KVINNORNA I FRANSKA REVOLUTIONEN 1789-94

Fördjupningstema: Revolution
med fyra artiklar i veckans nr av Offensiv:
1. FRÅN FEODALISM TILL KAPITALISM, av Per Olsson
2. KVINNORNA I FRANSKA REVOLUTIONEN 1789-94, av Lina Westerlund
3. DEN PERMANENTA REVOLUTIONEN, av Stephen Rigney
4. DEN SOCIALISTISKA OKTOBERREVOLUTIONEN 1917, av Katja Raetz

2. KVINNORNA I FRANSKA REVOLUTIONEN 1789-94

av Lina Westerlund // Artikel i Offensiv

Franska revolutionen 1789 kopplas oftast till stormningen av Bastiljen, men också till kampen för bröd och kvinnornas marsch till kungaslottet Versailles. I revolutioner har bonde- och arbetarkvinnor alltid stått längst fram på barrikaderna som de mest förtryckta, både som kvinnor och som klass. Under den franska revolutionen flyttade kvinnorna fram sina positioner och vann flera rättigheter. Detta är en förkortad version av en tidigare artikel som publicerades i Offensiv i april 2010.

Den 1 maj 1789 sammankallade Ludvig XVI ståndsriksdagen, vilket senast hade skett år 1614. Avsikten var att få till en överenskommelse mellan de tre stånden om skatterna och statens ekonomi.
Statskassan var tom efter Frankrikes krig med Storbritannien samt efter kungahuset och adelns ofantliga slöseri. För att kunna täcka upp skulderna föreslog kungens minister att även adeln skulle börja betala skatt. Som Marx påpekade börjar en revolution i toppen, i Frankrike 1789 med sprickan mellan monarkin och adeln.
När männen i det tredje ståndet – borgare, bönder och sansculotter – inte fick sin röst hörd mot adeln och kyrkan utropade de sig själva till Nationalförsamlingen.

Kvinnor fanns inte representerade i ståndsriksdagen, men såg till att deras krav hördes och noterades.
Marknadskvinnorna, det vill säga arbetarkvinnorna, krävde förbättringar av sin arbetssituation och sjukvården, samt pekade på den sociala orättvisan i att de tvingades jobba hårt varje dag för att få ihop ett existensminimum medan andra tjänade pengar på att driva in skatter och levde lyxliv. Till skillnad från mäns arbeten var kvinnornas inte avlönat, de hade ingen egen inkomst och sågs inte som fullvärdiga vuxna människor. En kvinna stod under sina föräldrars förmyndarskap tills hon gifte sig och därefter stod hon under sin mans. Även barnen var skyldiga att arbeta för familjen.
Marge Piercy beskriver i romanen City of Darkness, City of Light levnadsförhållandena i Frankrike innan och under revolutionen:
”Claire ville inte leva som sin mor. Hon ville inte bli en tvätterska. Hon ville inte, genomblöt i det kalla och råa vädret, stå på knä och skrubba blodiga lakan tills hennes knogar var röda och svullna. Hon ville inte gå hungrig med för många barn att kunna mätta med bröd.
Hon ville inte föda fem högt skrikande hungriga barn och två som inte klarat det och ett dödfött. Inte heller ville hon ha uppmärksamheten från männen på torget som ropade efter henne som om hon vore en hund, eller munken som tryckte sig mot henne på marknaden, eller männen som försökte dra in henne när hon levererade tvätten.”

