Av ARNE JOHANSSON // Artikel i Offensiv
Venezuelas presidentval har resulterat i ett ytterst spänt läge där både Nicolás Maduros så kallat ”bolivariska” regering och den USA-stödda högeroppositionen har utropat sig till segrare. Enligt den centrala valmyndigheten CNE vann Maduro valet den 28 juli med 51,95 procent av rösterna, medan González, högeroppositionens kandidat fick 43,18 procent.
Själv påstår oppositionen att den har bestulits en jordskredsseger med mer än dubbelt så många röster som Maduro, detta med hänvisning till data som den har publicerat med underlag från 80 procent av valstationerna.
De första dygnen efter valet följdes av våldsamma gatudemonstrationer och attacker mot offentliga byggnader som under flertaliga sammandrabbningar med polisen uppges ha resulterat i 24 dödsoffer och ett par tusen gripanden. Enligt Maduro kom dessa ”fascistiska utbrott” snabbt under kontroll, varefter en stor rödklädd marsch hölls genom Caracas.
Både oppositionsledaren Maria Machado, som själv förbjöds att ställa upp i val på 15 år efter att tidigare ha efterfrågat militär hjälp utifrån mot regeringen, och galjonsfiguren González anklagas av landets riksåklagare för anstiftan till uppror sedan de uppmanat poliser och militärer ”att följa sitt samvete och ställa sig på folkets och sina familjers sida”.
Än så länge tyder inget på att vare sig militären och polisen sviktar i sin lojalitet till regeringen och landets institutioner.
Att valmyndigheten CNE har dröjt med att visa upp detaljerade valresultat från alla valstationer har underblåst misstankarna om fusk men förklarats med att den har utsatts för omfattande hackerattacker, samtidigt som den hävdar att alla detaljerade data har överlämnats till Högsta domstolen för granskning.
Det är på långt avstånd och i avsaknad av objektiv nyhetsförmedling svårt att veta vad som verkligen har hänt.
Valet har skett mot bakgrund av Venezuelas desperata ekonomiska och sociala kris efter ett gigantiskt BNP-ras sedan 2012 med 75 procent och en hyperinflation som toppade på 130 000 procent och som har fått 7,7 miljoner, en femtedel av befolkningen, att lämna Venezuela sedan 2014. Att inflationen sedan dess har tagits ned beror på stenhård åtstramning, åtföljt av privatiseringar och en inofficiell dollarisering som har skapat en liten återhämtning till priset av växande sociala klyftor.
Tillsammans med omfattande sociala protester och en rad opinionsmätningar före valet som tydde på ett massivt övertag för oppositionen piskade detta upp enorma förväntningar hos denna om ett regimskifte, en bild som också har förstärkts av västliga media. Frågan är vem som manipulerar mest? Att oberoende faktagranskare som CEPR (det USA-baserade Center for Economic and Policy Research) har påpekat att opinionsmätningarna i Venezuela tidigare visat sig vara ytterst otillförlitliga och kan vara viktade utifrån gamla folkräkningsdata från tiden innan den mycket stora emigrationen är det få som har tagit någon notis om.
Men att det sociala missnöjet jäser och att valet knappast var ”fritt och rättvist” är ett understatement. Att Maduroregeringen i sin valkampanj har utnyttjat statliga resurser, diskvalificerat flera oppositionskandidater och att det har varit ytterst svårt att rösta för de miljontals som har emigrerat är till exempel uppenbart.
Mest uppmärksammat var förbudet mot den högerradikala oppositionsledaren Maria Machado att själv ställa upp, vilket tvingade henne att till sist lyfta fram Gonzales som galjonsfigur, en tidigare okänd diplomat.
Frågan är nu om det kan bevisas bortom allt tvivel att även själva valresultatet har förfalskats. Att den regeringen närstående Högsta domstolen skulle pressas till att underkänna valmyndighetens valresultat är osannolikt.
