Nya läraravtalet: Ett svek över huvudet på medlemmarna

Av RAYMOND STOKKI // Artikel i Offensiv

I onsdags blev förhandlingen om kollektivavtalet klart mellan Sveriges Lärare och arbetsgivarna Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Sobona (Kommunala företag). Till lärarnas stora besvikelse var det ännu en läggmatch med luft snarare än önskningar och ett stort kliv bakåt för fackföreningsrörelsen samt lärarnas vilja.

Viktiga frågor har legat på bordet under avtalsrörelsen för lärarna. Främst gäller det frågan om arbetsbelastning där kraven underifrån, som ledningen verkat ha drivit, gäller en rejäl ökning av tiden för planering samt för- och efterarbete. Med andra ord måste undervisningstiden minska. Kraven, framför allt underifrån, har gällt att i avtal och lagtext skriva in regleringar.
Andra frågor har gällt regleringar om elevantal/gruppstorlek, lokaler och att lösa lärarbristen med satsningar på kompetensförsörjning genom lärarutbildningarna.
Utfallet om arbetsbelastning blev luftslott, där det talas om ”skarpare skrivningar” och avsiktsförklaringar. Alltså löften om att eventuellt samtala med arbetsgivarsidan om problemen, men inte ens det behöver bli verklighet.
I övrigt bollas problemen tillbaka på lokalavdelningar, ombud och enskilda anställda att själva förhandla med rektorer och chefer om de ska få lättnad i arbetsbelastningen. Bollen är alltså på arbetsgivarnas sida. Detta är långt ifrån de regleringar som lärarna har ropat sig hesa över.

Självfallet har lönen även varit del av avtalsrörelsen, men inte haft huvudfokus. Där har minimum varit att lämna de sifferlösa avtalen som inte har varit till lärarnas fördel. Under hösten gick Sveriges Lärare ut med nyheten att förbundets linje skulle vara att kräva ett avtal med siffror, inte den svåraste linjen att driva mot arbetsgivarna.
Utfallet blev 3,3 procent, det vill säga att golvet lades på industriavtalet och det så kallade märket. Alltså nöjde sig förhandlarna och förbundsstyrelsen med lägsta möjliga krav, med andra ord inget att räkna som vinst. Förbundet har därmed totalt förbisett ilskan och kraften hos medlemmarna som hade kunnat mobiliseras till strejk för verkliga vinster. Dessutom är de 3,3 procenten inte kollektivt för alla lärare, utan ett ”snitt” då individuella lönesättningar fortfarande görs. Det betyder att vissa lärare kan få löneökningar på bara en procent!

En proteststorm har manifesterats på Sveriges Lärares sociala medier och i Facebookgrupper. De huvudsakliga poänger som svikna medlemmar har gjort är att facket har vikt ner sig i fråga om lönen i en period av påbörjade och kommande nedskärningar i en redan alltför pressad verksamhet parallellt med att inflationen och levnadskostnadskrisen ätit upp 10 års löneökningar, alltså sänkta reallöner.
Facket har dessutom inte vunnit en millimeter för lärares arbetsbelastning, den enskilt viktigaste och mest diskuterade frågan för lärare, samt att fackledningen helt har struntat i medlemmarna som uttryckt viljan att strejka för förbättrade villkor. Kraften hos kollektivet har därmed helt gått till spillo.

Sedan förra våren har flera protester runt om i landet ägt rum mot nedskärningar i skolorna. En kvalitativ förändring i kampen har varit att facket gått med eller arrangerat protesterna på flera håll, inte minst med de stora demonstrationerna i Stockholm och Göteborg. Därtill har Sveriges Lärare, tillsammans med andra fackförbund, varit en del av och arrangerat protesterna mot högerregeringens förslag om en angiverilag.
Med detta uppsving av kamp underifrån hade flera fack större möjligheter än på länge att gå in hårt i avtalsrörelsen, men än så länge har det varit platt fall där exempelvis Kommunal och Sveriges Lärare hade liknande skrivningar och båda satte sig ner redan vid minimikrav.
Vad som nu är att vänta är svårt att sia om; medlemstapp eller protester är möjliga. Sveriges Lärares Kongress i maj kan bli ett avstamp för protester underifrån. Men det är tydligt att en viktig fråga är att bryta upp den fackliga byråkratin och kräva att alla avtal läggs ut på medlemsomröstning. ■