Arbetsmiljö, personalflykt och Luleåmodellen

av Ann-Christin Holmström, kommunfullmäktigeledamot Socialistiskt Alternativ i Luleå med 23 års arbetserfarenhet inom välfärden // Artikel i Offensiv

Många kommuner och regioner använder sig konstant av nedskärningar inom välfärdsyrken för att ”hålla budget i balans”. Men kostnader för sjukfrånvaro och det negativa som en hög sjukfrånvaro kommer med verkar hamna i skymundan för politikerna och för de tjänstemän som styr verksamheter inom välfärden. Minimal bemanning och minutscheman inom hemtjänsten gör att den dagliga verksamheten knappt går ihop.

Det kommer flera rapporter där man har undersökt arbetsvillkoren bland de som jobbar inom välfärdsyrken och där framträder en dyster bild; anställda blir sjuka av sitt arbete och en dålig psykosocial arbetsmiljö råder.

En rapport från Facken i välfärden, Miljarder skäl att förbättra arbetsmiljön – om kommunernas och regionens kostnader för produktionsbortfall till följd av sjukfrånvaro (2024), som Kommunal, Sveriges Lärare, Akademikerförbundet, Vision och Vårdförbundet står bakom, beskriver hur sjukfrånvaro kan påverka välfärden och att stor sjukfrånvaro även är en stor kostnad för samhället.

År 2023 stod kvinnor för 79 procent  av pågående sjukfall med stressrelaterade åkommor. Försäkringskassan kommenterade dessa siffror: ”En viktig förklaring till att kvinnor är överrepresenterade inom sjukskrivningar med psykiatriska diagnoser, är att de är sysselsatta i kontaktyrken med bristande arbetsmiljö. Sådana yrken finns inom vård, omsorg, sociala insatser och utbildningsområdet”.

Den totala kostnaden för sjukfrånvaro för de som arbetar i kommun och region var 51,4 miljarder kronor året 2023 och den totala kostnaden för produktionsbortfall på grund av sjukfrånvaron har ökat med över 50 procent mellan 2013 och 2023 – det handlar om 17,9 miljarder kronor.  

Forskning visar att sjukfrånvaro kostar enormt och kvinnodominerade yrken är utsatta i större utsträckning. I välfärdsyrken sker det emotionella arbetet samtidigt som arbetet exempelvis i hemtjänsten ska ske under tidsatta besök som är minutbestämda. Hela dagen är planerad i minuter, där överdrag i tid hos en brukare kan påverka hela dagens arbetsschema.  

I rapporten Personal som lämnar – en rapport om personalflykt i äldreomsorgen (2023), visar på siffror som är skrämmande höga. I den rapporten, där medlemmar i Kommunal fick svara på frågan om de ville stanna kvar i yrket om tre år, var det 46 procent som svarade att de ville stanna  kvar i yrket. År 2017 var det 60 procent som ville vara kvar i yrket. Andelen som vill vara kvar i yrket har fallit med 25 procent. Antalet som vill stanna kvar minskar med åren och detta är oroande, vem ska vilja och orka arbeta inom välfärden?  

Sammantaget är den här modellen verklighetsfrånvänd 

Bemanningen var en annan viktig fråga som togs upp i samma rapport. Det var en av fem som ansåg att bemanningen var tillräcklig på daglig basis och det var så högt som 44 procent som upplevde att de var fysiskt trötta av jobbet varje dag och av dessa var det en av tre som ville arbeta kvar om tre år. Det uttrycktes av medlemmarna att arbetssituationen var så pass allvarlig att de ansåg att deras egen och de äldres hälsa var i fara.  

Sveriges Kommuner och Regioners (SKR) rapport Välfärdens kompetensförsörjning är en personalprognos mellan åren 2021–2031 och visar att välfärdens kompetensförsörjning ser ett ökat behov av personal, som är kraftigt koncentrerat till äldreomsorgen där det behövs ungefär 58 500 fler anställda fram till år 2031. Det innebär en ökning med 31 procent. Det som också behöver tas in är pensionsavgångar. Det beräknas att äldreomsorgen behöver anställa 111 000 till år 2031 för att kunna tillgodose de ökade behoven och för att kunna ersätta personal som går i pension.

