FRÅN FEODALISM TILL KAPITALISM – de borgerliga revolutionerna

Fördjupningstema: Revolution
med fyra artiklar i veckans nr av Offensiv:
1. FRÅN FEODALISM TILL KAPITALISM, av Per Olsson
2. KVINNORNA I FRANSKA REVOLUTIONEN 1789-94, av Lina Westerlund
3. DEN PERMANENTA REVOLUTIONEN, av Stephen Rigney
4. DEN SOCIALISTISKA OKTOBERREVOLUTIONEN 1917, av Katja Raetz

2. FRÅN FEODALISM TILL KAPITALISM – de borgerliga revolutionerna

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Det var genom revolutioner, sociala omvälvningar, som kapitalismen blev det dominerande systemet. Dessa borgerliga revolutioner kunde dock inte segra utan massornas deltagande. Det var också därför som borgarklassen, kapitalisterna, lät framställa sin revolution som en kamp för jämlikhet och alla människors frihet. Men det var kapitalets frihet som stod i förgrunden och kvinnors rättigheter fick ingen plats i de mänskliga rättigheter som proklamerades.

Icke desto mindre betydde de borgerliga revolutionerna att den gamla feodala klassordningen sveptes bort för att ersättas av en ny – det kapitalistiska systemet. Ett system som bara kan avskaffas genom en socialistisk revolution, som till skillnad från de borgerliga revolutionerna inte följs av ett nytt klassförtryck, utan av hela mänsklighetens befrielse.

De borgerliga revolutionerna var inte en händelse, utan en i många fall utdragen och våldsam process som hade föregåtts av att kapitalismen i allt högre grad börjat bli ekonomiskt dominant. Det i sin tur tenderade att ständigt skärpa motsättningarna mellan den framväxande kapitalismen, med säte i städerna, och den feodala ordningen som baserades på jordbruk och där den härskande klassen utgjordes av de stora jordägarna (adeln), kyrkan och den absoluta kungamakten. Från böndernas arbete och beskattning av alla övriga invånare hämtade de feodala härskarna sina rikedomar, och i händerna på denna klick låg också den politiska makten.
Handelns utveckling och plundringen, särskilt av Syd- och Centralamerika, bidrog till att denna konflikt blev mer laddad. Eller som Friedrich Engels skriver i sin bok Anti-Dühring, en marxistisk klassiker: ”Den utomeuropeiska handeln som tidigare bedrivits mellan Italien och Levanten utsträcktes nu till Amerika och Indien från slutet av 1400-talet och överflyglade snart i betydelse såväl de europeiska ländernas utbyte sinsemellan som utbytet i varje enskilt land. Den hantverksmässiga driften var inte längre tillräcklig för de växande behoven; inom de längst framskridna ländernas industrier ersattes den av manufakturen [den tidiga fabriken som var den kapitalistiska produktionsprocess som dominerade från mitten av 1500-talet till 1700-talets slut]. På den väldiga förändring av de ekonomiska livsbetingelserna i samhället följde emellertid ingalunda genast en motsvarande förändring av dess politiska struktur. Den statliga ordningen förblev feodal, medan samhället blev mer och mer borgerligt”.
Det vill säga att det kapitalistiska produktionssättet, med en varuproduktion för en växande marknad var på väg att ”konkurrera ut” den betydligt mindre produktiva feodalismen, som började bli ett absolut hinder för kapitalismen och dess behov av marknader, arbetskraft och nationens enande. Trots sin ekonomiska försvagning gentemot kapitalismen förblev dock statsmakten under aristokratins kontroll. Adelns privilegier som skattebefrielser och förtur när det gällde höga statliga tjänster, tullar och andra handelsrestriktioner (även lokalt) samt de enorma belopp som den absoluta monarkin slukade stod också i vägen för kapitalismens utveckling och nationalstaten.

Under 1500-talet och 1600-talet kom därför ”kravet på befrielse från de feodala fjättrarna snabbt att anta större dimensioner” (Engels: Anti-Dühring).
Ofta tog det kravet sin början i borgerskapets kamp mot den katolska kyrkans maktställning – reformationen och konfiskering av kyrkans tillgångar – för att sedan övergå i en kamp för att störta den feodala ordningen och fullt ut genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter: jordreform, nationens enande, avlägsnande av alla hinder för kapitalismens utveckling samt att etablera borgarklassens politiska makt.
I 1600-talets England kom ”kravet på befrielse från de feodala fjättrarna” att anta revolutionära dimensioner. Skälet var kungamaktens vägran att ge upp sin absoluta makt, vilket fick stöd av delar av den jordägande klassen. Den borgerliga revolutionen i England 1640-60 inkluderade två inbördeskrig, monarkins fall och avrättning av kung Karl I. För en kort tid var England en republik (det formella namnet var Commonwealth, samväldet) under ledning av Oliver Cromwell, som ibland har kallats ”borgarnas Lenin”.
Det som vid första anblicken såg ut att vara en strid mellan parlamentet och kungen var en kamp mellan olika sociala klasser och grupper. En mycket stor del av adeln och riddarna slöt upp bakom kungen, medan stora delar av borgarklassen, köpmännen, självägande bönder och den fattigare delen av befolkningen gav sitt stöd till Cromwell.

