Efter snart tre år av krig i Ukraina – HAR FREDEN EN CHANS?

Av PER OLSSON //Artikel i Offensiv

Mer än en miljon människor har dött i det brutala kriget sedan Rysslands invasion i Ukraina. Kriget som har pågått i drygt två och ett halvt år har lagt Ukraina i ruiner och nära en tredjedel av befolkningen har tvingats på flykt. Men istället för steg mot fred har kriget eskalerat under 2024.

I år har kriget både trappats upp och tagit nya vändningar, till priset av stadigt stigande dödstal och det faktum att de imperialistiska makterna dras allt mer direkt in i kriget med ödesmättade risker som följd.
I det redan spända världsläget adderar valet av Donald Trump nya krigshot och en stor portion oberäknelighet, vilket tillsammans med flera djupa kriser i Kina ökar risken för en utveckling bortom all kontroll.
Kriget i Ukraina måste ses mot bakgrund mot de imperialistiska maktstrider som har satt militarismen i förarsätet och skapat en allt mer konfliktfylld värld.
Från första stund var Socialistiskt Alternativ och ISA, den internationella socialistiska organisationen, med i protesterna mot kriget. Vårt krav var då och är nu att de ryska trupperna måste dras bort från Ukraina, vilket är ett villkor för demokrati och Ukrainas rätt till nationell självständighet.

I början av kriget fanns det vid sidan av den ukrainska armén även inslag av ett folkligt väpnat motstånd mot invasionsstyrkorna. Samtidigt skakades Ryssland av antikrigsprotester. Men i avsaknad av självständiga arbetarorganisationer kom de spontana försöken till en folkbeväpning underifrån snabbt att avstanna i Ukraina och i Ryssland krossades den begynnande antikrigsrörelsen. Detta i sin tur har resulterat i att kriget allt mer har fått karaktären av ett krig genom ombud mellan de rivaliserande imperialistiska blocken, där Kina backar upp Putin och Väst Zelensyjjregeringen, som enligt Västledarna ”också strider för oss”.
Vi är motståndare till all imperialism – både Putin och Nato. De ryska trupperna måste dras bort. Men inte för att ersättas av att Ukraina blir en vasallstat till Väst och en Natobas. En väg till en varaktig fred och verklig demokrati i såväl Ukraina som Ryssland kan endast öppnas upp genom arbetarnas självständiga organisering och kamp för socialism.
Under de senaste månaderna har dock kriget utvecklats i riktning mot att de imperialitiska stormakternas respektive block dras in mer direkt i striderna. Enligt uppgifter från Väst har den ryska styrkorna fått förstärkning av närmare 11 000 nordkoreanska soldater. Regeringarna i exempelvis Frankrike, Polen och Litauen har under hösten uttalat att de är beredda att skicka trupper till Ukraina. I Polen ska, efter en överenskommelse mellan Zelenskyj och den polska regeringen i juli, en ”ukrainsk legion” sättas ihop och dess soldater ska efter utbildning överföras till den ukrainska armén.

Enbart under de senaste månaderna har kriget i Ukraina tagit flera vändningar, med början i den ukrainska inbrytningen i den ryska provinsen Kursk i augusti. Men den blev inte den avgörande vändpunkten som Väst hoppades på och kunde heller inte hejda de ryska styrkornas framryckning, speciellt i östra Ukraina. Den stärkte dock de röster i Väst som likt exempelvis Danmarks statsminister, socialdemokraten Mette Frederiksen anser att ”Vi [Väst] måste avsluta diskussionen om röda linjer, och Ukraina måste få lov att använda sina vapen mot mål längre in i Ryssland”.
Det ser också ut som om USA med flera är beredda att passera ytterligare en ”röd linje” och släppa på restriktionerna vad gäller användande av de långdistansvapen man har skickat till den ukrainska regeringen. Att nordkoreanska soldater ska ha anslutit sig till den ryska imperialismens styrkor kan ge USA-imperialismen med flera en ursäkt för att ta detta steg. Men sannolikt kommer ett sådant steg inte att annonseras, utan offentliggöras genom att långdistansvapen börjar användas mot mål djupt inne i Ryssland. Så var fallet i våras när de ukrainska styrkorna använde amerikanska långdistansrobotar som hade levererats i hemlighet för attacker mot ryska baser på Krimhalvön, som Putinregimen annekterade 2014.