Men Venezuelas val och särskilt dess förutsättningar att vara fritt är än värre manipulerat av den stora grannen i norr.
När USA:s utrikesminister Antony Blinken uttalade att ”det venezuelanska folket förtjänar ett val som verkligen speglar dess vilja, fritt från all manipulation” var detta ett skamlöst hyckleri från den stat som ända sedan Hugo Chavez första valseger för 26 år sedan har gjort oupphörliga försök att manipulera Venezuelas val, stötta kuppförsök, finansiera högeroppositionen och undergräva Venezuelas regering.
Som Financial Times (FT) beskriver det har även Maduro under sina elva år vid makten ”stått emot USA:s sanktioner, mordplaner, en förvirrad invasion av legosoldater, massdemonstrationer och diplomatisk isolering”.
Hur stor del av Venezuelas kris som utöver oljeprisraset och en tilltagande korruption kan förklaras av USA-ledda sanktioner, beslagtagande av såväl guldreserven som CITGO, Venezuelas oljebolag i USA, samt ihärdiga försök att blockera krediter, isolera landet med mera och de konsekvenser detta har skapat kan vara svårt att kvantifiera.
Att sanktionspolitiken ännu inte fullt ut har lyckats beror i hög grad på att Venezuela har kunnat dra fördel av att USA:s makt i dag utmanas av Kina, Ryssland, övriga oljestater och Bric-länder. Maduroregeringen överlevde Trumps ”högsta tryck” av amerikanska sanktioner sedan 2018 för att driva honom från makten, trots att USA och dussintals andra nationer erkände oppositionsledaren Juan Guaidó som den legitime presidenten.
Att hela högeroppositionen ställde upp i valet hänger ihop med ett försök till avspänning från USA under Biden, som har bytt en paus i sanktionerna mot ett löfte om ett fritt val i Venezuela och Maduros stöd för att hejda flyktingvågen till USA.
Avtalet kom till sedan Maduro lyckats klamra sig fast vid makten genom att som Financial Times formulerar det ”närma sig Kina och Ryssland och samtidigt anta en frimarknadspolitik, påskynda privatiseringar och använda USA-dollarn som de facto-valuta och lyfta de flesta priskontroller. Den blygsamma ekonomiska återhämtningen efter detta gynnade främst de rika”.
En fråga nu är om den akuta konflikten efter valet innebär återupptagna sanktioner och stöd till nya kuppförsök från USA eller om USA i stället efter en tid försöker återuppta en prokapitalistisk avspänningspolitik, där USA kan hoppas på att bromsa Venezuelas närmande till Kina och förhindra förnyat kaos i det latinamerikanska land som just nu bidrar mest till flyktingvågen till USA? En viss tvekan kan spåras efter att USA:s utrikesminister Blinken först uttalat att oppositionen vann valet, men att USA ändå inte har erkänt González som ny president.
Striden om valresultatet har åter ökat Venezuelas isolering med brutna diplomatiska kontakter till en lång rad latinamerikanska länder. En annan fråga är hur fortsatta privatiseringar och frimarknadspolitik påverkar vad som fortfarande finns av folkligt stöd för en chavism som fortsätter att rulla den så kallat bolivariska revolutionen baklänges?
Även om en Machadoledd regering med all säkerhet skulle betyda privatisering av det statliga oljebolaget PVDSA, rea på landets naturrikedomar och en avveckling av de försvagade sociala missioner som ännu finns kvar kan Maduro inte alls kan räkna med samma lojalitet som förr från fattiga och arbetare.
Att Maduro efter valet på nytt uppmanar sina anhängare att med stöd av regeringen fördjupa den revolutionära folkmakten och rentav hotar den nordamerikanska imperialismen och landets ”fascistiska kriminella” med att uppmana till ”en ny revolution med andra karaktärsdrag”, visar hur den chavistiska staten på ett bonapartistiskt sätt försöker klamra sig kvar vid makten genom att manövrera mellan klasserna. ■
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.