Polistrakasserier mot Palestinaaktivister

Av VILGOT KARLSSON //Artikel i Offensiv

Britta Brus, medlem i Socialistiskt Alternativ Västsverige, är en outtröttlig aktivist som tar kamp mot rasism, hyreshöjningar, nedskärningar och är en konstant del av Palestinarörelsens demonstrationer i Göteborg mot Israels folkmordskrig och ockupation. Fredagen den 20 september, när hon hälsade på kamrater i Stockholm, utsattes hon för politiska polistrakasserier.

Offensiv och Socialistiskt Alternativ fördömer polisens uppseendeväckande och förkastliga agerande. Lägg ner anklagelserna mot Britta Brus och andra aktivister och stoppa den repressiva batongpolitiken mot – och förföljelsen av – Palestinaaktivister!

Vad var det som hände i fredags?
– Polisen ringde mig när jag satt vid frukostbordet hemma hos kamraterna i Stockholm. De säger att ”Vi är utanför din bostad och vi ska hämta dig”. Jag förklarade att jag inte är i Göteborg och undrade vad som är så allvarligt att de nu har kommit för att hämta mig. De påstår att jag ska ha fått två brev med kallelse och påminnelse att inställa mig på förhör. Jag har inte fått några brev och inte heller kallats till förhör på något annat sätt heller. Men nu blev jag alltså anhållen i min frånvaro.
– Jag gick till närmsta polisstation i Skärholmen och i receptionen hade de först ingen aning om vad det kunde röra sig om. Efter en stund fick de tag i polisen som hade ringt mig. Jag trodde då att de skulle ställa lite frågor, klargöra lite saker, men istället kom det plötsligt två uniformerade poliser och sade att jag skulle iväg till Västberga polisstation. De sade inget om varför jag skulle köras iväg dit eller om jag var misstänkt för något.

– Jag försökte hålla mig lugn, men jag var mest chockad. Jag kunde inte tro att det faktiskt hände på riktigt. Vid den tidpunkten visste jag inte att det var en synkroniserad hämtning av mig och två personer till. De övriga två hade inte heller fått de påstådda kallelsebreven från polisen. Vilken tur att jag inte var hemma, för då hade polisen vänt upp och ner på lägenheten och skrämt mina barn! Ska inte barn få skyddas från sådana integritetskränkande övergrepp?
– Min kamrat som följde med till stationen frågade om hon fick följa med in på förhöret. Polisen svarade då att hon fick det, men att förhöret skulle ske på Västberga polisstation dit jag skulle transporteras. Men väl framme i Västberga säger polisen till min kamrat att jag inte alls är där och att de inte vet något om en transport eller något förhör.
– Min sambo hade krävt att få reda på vad som pågick och hade också informerats om att jag hade körts till Västberga. Så utåt sett, för mina nära och kära, var jag försvunnen. Min kamrat åkte fram och tillbaka mellan polisstationerna i Skärholmen och Västberga och letade efter mig. Först långt senare bekräftade polisen att jag verkligen var i Västberga, så flera kamrater väntade utanför stationen den kvällen.

Vad hände på polisstationen i Västberga?
– Västberga var en riktig bunker till polisstation, som en relik från kalla kriget. Där var jag isolerad från omvärlden i nio timmar. Det är knäckande att vara isolerad, att inte få ha någon kontakt.
– Den iskalla miljön med väggfasta möbler och hårda material, obehagliga färger är nog till för att dehumanisera individen. Man tappar tidsuppfattningen på en gång, så jag sjöng för att ha bättre grepp om tiden och för att ha något att göra, det var ju bra akustik i cellen.