Den utveckling som kriget har tagit i Ukraina, pekar också i riktning mot att Västimperialismen snart korsar fler ”röda linjer”. Särskilt i östra Ukraina har de ryska styrkorna långsamt avancerat, men till priset av tiotusentals döda och sårade. De ukrainska styrkorna har trots vapenleveranserna från Väst inte kunnat hejda framryckningen, utan får allt svårare att stå emot. Vid flera frontlinjer i landets östra del (Donbass) vittrar de ukrainska försvarsverken sönder i den snabbaste takten sedan 2022 och läget har bara blivit allt mer kritiskt.
”Den ryska armén avancerade 478 km² in på ukrainskt territorium i oktober, enligt en AFP-studie som analyserar data från den amerikanska tankesmedjan Institute for the Study of War. Detta är den största framryckningen som gjorts sedan början av den fullskaliga offensiven i Ukraina våren 2022. Totalt har Ryssland sedan början av augusti tagit 1 146 kvadratkilometer”, rapporterade nyhetsbyrån AP den 5 november. Samma dag rapporterade media om att nordkorenska styrkor hade utkämpat strider mot de ukrainska styrkorna i den ryska Kurskprovinsen, där de ukrainska styrkorna stadigt förlorar mark.
Efter snart tre år av krig och mot bakgrund av den vändning som kriget har tagit breder krigströttheten ut sig i Ukraina.
Zelenskyjregerigen får allt svårare att rekrytera nya soldater som kan ersätta de som har varit vid fronterna sedan invasionen inleddes, samtidigt som antalet desertörer har ökat lavinartat i år. Enligt den spanska tidningen El País (den engelskspråkiga versionen) har ”minst 80 000 ukrainska soldater deserterat från sina förband under kriget mot Ryssland, mer än hälften av dem under de första åtta månaderna i år”.
Även den ryska imperialismen tycks ha svårt att värva nya rekryter, men inte i samma omfattning som de ukrainska. Ännu har inte Putinregimen tvingats till allmän mobilisering, utan har förstärkt sin armé genom erbjuda de som tar värvning en soldatlön som är uppemot 23 gånger högre än den ryska medellönen.

”efter snart tre år av krig och mot bakgrund av den vändning som kriget har tagit breder krigströttheten ut sig i ukraina”.

Den kinesiska imperialismens stöd till Ryssland har gjort det möjligt för Putinregimen att ställa om ekonomin till en krigsekonomi och komma över Västs sanktioner. Förra året var värdet på Kinas totala export till Ryssland 67 procent högre än 2021 och handeln mellan de båda länderna har fortsatt att öka i år (i oktober ökade Kinas export till Ryssland med nära 25 procent i årstakt).
”Kriget går dåligt. Ukraina och dess allierade måste ändra kurs”, skrev brittiska Economist i en ledare i början av oktober, som menade att det var dags för Zelenskyj och Väst att överge tanken på att ett fortsatt krig skulle resultera i att de ryska trupperna helt drevs bort.
Istället borde man söka en förhandlingslösning som fryser konflikten, utifrån de nya gränser som kriget har dragit, men bara på villkor att Putinregimen inte motsätter sig att Ukraina blir med i Nato och EU. Andra i Väst har gjort en liknande bedömning. ”I Kiev [den ukrainska regeringen] finns en växande förståelse för att ett eldupphör är mer realistiskt än en seger på slagfältet, även om ukrainarna motsätter sig varje avtal som inte innehåller säkerhetsgarantier för att avskräcka från en förnyad rysk attack. Med ett avgörande val i USA i antågande står Ukraina och dess andra västliga stödjare inför utmaningen att definiera en väg framåt som kan bereda marken för eventuella samtal som kan ge en hållbar fred och dämpa effekterna av de eftergifter som Kiev kan behöva göra”, skriver International Crisis Group i en rapport den 25 oktober och efterlyser en ”Plan B” från Väst. Men sådana samtal, , som kommer att hållas långt över massornas huvud, kommer inte at tresultera i en ”hållbar fred”. Utan snarare leda till en överenskommelse som temporärt stoppar striderna, vilket efter år av krig ger en efterlängtad paus i lidandet och en större möjlighet för massornas kamp.
Men det finns också politiker i Väst som har rakt motsatt uppfattning och som menar att Väst måste stålsätta sig för ett långvarigt krig och vara beredda att skicka trupper.