Cromwells armé, The New Model Army, bestod till stor del av frivilliga och bland soldaterna fanns de som ville gå mycket längre än Cromwell. Längst gick Levellers (”utjämnarna”) och Diggers (“grävarna”) som ville vända världen upp och ner – med folkstyre och verklig jämlikhet – och som lade det första fröet till den arbetarrörelse som började växa fram under 1830-talet.
De radikala kom dock att tystas efter att ha blivit utsatta för förföljelse och rensats ut från armén. I sin strävan att konsolidera sin och borgarklassens makt startade Cromwell även ett ytterst blodigt krig mot Irland, som införlivades i Commonwealth.
Efter att den kortvariga republiken gått i graven blev England åter en monarki, men det var inte längre den absoluta monarkin som regerade utan kapitalismen och borgarklassen. Hur mycket reaktionen än önskade det så kunde inte samhället återgå till tiden innan revolutionen. Istället lade den tidiga borgerliga revolutionen en grund för både industrialiseringen och den brittiska kapitalismens dominans på världsarenan under de århundraden som följde.

Tiden började rinna ut för den ruttnande feodala ordningen

Under 1700-talets andra hälft skakades Europa av återkommande folkliga resningar och uppror. Missnöjet fick ytterligare näring av de pålagor som följde på de ständiga krigen, samtidigt som 1780-talet, inte minst i Frankrike, blev ett årtionde av ekonomisk stagnation och ökat armod. Nya djärva idéer började slå rot samtidigt som det skedde en revolutionerande utveckling inom vetenskaperna. Tiden började rinna ut för den ruttnande feodala ordningen.
I juli 1789 exploderade det ackumulerade missnöjet i Frankrike, som var Europas (vid sidan av Ryssland) folkrikaste stat. Den 14 juli stormades statsfängelset Bastiljen i Paris, en symbol för den hatade feodala ordningen, i hopp om att hitta vapen. Det blev inledningen på den franska revolutionen, vars globala effekter blev mycket, mycket större än den borgerliga revolutionen i England 150 år tidigare. I exempelvis Sverige fruktade överklassen, särskilt hovet, att det skulle bli revolution redan vintern 1790.
Ända fram till den socialistiska revolutionen i Ryssland 1917 skulle den franska revolutionen betraktas som inte en bland andra revolutioner, utan som ”den stora revolutionen”.

Den franska revolutionen gick också mycket längre och var betydligt mer av massornas revolt än den engelska. Det främsta skälet var att det var endast med hjälp av de fattiga massorna som revolutionen kunde besegra kontrarevolutionen och de utländska invasionsarméerna. Under ett par år tvingades också borgarklassen acceptera att dela makten med massorna och deras mest beslutsamma organisationer – jakobinerna och sansculotterna (de som inte hade råd med byxor). De sistnämnda var en urban rörelse som samlade ”småfolket” – arbetare, hantverkare, småföretagare, gatuförsäljare och arbetslösa. Revolutionen hämtade också stöd från landsbygdens många fattiga.
Att ”landet var den mäktigaste och på många sätt den mest typiska av de gamla aristokratiska absoluta monarkierna. [Betydde också att] konflikten mellan den officiella styrelsen, den gamla regimens intressegrupper och de uppåtstigande krafterna blev mer markant i Frankrike än på andra håll” (E. J. Hobsbawn: Revolutionens tidsålder).
Revolutionens förlopp och massornas deltagande är också skälet till varför den franska revolutionen i efterhand har blivit så baktalad och förljugen. I den officiella historieskrivningen skildras den ofta som den ”blodtörstiga pöbelns revolution” som slutade i ett ”skräckvälde”.
Men på grundval av revolutionen blev Frankrike en republik och världens dittills mest demokratiska stat och landet blev också först med priskontroll på matvaror samt allmän och fri skolgång. I den konstitution som antogs efter den andra revolutionen 1792 och den jakobinska republiken, revolutionens höjdpunkt, var det den första som vilade på allmän rösträtt, dock bara för män, och sannolikt den enda konstitution som har skrivit in att folket har rätt att göra uppror.
”Det var den första genuint demokratiska konstitution som utropats av någon stat. Mer konkret avskaffade jakobinerna alla kvarvarande feodala rättigheter utan kompensation, förbättrade småspararnas möjligheter att köpa emigranternas [de som hade flytt revolutionen] förverkade egendomar och avskaffade slaveriet i de franska kolonierna” (Revolutionens tidsålder).