– Jag blev kroppsvisiterad, fick byta om till grå anstaltskläder och tilläts varken ha några hårspännen eller mina glasögon. Eftersom jag inte hade mina glasögon kunde jag inte läsa de dokument jag hade fått om mina rättigheter och restriktioner. Jag läste i efterhand att jag hade besöksförbud och mobilförbud, men tydligen hade jag rätt att se på TV och läsa tidningar. Läsa tidningen, utan mina glasögon?
– Jag fick vänta länge innan det var dags för förhör och först då fick jag tillbaka glasögonen. De informerade mig om att jag alltså är misstänkt för medhjälp till grovt rån i samband med en incident då Joakim Lamottes (högerextrem profil på sociala media) mobil försvann.
– Vi ska alltså enligt polisen ha planerat och utfört dåden i samförstånd. Det är absurt! Det som hände var att jag tog initiativet att flytta på hans väska under ”incidenten” när polisen hade brottat ned Lamotte på marken, så att den inte skulle skadas. Den låg sedan synlig i bakluckan på en bil. Jag gjorde det framför polisen, inför övervakningskameror, i dagsljus, med intentionen att jag skulle ge den till polisen och Lamotte skulle få tillbaka den när han inte längre låg på marken.
– Men i all stress och förvirring som var, då det kom polisbilar och ambulans samtidigt som vi skulle sköta våra vanliga funktionärsuppgifter med att ordna en bra och trygg demonstration för talare (varav en riksdagsledamot) och hundratals besökare så hann jag inte göra det förrän polisen själv hade lämnat tillbaka väskan till Lamotte.

– Polisen försöker nu hävda att jag hade planerat detta tillsammans med andra, att det fanns uppsåt. ”Planerat?” Hur skulle vi ha kunnat veta att Lamotte skulle dyka upp som gubben i lådan på ett närapå tomt torg när vi hade fullt upp med att dra sladdar och greja med flaggor och västar?
– Jag tilldelades en advokat som var med under förhöret via telefon från Göteborg. Jag fick även prata med honom en stund i ”enrum” (i samma förhörsrum men polismannen hade gått ut), men på högtalartelefon så det ekade ut ur rummet och genom korridoren, så jag kände inte att det var så mycket sekretess över det samtalet.
– En kompis hade skämtat för länge sedan att om jag någonsin blir arresterad ska jag ”låtsas som om du är i en diktatur”. Det var ett bra råd.

– Jag ville stå upp för mig själv. Jag försökte balansera, försöka vara en spjuver och hålla modet högt, sjunga kampsånger men samtidigt inte spela Allan och kanske råka trigga polisen till aggressivitet. Men jag var samtidigt väldigt lågaffektiv under förhören och under all kommunikation med poliser och häktesvakter – och jag trodde väl i min enfald att det skulle vara till min fördel på något sätt, att vara samarbetsvillig.
– När jag väl släpptes kunde jag inte ringa någon eftersom polisen hade tagit min mobil. Jag hade memorerat numret till min sambo, men var så förvirrad och skakad efteråt att jag inte ens tänkte tanken att fråga om jag kunde låna en telefon och ringa honom. Jag erbjöds heller inte att få låna en telefon.
– Mina kamrater stod och väntade utanför entrén för besökare, men eftersom jag släpptes ut bakvägen så såg vi inte varann och jag fick ta mig iväg helt själv. Polisen visste om att de väntade på mig, så det var nog medvetet att inte låta oss träffas.
– Min sambo ringde polisen två timmar efter att jag släppts för att fråga hur det gick. Han fick då inte ens reda på att jag redan var släppt.

De advokater Socialistiskt Alternativ har varit i kontakt med har aldrig hört talas om att någon blir behandlad på det här sättet och oanmält tas in på en dags förhör för misstanken om att ha stulit en mobiltelefon.
– Nu är det viktigt att det här kommer ut, att visa polisens linje och varna andra för vad de kan råka ut för, hur de kan bli behandlade av polisen.
– Jag ser mig själv som en helt vanlig trött jävla tant som aldrig stulit något och knappt petat på någon – och så blir jag såhär jäkla inblandad! Det är som om jag hade planterat en bomb! ■