GRUVSTREJKEN MOT THATCHER – 40 ÅR

Av Stephen Rigney // Artikel i Offensiv

För 40 år sedan begav sig flera hundratusentals gruvarbetare i Storbritannien ut i strejk mot regeringens försök att stänga ner kolgruvorna. Men den extremt nyliberala Thatcherregimens mål var inte, som det påstods då, att avveckla en olönsam bransch. Inte heller handlade det om ett framsynt ”grönt” försök att ersätta smutsigt kol som, skrattretande nog, vissa i högerpartiet Tories hävdar idag.

Syftet var snarare att krossa arbetarrörelsens organisering till vilket pris som helst genom att först slå ut en av dess mest militanta och organiserade delar. Redan under 1970-talet hade den tidigare Toryregeringen under Edward Heath försökt bryta gruvarbetarnas fack, NUM, vilket ledde till pinsamma nederlag för regeringen efter två stora strejkrörelser år 1972 och 1974. Efter den sistnämnda strejken tvingades regeringen, som hade infört elransonering och en tredagars arbetsvecka för att dryga ut reserverna, avgå.

När Tories åter blev regeringsparti år 1979 under Margaret Thatcher var scenen redan satt för en ny konfrontation med gruvarbetarna. Efter de tidigare nederlagen hade Torypartiet tagit fram den så kallade Ridleyplanen, som lade fram hur regeringen skulle kunna besegra en storstrejk inom de nationaliserade industrierna, inklusive gruvindustrin.

Bland annat föreslog Ridley att regeringen själv skulle välja stridsfältet, bygga upp omfattande kolreserver för att kunna härda ut under en långvarig strejk, anlita icke-fackliga åkeriföretag och utländska hamnar för att minska påverkan av solidaritetsaktioner från transportarbetare, samt organisera en mobil polisstyrka som var tränad och utrustad för kravallsituationer, för att bryta upp strejkvaktskedjorna.

Detta utöver en rad antifackliga lagar som syftade till att förhindra strejker och strypa fackets ekonomi om strejker ändå bröt ut.

Thatcher utsåg också Ian MacG‐ regor, som tidigare ansvarat för slakten av de nationaliserade bolagen British Leyland och British Steel, till ordförande för National Coal Board, det statliga bolaget som ansvarade för kolindustrin. Under två år på British Steel hade MacGregor mer än halverat arbetskraften från 166 000 till 71 000 i en tid när arbetslösheten var på kraftig uppgång.

I linje med Ridleys förslag provocerade regeringen fram en konflikt med gruvarbetarna med beskedet i början av mars 1984 att 20 gruvor skulle stängas med förlusten av 20 000 jobb.

Fem av gruvorna skulle dessutom stängas inom fem veckor. Facket menade dock att regeringen i verkligheten hade planer på att stänga 70 av de 173 gruvor som var kvar (när regeringshandlingarna från den tiden offentliggjordes efter 30 år visade de att planen var att stänga 75 gruvor inom tre år).

Inom några dagar hade i princip samtliga gruvarbetare i södra Wales, Skottland, Yorkshire, nordöstra England och Kent lämnat jobbet och gått med i strejken. Däremot gick bara en minoritet ut i strejk från gruvorna i Midlands (i mellersta England) och norra Wales – de regioner som löpte minst risk för att drabbas av nedstängningar. Där menade de lokala fackorganisationerna att det saknades ett strejkmandat då ingen nationell omröstning hade skett.

Frågan om en nationell omröstning hade varit en het fråga inom gruvfacket under flera år efter att regeringen tidigare föreslagit ett kontroversiellt incitamentssystem som skulle ha lett till löneskillnader beroende på hur lönsamma gruvorna var i ett visst område. Trots att schemat hade avvisats av fackets centralkommitté hade den dåvarande ordföranden valt att organisera en nationell omröstning som fick stöd från de regioner som skulle gynnas av schemat.

De regioner som inte skulle gynnas (och som generellt var mer kampvilliga) motsatte sig en nationell omröstning i såväl detta fall som i allmänhet då de menade att det inte var rimligt att mer konservativa regioner eller regioner där det inte fanns något direkt hot skulle kunna förhindra strejkaktioner i andra områden.

I de områden som kommit ut menade de strejkande och militanta fackledare som den dåvarande ordföranden, Arthur Scargill, att medlemmarna redan hade röstat med fötterna. Avsaknandet av en strejkomröstning blev dock en central del av den enorma propagandakampanj som strejken möttes av.

Gruvarbetarna beskrevs bland annat av Thatcher som ”den inre fienden” – en jämförelse med Argentina som var ”den yttre fienden” under Falklandskriget ett par år tidigare.

Propagandan kompletterades med ett enormt förtryck – både via rättsväsendet och polisen som i princip införde ett slags kommunarrest, då strejkare stoppades från att komma in i vissa kommuner. Repressionen trappades upp under juni månad, när en massblockad av koksverket vid Orgreave planerades, inspirerad av den vid Saltley Gates där 15 000 blockerade bränsledepån. Den 18 juni möttes 5 000 gruvarbetare av 6 000 kravallutrustade poliser med hästar och hundar. Under dagen omringades arbetarna gång på gång innan de reds ner av poliser på hästrygg med batonger. 24 greps anklagade för våldsamma störningar och 71 för våldsamt upplopp, som då kunde leda till livstids fängelsestraff.

Trots polisens uppenbara övervåld drev etablissemanget en samlad kampanj för att måla upp en bild där det var strejkvakterna som hade provocerat fram våldet. BBC (brittiska public service) som var på plats med nyhetskameror spelade upp sina filmer i oordning för att ge intrycket av att det var gruvarbetarna som hade gått till attack först och inte poliserna, trots att det var tvärtom. Och vid slutet av sommaren sades strejken vara olaglig och försök gjordes att beslagta fackets tillgångar.

Men trots det hade gruvarbetarna ett enormt stöd bland arbetarklassen, både i Storbritannien och internationellt. Över 60 miljoner pund (cirka 810 miljoner kronor) samlades in till strejkfonden och det fanns stora möjligheter att vinna kampen.

Men för det krävdes det att strejken skulle utvidgas till andra industrier. Av särskild betydelse var gruvinspektörerna, som ingick i facket Nacods. Om de också hade gått ut i strejk hade gruvorna stängts ned totalt och regeringen skulle inte ha haft något annat val än att backa. Men trots att Nacods medlemmar röstade för strejkaktion (82 procent) svek ledningen och gruvarbetarna lämnades ensamma i sin kamp.

Som med alla strejkrörelser är det så att ju längre de pågår, desto svårare blir det att hålla ut om inte det finns en uppenbar seger synlig vid horisonten, vilket Thatcherregeringen hade räknat med. Antifackliga lagar som regeringen tidigare införde gjorde det också svårare för gruvarbetarnas familjer att klara sig ekonomiskt, då avdrag gjordes för strejklöner som inte alls stämde överens med vad de faktiskt fick.

Ändå härdade många ut till årsskiftet, men utan någon lösning och ökande fattigdom började allt fler återgå till arbetet med de allra sista i mars 1985 – ett helt år senare – som marscherade tillbaka till gruvorna under sina fackliga banderoller.