Av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv
Söndagen den 30 juni hålls den första omgången i det nyutlysta franska parlamentsvalet, följt av en andra omgång den 7 juli. Valet utlystes i förtid (bara två år efter det senaste valet, istället för att vänta till år 2027) av president Emmanuel Macron på EU-valnatten den 9 juni då det stod klart att extremhögerpartiet Nationell Samling (tidigare Nationella Fronten) blev mer än dubbelt så stort som hans eget.
Liksom många andra rasistiska, nationalistiska och högerpopulistiska partier gick Nationell Samling (RN) starkt framåt i EU-valet. Slutsiffran landade på 31,37 procent av rösterna jämfört med 14,60 procent till valkoalitionen Ensemble, där Macrons parti Renaissance (RE) ingår. RN ökade med 8 procentenheter jämfört med EU-valet 2019 medan RE minskade med 7,8 procentenheter.
Samtidigt visar valresultatet en tydlig polarisering, då vänsterpartiet La France Insoumise (”Det okuvade Frankrike”, LFI) fick 9,89 procent i årets val, en ökning med 3,58 procentenheter medan det socialdemokratiska Socialistpartiet (SP) fick 13,83 procent, en ökning med 7,64 procentenheter. Tillsammans med det franska kommunistpartiet (PCF) samlade dessa tre totalt sett över 26 procent av rösterna.
Valresultatet reflekterar det växande missnöjet mot president Macron och den sittande minoritetsregeringen, som år 2023 tog sig uttryck i massiva protester och strejker mot försämrade pensioner.
Macron kallas ofta för ”de rikas president” på grund av sin ekonomiska politik, med skattesänkningar för företag, slopad förmögenhetsskatt och sina nedlåtande kommentarer om fattiga och arbetare. Macron och regeringen använde sig flera gånger av undantagsregler i den franska konstitutionen för att driva igenom lagförslag, såsom försämrade pensioner, utan omröstning i parlamentet. Han har även trappat upp rasismen. I ett transparent försök att konkurrera med Nationell Samling lade regeringen fram ett lagförslag i höstas som skulle försvåra möjligheterna för familjeåterförening för invandrare. Förslaget röstades ner av vänstern för att det var för repressivt, och av högern för att det inte var repressivt nog (BBC den 12 december 2023).
Samtidigt har Nationell Samling (RN) drivit en klassisk antietablissemangskampanj som skyller samhällsproblemen på ”immigrationister” som Macron och lovar att försvara den ”franska identiteten” från invandrare som ”vägrar assimileras”. Partiet vill införa en ny ”nationell preferens” för att neka invandrare tillgång till exempelvis sjukvård. År 2022 tog Jordan Bardella över som partiledare efter Marine Le Pen. Han är 29 år, och växte upp i en arbetarförort till Paris som barnbarn till invandrare från Algeriet och Italien. Partiledarbytet är, liksom partiets namnbyte från tidigare Front National, ett försök att framställa sig som regeringsdugliga och distansera sig från sina Förintelseförnekande, nazikollaborerande rötter.
Polariseringen i EU-valet har tagit sig uttryck på gatorna. Den 15 juni demonstrerade över 500 000 mot RN:s rasism, och är inte den sista antirasistiska demonstrationen som lär dyka upp under de kommande åren, oavsett valresultat. Den 10 juni, dagen efter EU-valet, kom även en välkommen nyhet i form av Nya folkfronten (Nouveau Front Populaire, NFP), en valkoalition bestående av Det okuvade Frankrike, Socialistpartiet, kommunistpartiet, Ekologisterna med flera. I valprogrammet finns bland annat en höjd minimilön, sänkt pensionsålder, höjd förmögenhetsskatt med en tillagd ”klimatkomponent”, pristak på el och gas samt en migrationspolitik som behåller tioåriga tillfälliga (men inte permanenta) uppehållstillstånd, garanterar välfärd åt papperslösa och inför den nya statusen ”klimatflykting”. Men liksom med tidigare vänsteralternativ gäller det dock att inte ha några illusioner om magnituden på den förändring som de kan genomföra, utan snarare att se dess bildande som en chans att sätta vänsterpolitiken på agendan och höja den socialistiska medvetenheten.
I de senaste opinionsundersökningarna får RN 34 procent, NFP 28 procent och Ensemble 20 procent (Politico den 21 juni 2024). Rasisthögern är nu närmare än någonsin att ta regeringsmakten, men valet är ännu inte avgjort. Kanske ännu viktigare än den parlamentariska kampen är uppbyggandet av den antirasistiska rörelsen och riktningen vänsterut som Nya folkfronten visar vägen för.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.