Att det tidigare blodiga dödläget har börjat brytas och att det har blivit allt svårare att stå emot den ryska framryckningen kan öppna en dörr till förhandlingar. Men dörren kan bara öppnas på vid gavel efter att såväl Putinregimen som Zelenskyjregeringen och Väst har dragit slutsatsen att det inte längre går att vinna framgångar på slagfältet och att fortsatt krig undergräver den egna positionen. Så är inte fallet idag och kanske minst i Kreml, som nu tycks anse att man har tiden på sin sida.
Om inte Putinregimen i närtid möter en utmaning på hemmaplan i form av kamp och krigsmotstånd eller en djup ekonomisk kris, vilket det just nu inte några tydliga tecken på, krävs det sannolikt att den ryska framryckningen kör fast innan den ryska imperialismen är beredd att sluta någon form av uppgörelse. De närmaste månaderna kommer därför sannolikt att kantas av försök till upptrappningar för att stärka den egna positionen inför eventuella förhandlingar. Bidenadministrationen trappar nu exempelvis upp takten i vapenleveranserna och det är möjligt att även Sydkorea börjar leverera vapen direkt till Zelenskyjregeringen samtidigt som den ryska imperialismen skickar nya trupper och fortsätter sin framryckning.

I valet påstod Trump att när han blir president kommer det ta bara 24 timmar innan kriget i Ukraina är över.
Men hur det skulle gå till har han sin vana trogen inte sagt ett ord om. Under valkampanjen presenterade den blivande vicepresidenten JD Vance en ”fredsplan” som fryser konflikten på den nuvarande nivån, det vill säga att den ryska imperialismen får behålla kontroll över den femtedel av Ukrainas territorium som man har lagt under sig, samt demilitarisering och att Ukraina inte får gå med i Nato utan ska vara neutralt. Något som den ukrainska regeringen inte kommer att acceptera och naturligtvis inte heller landets invånare. Det egentliga syftet med Vances förslag, som aldrig hade lagts fram utan Trumps medgivande, är inte fred utan ett försök att locka över Putin till Väst och därmed stärka USA-imperialismens ställning gentemot huvudrivalen – den kinesiska imperialismen.
Om Trumpadministrationen är beredd att gå vidare med sin ”fredsplan” återstår att se. Säkert är dock att den nya administrationen inte i första hand har blicken vänd mot Europa, utan fokus kommer att vara på Asien och politiken kommer i än högre grad att ta sikte mot att vara mer på plats och på alla fronter konfrontera utmaningen från den kinesiska imperialismen.

I den brutalare värld som de eskalerande imperialistiska maktstriderna har format är frågan om krig eller fred tillbaka. Militarismen måste dö om folket ska leva, menade socialister för hundra år sedan och beskrev världen som ”ett befäst fattighus”. Det är om möjligt än mer sant idag. I vägen för fred i Ukraina, Mellanöstern och andra krigsområden står kapitalism och imperialism, vilka bara kan avskaffas genom att massorna förenas. Kampen för fred och mot krig och militarism är därför en kamp för socialism.■