Av Tonya Rogers, ISA:s sympatisörer i USA // Artikel i Offensiv
För andra gången på fem månader genomförde fackföreningar i Argentina en 24-timmars generalstrejk den 9 maj mot den högerextrema presidenten Javier Mileis politik som skulle ”chocka” landet ur dess ekonomiska kris. Mileis högerextrema och ultraliberala agenda, som syftar till att skydda de rika och storföretagen och lasta över krisen på de fattiga och arbetarklassen.
Milei och hans regering hävdar att dollariseringen av ekonomin, devalveringen av valutan, privatiseringen av offentliga företag och andra åtstramningar är nödvändiga för att bekämpa den mycket höga inflationen. Men på årsbasis är inflationen fortfarande den högsta på tre decennier, nu runt 300 procent – bland de högsta i världen.
De flesta ekonomer förväntar sig att Argentinas ekonomi krymper med över 3 procent i år. Argentina, som tidigare var ett av de rikaste länderna i Latinamerika, har gått med underskott i 13 år och överlever på lån från Internationella valutafonden (IMF) – nästan en tredjedel av all IMF-utlåning – vilket har lett till ett växande skuldberg. Årtionden av vanstyre av de prokapitalistiska peronistiska koalitionerna har lämnat efter sig ett massivt vakuum för ett genuint vänsteralternativ. Vänsterns misslyckande med att fylla detta vakuum banade väg för den motorsågssvingande Mileis parti, La Libertad Avanza, att vinna i höstens val.
I det senaste valet i Argentina fanns inget starkt vänsteralternativ till Milei och det peronistiska etablissemanget. Undantaget var koalitionen av trotskistiska partier i FIT-U (Arbetarnas vänsterfront – Enhet), som dock haft svårt att försvaga peronismens bas, särskilt i fackföreningarna.
Generalstrejken den 9 maj stängde ner alla större transportnäringen ”för att försvara demokrati, arbetsrätt och löner som går att leva på”, enligt ett uttalande från tre stora fackliga organisationer, inklusive Confederación General del Trabajo (CGT), Argentinska arbetares centralorganisation (CTA-T) och Autonoma CTA (CTA-A). Dessa organisationer pekade på ytterligare åtgärder utan att nämna ett specifikt datum för upptrappningen.
Generalstrejken i maj var ett kraftfullt svar mot Mileis regerings försök att driva igenom ett lagförslag i senaten som skulle fördjupa attackerna mot arbetare och välfärdsprogram. Lagförslaget gick igenom i underhuset i april, men inte ens Mileis hot mot sina egna regeringstjänstemän kunde ge honom en röst i senaten, där oppositionspartiet Peronisterna har 33 av 72 platser, förrän möjligen i juni eller juli.
Som en stor attack mot fattiga argentinare inkluderar lagförslaget avskaffandet av de skattelättnader för låginkomsttagare som kallas Monotributo Social, en kategori som ger billig sjukförsäkring och formellt arbete, vilket översätts till statligt stöd.
Ytterligare attacker inkluderar arbetsmarknadsreformer som förlänger provanställningar för arbetare (vilket ger arbetsgivarna mer makt att diskriminera och avskeda), lättar på straffen för exploaterande arbetsgivare och försvagar föräldraledigheten. Lagförslaget avskaffar skatter på handel och importerade varor och ger mer verkställande makt till Milei. Vidare innehåller lagförslaget en delvis eller total privatisering av de flesta offentliga företag, inklusive de som kontrollerar posttjänster, elproduktion och energi, radio- och -tvändningar och transporter.
En vänsterrörelse som kan samla arbetare och alla de som är trötta på attacker på jobb och välfärd, hbtqpersoners och kvinnors rättigheter är den enda kraft som kan vända vinden i Argentina. De största fackliga organisationerna behöver utlysa en ny generalstrejk innan juni månads slut och ta initiativ till att bygga kampkommittéer i städerna och på landsbygden som kan bli motståndets nav. Att organisera arbetarklassen på detta sätt i opposition mot det peronistiska etablissemanget vore ett viktigt steg till att fylla det politiska tomrummet, och börja forma den kraft som kan få både Milei och det kapitalistiska systemet på fall.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.