I Paris fick revolutionen sitt centrum. De fattiga sansculotterna (utan kortbyxor) utgjorde stadens majoritet och spelade den avgörande rollen i den revolutionära processen. Den stora frågan var priset på bröd. Den enorma prishöjningen på bröd 1787-1789 gjorde att massorna spenderade hälften, tre fjärdedelar och till och med fyra femtedelar av sin inkomst på bröd!
Det hade funnits planer på att marschera till kungen i Versailles redan i augusti 1789, men det hade inte blivit av. Så i början på oktober, när de borgerliga ledarna som Desmoulins och Danton satt och förhandlade med monarkin, tog kvinnorna – som hade huvudansvar för hem och matförsörjning – som vanligt tag i saken. Från Paris marscherade 7 000 kvinnor, framförallt arbeterskor från Hallarna, till Versailles sjungandes att man skulle hämta ”bagaren, bagerskan och den lille bagargossen”.
Kungen öppnade upp förråden och tvingades sedan följa med tillbaka till Paris.
Oktoberdagarna var en vändpunkt i revolutionen. Borgarna ville egentligen bara begränsa kungens enväldiga makt och aristokratins privilegier för att bana vägen för kapitalism, men massorna agerade i desperation över sin ekonomiska och sociala situation. Samtidigt kämpade man för demokratiska rättigheter.

Kvinnornas aktivism och framsteg skrämde borgarna

Det var mellan monarkin och Nationalförsamlingen som maktkampen stod, men en revolutionär process är en företeelse där allt ändras väldigt fort, något som höjer och förändrar medvetenheten även hos massorna. Politiska pamfletter och tidningar dök upp som svampar ur jorden under revolutionen, skrivna av både män och kvinnor.
Politiska klubbar, som den kristna försocialistiska Cercle Social, eller de borgerliga jakobinerna, ledda av Danton och Robespierre, bildades och i början av 1790 tilläts kvinnor för första gången att vara med i en klubb. År 1791 startade Etta Palm upp den första klubben bara för kvinnor.
Samma år skrev Olympe de Gouge Deklaration för kvinnans rättigheter. I den skrev hon om den ”Deklaration för mänskliga rättigheter” som Nationalförsamlingen hade antagit 1789, att de medborgerliga rättigheter som definierades i den också skulle inkludera kvinnor. ”Mödrar, döttrar, systrar, Nationens representanter, fordrar att bli företrädda i nationalförsamlingen.”
Monarkins fall kom till slut 1792. Jakobinerna, som kom till makten 1793, stod under hård press från vänster. De växte sig starkare genom att stödja sig på och ge eftergifter till sansculotterna.

Den franska revolutionen fick ett enormt genomslag och stöd. En som ställde sig på revolutionens sida och till och med åkte ner till Paris 1792 var författarinnan Mary Wollstonecraft. År 1792 skrev hon boken Till försvar för kvinnans rättigheter, som räknas som en av feminismens grundtexter. Den kan kännas främmande i dagens hög av modern feministisk litteratur.
Under 1793 infördes en ny konstitution grundad på allmän rösträtt. Dock inte för kvinnor, de skulle snart komma att fullkomligen pressas tillbaka efter att ha tagit allt mer plats i revolutionen och vunnit allt fler rättigheter. I slutet av 1792 och början av 1793 hade kvinnor rätt att gifta sig utan sina föräldrars godkännande, de hade rätt att ta initiativet till en skilsmässa, att döpa ett oäkta barn efter pappan till barnet och de hade rätten att äga. Förstfödslorätten avskaffades med adelns avskaffande och jämställdhetslagar garanterade kvinnor rätten att ärva. År 1804 stod emellertid kvinnorna lika maktlösa som innan revolutionen.

Kvinnornas aktivism och framsteg skrämde borgarna på samma sätt som arbetarstrejkerna gjorde det.
I oktober 1793 förbjöds alla politiska kvinnoorganisationer. Kvinnor förbjöds till och med att lyssna vid politiska möten och att samlas på gatan i grupper om fler än fem personer. Kvinnan skulle tillbaka in i hemmet. Det skulle dröja ända till år 1944 innan även kvinnor fick allmän och lika rösträtt i Frankrike.
Trots att den franska revolutionen kom att urarta efter 1793-94, hade kvinnor i revolutionen verkligen gjort sig synliga på den politiska arenan. Kvinnorna i den franska revolutionen skulle komma att inspirera kvinnor i hela Europa i flera generationer.■