Kontrarevolutionens många blodiga piskrapp och att det revolutionära Frankrike invaderades av samtliga stora europeiska makter var det huvudsakliga skälet till att det revolutionära förloppet skördade många offer. Men det kan inte massorna lastas för. För att slå tillbaka kontrarevolutionen formades en helt ny armé, den första verkliga folkarmén, baserad på allmän värnplikt och befordran grundad på duglighet.
Kung Ludvig XVI var långt ifrån den enda som avrättades. Han, liksom flera andra, fördes till giljotinen efter att ha gett sitt stöd till kontrarevolutionens alla styrkor och försökt fly landet för att mobilisera ännu fler utländska arméer mot revolutionen. Även högern inom borgerligheten stod bakom dödsdomen mot kungen.
Det som har beskrivits som ett skräckvälde måste ses mot bakgrund av att inbördeskrig rasade samtidigt som landet låg i krig med större delen av Europa, omgivet av fiender och då var det oundvikligt att revolutionen skulle påtvingas åtgärder som i vanliga fall skulle anses vara extrema. Excesser förekom dock och efter att revolutionen hade segrat blev terror och avrättningar ett vapen mot de grupper som gått längst fram i kampen för att störta den feodala ordningen.

Terrorn under det som har kallats skräckväldet (1793-94) efter den andra revolutionen förbleknar dock i jämförelse med den blodtörst som kapitalismens kontrarevolutioner har gett prov på. Med början i krossandet av Pariskommunen 1871, som dödade minst 20 000 arbetare under en vecka.
Efter att revolutionen hade nått sin kulmen kom det jakobinska styret under Maximilien Robespierre att splittras, försvagas och förlora stöd som en följd av attackerna mot vänstern och dess strävan efter att frigöra sig från alliansen med massorna och sansculotterna. Det i sin tur stärkte de moderata borgare som tog makten i juli 1974 och som omedelbart beslöt att avrätta Robespierre och flera av hans anhängare. Men alla försök som gjordes för att skapa ”stabilitet och ordning” under det som kallats Thermidorreaktionen blev till misslyckanden och det fortsatta krisförloppet slutade i Napoleons kupp och diktatur 1799. Frankrike var dock i grunden förändrat. Alla regeringar som styrde efter 1794, inkluderat Napoleons, hade dock det gemensamt att de vilade på de sociala grundvalar som revolutionen hade lagt och såg som sin uppgift att främja och stärka den franska kapitalismen.
Under den franska revolutionen var arbetarklassen ännu för liten för att agera som en ”klass för sig”, som Karl Marx uttryckte det. Borgarklassen behövde därför inte frukta att arbetarklassen skulle “ta över” revolutionen, utan tog hjälp av städernas arbetare och fattiga för att nå sina mål. Det fanns visserligen små grupper som kan beskrivas som de första kommunisterna, men deras försök att ändra historiens gång med hjälp av sammansvärjningar och kupper var dömda att misslyckas.

Men eftersom kapitalismen inte bara producerar varor och vinst utan också skapar sina egna ”dödgrävare” – arbetarklassen – skulle förhållandena snart komma att förändras. Efter att arbetarklassen började organisera sig och bli en potentiell maktfaktor valde borgarklassen hellre att kompromissa med den gamla ordningen än att luta sig mot massorna och helt avskaffa den. Det blev särskilt tydligt i den revolutionära våg som svepte över Europa 1848, då borgarklassen i rädsla för arbetarna, som i många fall hade beväpnat sig, skyndade sig att förena sig med reaktionen och det som fanns kvar av den gamla ordningen.
”1848 års våldsamma omvälvningar ställde plötsligt Europas förvånade liberala medelklasser [borgarklassens olika skikt] inför spöket av en beväpnad arbetarklass som kämpade för politisk och samhällelig frigörelse. Och medelklasserna, för vilka det var oändligt mycket viktigare att vara i trygg besittning av sitt kapital än att ha den direkta politiska makten, offrade makten och alla de friheter som de hade kämpat för, allt för att försäkra sig om att den proletära revolutionen krossades”, summerade Karl Marx och Friedrich Engels. Dessförinnan hade de två skrivit Det kommunistiska manifestet, en programskrift för den socialistiska revolutionen som ”har en värld att vinna”.■