Men de styrande politikerna och tjänstemännen verkar inte lyssna på vad som framställs från forskning, rapporter och vittnesmål från anställda. Detta är tydligt i Luleå kommun, som har beslutat att införa ett nytt sätt – ”Luleåmodellen” – att planera och samordna hemtjänstinsatser. Planerare och samordnare i de olika hemtjänstgrupperna ska nu i det nya arbetssättet sitta tillsammans och planera samt samordna insatser för alla brukare i kommunen – till skillnad från innan då planerarna arbetade på samma plats som övriga i personalgruppens hemtjänst. Från anställda – men även chefer, sjuksköterskor och anhöriga – uttrycks det en oro över den nya modellen som innebär att antalet planerare/samordnare ska minska i från cirka 40 till endast 12. Hur ska man kunna ha tid att planera verksamheten på ett tryggt och säkert sätt för brukare och personal? 

Anställda undersköterskor och vårdbiträden har kontaktat facket Kommunal och det har varit ett medlemsmöte där många deltog. Offensiv har träffat Nicole Johansson, arbetsplats- och skyddsombud som arbetar som vårdbiträde inom hemtjänsten i Luleå. Hon berättar om striden som anställda har tagit för att försöka stoppa förslaget från att gå igenom.

Det har hållits ett medlemsmöte om den nya modellen som Kommunal kallade till. Vad tycker du om uppslutningen och vad uttrycktes från medlemmarna?

– Uppslutningen var god, vi var omkring 70 medlemmar på plats i sessionssalen inne i stadshuset. Det var många upprörda röster som talade, ingen inne i salen var för Luleåmodellen. Jag tog ordet vid ett tillfälle, där jag tog upp det hänsynslösa bemötandet kombinerat med en katastrofal modell som verksamhetschefen stod för. Jag betonade behovet av att förbereda oss för protester, då en medbestämmandeförhandling inte är en tillräcklig säkerhet för oss i personalen. Kommunen kommer att genomföra modellen ändå.

– Luleåmodellen är framtagen utan hänsyn till de anställda och inte heller har styrande tjänstemän frågat personal som jobbar på golvet om hur man faktiskt ska kunna styra hemtjänsten – det finns otroligt stor kompetens hos oss som jobbar med detta dagligen i verkligheten. Redan idag är det svårt att få ihop bemanningen. Cirka 20 planerare sitter varje morgon och ska få ihop dagens planering, lösa korttidsfrånvaro, omplanera och fixa vikarier. Den här nya modellen ska ersätta detta med 4-5 stycken. 

Kan du se vad som är positivt med Luleåmodellen?  

– Det är svårt att se nu vad som skulle vara positivt med arbetssättet som modellen handlar om, den går emot det som den vill uppnå – trygghet och kontinuitet för både brukare och anställda. Kommunen vill ha ner sjukskrivningstalet och efterfrågar en bemanning som täcker behoven, men det är minimibemanning som kommunen förespråkar. 

– Kommunens arbetssätt utgår från Individens Behov i Centrum, men med det nya arbetssättet riskerar brukaren att inte alltid få rätt stöd och hjälp och kontinuitet kan bli svårare att tillgodose. Det är också viktigt att det inte blir för stor omsättning på personal som går hem till brukarna och där spelar planeraren en stor roll. För den som planerar har i dagsläget koll på vem som går hem till vem och med den här nya centrala planeringen finns risken att detta inte kan följas. 

– Sammantaget är den här modellen verklighetsfrånvänd – har man helt tappat begreppet om hur verkligheten är för de som jobbar på golvet?

Hur upplever du arbetsmiljön inom hemtjänsten?

– Jag har kollegor som inte alls mår bra, det är för hög arbetsbelastning redan nu – och hur blir det inte sedan, då samordnaren inte är på samma plats som vi andra? Arbetsmiljön blir inte bra, det blir stressigt, restid tas bort för att besöken ska göras och detta är något som redan har pågått i flera år. Planeringen är inte heller alltid planerad efter den faktiska tiden, så det medför att jobba över för att kunna ge tiden som är inplanerad.

Vad tänker du om framtiden inom yrket som undersköterska/vårdbiträde inom äldreomsorgen?  

– Framtiden blir svår, det är komplicerat att stanna kvar. Det finns kollegor som funderar på att byta jobb och yrke och detta är beklagligt, eftersom yrket i sig är ett bra jobb. Det är förutsättningarna som är dåliga.■