Gàllok-domen upprör och organiserar

Av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Den 25 juni kom domen från Högsta förvaltningsdomstolen där överklagan fälldes och gruvstarten i Gàllok fick ytterligare ett grönt ljus. Sedan dess har tongivande röster bland gruvmotståndare höjts om att inte ge upp utan snarare organisera och stärka motståndet. Högerregeringens lösning på en samtidig ekologisk, social och ekonomisk kris är att hamra in kolonial utsugning.

Planerna på en gruva i Gàllok/ Kallak utanför Jokkmokk har pågått i över 10 år och kampen mot gruvan och exploatörerna likaså.

Efter att Norrbottens länsstyrelse sa nej till gruvan så landade frågan på bordet hos den förra socialdemokratiska regeringen som, efter att ha dragit frågan i långbänk, sa ja till gruvan.

Nuvarande regeringen har fortsatt i S-högerns spår och förkunnat att de minsann ska göra det lättare att köra över miljö-, klimat-, och kulturella värden för ett snabbspår för det bolag som vill starta en gruva.

En marxistisk analys av gruvfrågan ställer behov mot profit, det vill säga; vilka verkliga behov har människan eller planeten av att utvinna än mer järnmalm ur marken, jämfört med vilket behov vi har av att en liten klick människor ska tjäna än mer på att roffa åt sig av naturens tillgångar utan ansvar för kultur, natur eller vår framtid.

Men paradoxalt nog är det frågan om behov som utnyttjas av profitförsvararna; att vi behöver en fortsatt exploatering av exempelvis järnmalm för klimatomställningen.

Författaren och klimat- och miljöskribenten Arne Müller skriver om detta på Facebook-sidan Norrlandsparadoxen: ”Domstolen hänvisar till ett uttalande från regeringen om att det finns ett behov av järnmalm för den gröna omställningen. Det vågar jag påstå är direkt felaktigt. Det finns ingen sådan koppling. Det i särklass viktigaste för en framgångsrik grön omställning är att hushålla bättre med stål och därmed minska behovet av järnmalm.”

Kampen har under åren gått från ockupation av området för exploateringen, protester, utspel i samarbete med övriga klimat- och miljörörelsen till juridiska slag med överklaganden från Naturskyddsföreningen och den drabbade samebyn Jåhkågasska.

Ny forskning har även visat hur kampen mot gruvor i Sverige ökat i storlek och organisering. Och sannerligen fortsätter kampen: en av organisatörerna för motståndet mot en gruva i Gàllok redovisar en fortsatt tillströmning av aktivister som är beredda till direkt aktion och civil olydnad.

FN-organet Unesco har uttalat sig om att de, i och med beslutet om Gàllok, kommer att ta upp frågan om att världsarvet Laponia är i fara. Och Arne Müller skriver:

”Om det skulle gå så långt att en start av en gruva närmar sig så är motsättningarna i det här fallet så skarpa att jag skulle tro att detta i så fall blir en av de största och hårdaste miljöstrider vi har sett i modern tid i Sverige. Med rätta har det gjorts jämförelser med striden om Altaälven i Norge.”

Motståndet kan eldas på än mer på grund av regeringens strategi för råvaruindustrin som går i samma linje som resten av den förtryckande högerpolitiken. När regeringens strategi för norra Sverige presenterades på DN debatt lät det såhär: ”Norra Sverige är en guldgruva. Råmaterial från älvar, malm och skog utgör basen för svensk industri, för vår export och vårt välstånd.”

Som även andra påpekat så ingjuter verkligen regeringen sina nykoloniala intentioner som om vi hade backat minst 100 år bakåt i tiden. En strategi som kan ena kamp mot såväl högerregeringen som ny ”grön” kolonialism.