Kongo (MONUSCO), till FN:s säkerhetsråd i veckan och varnade ”för ett snabbt försämrat säkerhetsläge och en humanitär kris som närmar sig katastrofala nivåer”, rapporterade Al-Jazeera på långfredagen.
Demokratiska Republiken Kongo (även kallat Kongo-Kinshasa) är Afrikas tredje folkrikaste land med drygt 100 miljoner invånare. Landet har över sju miljoner internflyktingar, en ökning med en miljon bara under 2024.
M23:s trupper har sedan början av året avancerat mot Goma i Norra Kivu, den största staden i östra Kongo. Enbart i februari ökade stadens befolkning med 230 000 personer som har flytt undan striderna, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.
De nyanlända flyktingarna lever utan skydd och förnödenheter. Alla tillfartsleder till Goma kontrolleras av M23, vilket har lett till stor brist på varor och extrema pris­ökningar för de nu över 1,5 miljoner invånarna. Bristen på dricksvatten och sanitet har lett till en snabb ökning av kolerafall. Om M23 intar Goma med fortsatta strider inne i staden finns det ingenstans att fly.

Varningarna för ett nytt stort krig ökar. I de tidigare stora krigen 1996-2003 deltog arméer från en rad grannländer på olika sidor: Rwanda, Uganda, Eritrea, Zimbabwe, Namibia och Angola. Under uppladdningen denna vinter har kongolesiska miliser haft läger i Kenya, vilket har orsakat en konflikt mellan Nairobi och Kinshasa.
De nu pågående striderna i östra Kongo sägs vara de hårdaste på många år. Både Kongos nyligen omvalde president Félix Tshisekedi och Rwandas president Paul Kagame har anklagat varandra för att förbereda krig.
Kongo har enorma naturresurser, beräknade av till ett värde av över 250 000 miljarder kronor, enligt beräkningar från både EU och USA. Här finns metaller och sällsynta jordartsmineraler som coltan, som är en avgörande beståndsdel i produktionen av elbilar, mobiltelefoner och spelkonsoler. Landet beräknas ha 70 procent av världens kobolt, som används i litiumbatterier. Guld och diamanter är andra tillgångar i Kongo. Guld som smugglats från Kongo är en viktig del av Rwandas export. Kongo har även begränsad oljeproduktion, men uppskattas ha stora reserver.

Plundringen av Kongo har pågått i århundraden, från slavhandeln och den belgiske kungen Leopolds skräckvälde till dagens imperialistiska gruv- och oljebolag med egna väpnade styrkor och omfattande barnarbete. Inget av rikedomarna har hamnat hos befolkningen. År 2022 var BNP per capita (i köpkraftsparitet) i Kongo 1 337 dollar, ungefär två procent av Sveriges 64 518 dollar.
Kongo är därför också centralt i konflikterna mellan multinationella bolag och i det kalla kriget mellan de imperialistiska stormakterna USA och Kina. 15 av 17 koboltgruvor kontrolleras av kinesiska bolag. Alla stora gruvbolag har verksamhet i Kongo, med det största, schweiziska Glencore, i spetsen. USA-imperialismen har under 2024 tecknat nya handelsavtal med Rwanda, samtidigt som man har kritiserat dess stöd till M23.

De nu pågående striderna i östra Kongo sägs vara de hårdaste på många år.

Kongo har under de senaste 30 åren upplevt två stora krig (1996-97 och 1998-2003). I det första kriget störtades Kongos diktator Mobutu och Laurent-Désiré Kabila tog makten med stöd av Rwanda. Det andra var i huvudsak ett krig mellan Kongo och Rwanda, med allierade stater på båda sidor.
Idag finns över hundra väpnade grupper och miliser i landet. De stöds av utländska regeringar och multinationella bolag, eller utgår från etniska grupper, och flera driver själva gruvor.
Ett ursprung till striderna är folkmordet i Rwanda 1994, då 800 000, de flesta tutsier, dödades av den extrema huturegeringens trupper. När sedan tutsitrupper störtade regeringen, under ledning av landets nuvarande auktoritäre president Paul Kagame, flydde flera miljoner hutuer till Kongo. Rwanda har sedan dess stöttat tutsiledda miliser i Kongo, däribland M23. I december förra året presenterade en FN-rapport bevis på att Rwandas armé både har skickat trupper till M23 och direkt ingripit i Kongo.
Den viktigaste väpnade gruppen vid sidan av M23 är ADF, som har sin bas i Ituriprovinsen i Kongo och utför väpnade aktioner i Uganda. ADF:s uttalade mål är att upprätta en islamisk stat i Uganda. I Ituri agerar också en annan stor milis, CODECO, som har attackerat den kongolesiska armén och flera guldgruvor. Flera andra väpnade grupper som är allierade med armén har mobiliserat kraftigt under de senaste två åren.
Samtliga väpnade styrkor, inklusive den kongolesiska armén, har enligt Human Rights Watch utfört avrättningar, våldtäkter, kidnappningar och hållit hela byar i järngrepp.

Risken för ett nytt större krig är en förödande dom över alla tidigare fredsavtal och FN:s stationerade trupper. De många fredsavtalen har oftast inneburit att miliser ska integreras i den reguljära armén, medan milisledare har bildat partier och erbjudits poster i stat och regering.
Men orsakerna bakom miliserna och striderna finns kvar – kampen om naturresurserna och den extrema fattigdomen hos stora delar av befolkningen. M23 tog sitt namn i protest mot fredsavtalet den 23 mars 2009 mellan den dåvarande presidenten Joseph Kabila och tutsigerillan CNDP.
FN-trupperna i Kongo, som kallas MONUSCO, är FN:s dyraste insats någonsin, med upp till 20 000 soldater och annan personal. De har haft liten effekt på striderna, är mest kända för korruption och övergrepp, och är därför mycket impopulära. MONUSCO är nu under avveckling och ska ha lämnat Kongo i december.

Krigen och utsugningen av Kongo är en produkt av kapitalism och imperialism.
Den ursprungliga befrielsekampens mål att naturresurserna ska ägas och kontrolleras av folket har för länge sedan begravts av diktatorer med stöd av stormakter och dess bolag. Ett nytt krig skulle öka den redan stora nöden och mångdubbla de katastrofer som drabbar befolkningen.
Vapnen i Kongo och alla omkringliggande länder måste ställas under det arbetande folkets kontroll. Naturrikedomarna måste ägas av staten och inkomsterna användas för att erbjuda ett meningsfullt liv för alla, för att erbjuda arbete, vård och för att dra undan milisernas rekryteringsbas.

Det behövs ett demokratiskt och socialistiskt parti, som söker samarbete med arbetare och förtryckta i hela regionen för att göra slut på korruption och våld.