Ta fajten för 30 timmars arbetsvecka

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Årets avtalsrörelse och inte minst Vårdförbundets strejk satte kravet på kortare arbetstid i förgrunden. Därför blev besvikelsen stor när Vårdförbundets ledning avbröt strejken i förtid och svek kampen för en generell arbetstidsförkortning. Men kravet på arbetstidsförkortning har starkt stöd och är här för att stanna. 64 procent av de yrkesverksamma vill se 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön, enligt en opinionsundersökning beställd av fackförbundet DIK.

Även Socialdemokraterna har känt sig pressade och en arbetsgrupp som partiet har tillsatt föreslår att arbetstiden ska förkortas till 35 timmar i veckan. Men det ska ske i en långsam, gradvis takt. Först år 2035 ska arbetstiden vara sänkt till 35 timmar i veckan.

Arbetstiden måste kortas nu. Vad som krävs är 30 timmars arbetsvecka eller motsvarande med bibehållen lön samt att de anställda och de fackliga organisationerna får kontroll över arbetsorganisation och scheman. ”Vi föreslår ett pilotprojekt med 30 timmars arbetsvecka på två vård- och omsorgsboenden och två hemtjänstgrupper 2025 och utifrån dessa kan lärdomar dras för en genomgående arbetstidsförkortning från och med 2027. Det skulle innebära att nyanställa 200 undersköterskor och vårdbiträden” (Socialistiskt Alternativ: Förslag till strategisk plan och budget för Luleå kommun 2025-2027).

Det var i kampen för rösträtt och 8 timmars arbetsdag som arbetarrörelsen byggdes. År 1920 infördes 8 timmars arbetsdag i Sverige och det följdes av ytterligare arbetstidsförkortningar. Men sedan 1973, då normarbetstidsveckan förkortades till 40 timmar, har inga generella arbetstidsförkortningar genomförts. Arbetstidsförkortning blev ett av den kapitalistiska krisens första offer.

I andra länder har normalarbetstiden sänkts och Sverige har de längsta arbetsveckorna i Västeuropa. Samtidigt som den effektiva pensionsåldern – det verkliga snittet för när människor går i pension – är högre i Sverige än i de flesta andra länder.

”Mellan 1950 och 1980 minskade den genomsnittliga årsarbetstiden per arbetare i Sverige drastiskt, men sedan dess har arbetstiden planat ut och till och med ökat”, summerar Kommunal i rapporten Tid för förändring – En rapport om arbetstidsförändring. Samtidigt som arbetsdagen tenderat att bli längre har vinsterna ökat på lönernas bekostnad och produktivitetsvinsterna har hamnat i kapitalisternas fickor. Kampen för en arbetstidsförkortning kan därför bli till en spjutspets i kampen för att börja vinna tillbaka vad som har förlorats.

Den ökade pressen på arbetsplatserna och den stegrade arbetsbelastningen – färre ska hela tiden göra mer – har ett förödande pris. Den stressrelaterade ohälsan når ständigt nya rekordnivåer. Sjukfrånvaron på grund av stress har femdubblats. Bland de drabbade är fyra av fem kvinnor i välfärdsyrken. ”Men sjukfrånvaron leder också till stora utgifter för samhället. Totalt uppgick kostnaderna till 51,4 miljarder kronor år 2023. Det är enorma summor som i stället skulle kunna ha investerats i verksamheten och i en bättre arbetsmiljö”, konstaterade Facken i välfärden tidigare i år.

Men enligt kapitalister och nedskärningspolitikerna ”har Sverige inte råd att korta arbetstiden” (den moderata finansministern Elisabeth Svantesson i juni i år). Sanningen är den motsatta. Vi har inte råd med att vänta på en generell arbetstidsförkortning, särskilt inte nu, med den högsta arbetslösheten på tio år.

Behovet är akut. Det behövs heller inte fler studier. Både svenska och internationella studier visar samstämmigt att arbetstidsförkortning ger bättre trivsel och mindre ohälsa. Arbetstidsförkortning behövs för att särskilt förbättra arbetarkvinnornas villkor. En arbetstidsförkortning är ett villkor för minskad stress och tillräcklig återhämtning.

Fackföreningarna måste ta ut kursen mot 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön och ta fajten för arbetstidsförkortning – nu!