Av MARCUS KOLLBRUNNER // Artikel i Offensiv
Den 2 oktober kommer tiotusentals argentinare att återigen fylla gatorna i protest mot president Javier ”Motorsåg” Milei. Denna gång är det mot Mileis förväntade veto mot en lag som det röstades om nyligen i kongressen, och som kompenserar de offentliga universiteten för den skyhöga inflationen.
Mileis motorsåg mot offentliga utgifter går ut på att garantera betalningen av Argentinas utlandsskuld och sänkta skatter på rika och storföretag, samtidigt som andelen fattiga har ökat dramatiskt sedan han kom till makten.
Argentina har skakats av flera stora protester sedan Milei kom till makten den 10 december ifjol med en chockterapi, med slakt av offentliga utgifter, avregleringar, privatiseringar, höjda skatter för vanliga löntagare och ökat repression mot protester.
Inflationen var redan en av de högsta i världen, men sköt i höjden i takt med att peson rasade i värde mot dollarn. (Inflationen mätt i årstakt ligger nu på 123 procent). Dessutom sänktes subventionerna på offentliga tjänster som el, vatten, gas och transporter, vilket ledde till kraftigt höjda priser.
Milei frös alla offentliga investeringar, vilket drabbade byggindustrin hårt.
Pensioner frystes och tappade snabbt i värde, samtidigt som stöd till soppkök drogs in. Allt som allt skars motsvarande 37 miljarder dollar bort från statsbudgeten.
Resultatet har varit ett kraftigt fall i BNP och ökad fattigdom. Andelen fattiga har ökat med 11 procentenheter till 53 procent, enligt det statliga statistikinstitutet. Det innebär 5,3 miljoner nya fattiga på en befolkning på 46 miljoner.
Marknaden och Internationella valutafonden (som har en fordran på 44 miljarder dollar på Argentina) har förstås reagerat positivt på Mileis framfart.
Protesterna lät dock inte vänta på sig. Redan den 20 december genomfördes den första protestdagen och den 24 januari genomfördes en första generalstrejk mot Milei, riktat mot hans stora lagpaket känd som ”Busslagen” (för att allt rymdes i den) som innehöll hundratals förslag om privatiseringar, avregleringar, nedskärningar, sänkta företagsskatter och höjda skatter för låginkomsttagare.
Den 8 mars genomfördes också stora protester. Argentina har en stark kvinnorörelse som vann rätten till abort år 2020. Den ökade fattigdomen drabbar kvinnor och barn hårdast (två av tre barn är fattiga), men ännu har Milei inte vågat röra aborträtten.
Den 24 mars gick hundratusentals ut på gatorna i de årliga demonstrationerna till minnet av militärdiktaturens offer. Milei förnekar omfattningen av diktaturens brott. En grupp av parlamentsledamöter från hans parti besökte fängslade militärer och menar att de borde få lindrigare straff eller frias.
Nästa stora protestdag var den 23 april, då demonstrationer genomfördes mot det akuta läget som de offentliga universiteten befinner sig i. Över en miljon gick ut på gatorna i den största protestdagen hittills. Folk fattar att Mileis försök att ruinera universiteten bara är ett första steg på vägen mot en privatisering.
En stor del av de som jobbar på universiteten har halkat under fattigdomsgränsen. Studiebidraget till studenterna har tappat så mycket i värde att de inte ens täcker inte vad bussbiljetterna kostar under en månad. I september röstades en lag igenom som höjer statsbudgeten till universiteten och Milei väntas lägga in sitt veto. Det är därför som en ny protestdag utlysts till den 2 oktober.
Den 9 maj genomfördes ytterligare en generalstrejk mot Mileis lagpaket och den 12 juni samlades tiotusentals för att protestera vid omröstningen om lagpaketet i kongressens underhus.
Men den negativa roll som byråkratin i den största fackliga centralorganisationen, CGT, men också CTA (som har delats i två delar) är ett hinder för kampen. Generalstrejkerna har bara utlysts efter ett enormt tryck underifrån och sedan maj har CGT ingått en ”vapenvila” med regeringen, och betonar mer förhandlingar.
Vid demonstrationerna den 12 juni så började CGT-ledningen avveckla samlingen innan omröstningen ens hade skett, vilket underlättade polisens attacker, som inkluderade provokatörer.
Trots fackledningarnas ”vapenvila” pågår dock ett stort antal protester och strejker. Pensionärerna har till exempel haft regelbundna demonstrationer, då de drabbas hårt av fattigdomen.
Urholkningen av pensionerna har gjort att betalningen av räntorna på statsskulden för första gången kommer att vara en större utgiftspost än pensionerna i statsbudgeten. Kongressen röstade igenom en lag som höjde pensionerna med 8,1 procent. Men även denna ynkliga höjning var för mycket för Milei, som lade in sitt veto.
De anställda i det statliga flygbolaget har också genomfört flera strejkaktioner under september. Regeringen svarade med att deklarera att flygtransporter är en ”livsnödvändig tjänst” och att 50 procent av servicen måste garanteras under en strejkaktion, vilket är ytterligare en attack mot strejkrätten. Milei hade tvingats backa från planerna på att privatisera flygbolaget i juni, men har nu tillkännagivit att privatiseringen ska drivas igenom.
Säkerhetsministern har också deklarerat planer på nya regler som förbjuder fackliga blockader och strejkvaktskedjor som hindrar företagens verksamhet.
Trots alla dessa attacker är regeringen inte stark och arbetarklassen inte besegrad. Många av hans förslag röstas inte igenom eller urvattnas.
Milei har sagt att krisen och chocken är övergående, men det är en lögn som börjar inses av de flesta. Tvärtom förbereds nya attacker. Budgeten för 2025 som presenterades den 15 september innehåller nya stora nedskärningar, nu främst på anslagen till provinserna.
Regeringen har också sagt att det inte blir några nya lönehöjningar för offentligt anställda från oktober och att privatanställda får höja sina löner med högst 2 procent i månaden, hälften av den nuvarande inflationstakten.
Det innebär att protesterna kommer att fortsätta, men det krävs en större samordning av kampen för att besegra regeringens attacker. Den fackliga ledningen måste genast avsluta sin ”vapenvila” och börja organisera en ny generalstrejk. Men det kan inte vara en ny engångshändelse för att lätta på trycket, utan en del av en plan för upptrappad kamp med sikte på att fälla regeringen.
Vänstern inom FITU (Arbetarnas Enade Vänsterfront), som har 5 parlamentsledamöter, måste komma över sin tendens till sekteristisk splittring och lägga all sin kraft på att förena aktivister underifrån, vilket skulle ge nya möjligheter att bygga ett starkare socialistiskt alternativ. ■
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.