Revolutionen kan inte stanna på halva vägen

Av Per Johansson // Artikel i Offensiv

I början av år 1965 hade Indonesien världens tredje största kommunistparti. Bara de styrande partierna i Sovjet och Kina, som hade blivit diktaturens verktyg, var större.

Indonesiens kommunistparti (PKI) hade över 3 miljoner individuella medlemmar och genom fackföreningar, bondeföreningar, kvinnoföreningar och andra organisationer som var nära anslutna till partiet, hade de inflytande över 20 miljoner människor. I slutet av året var partiet bokstavligt talat slaktat.

Krossandet av av PKI skedde under något som har beskrivits som ett inbördeskrig där bara ena sidan krigade. Till och med USA:s tidigare justitieminister Robert F. Kennedy kallade det för en ”omänsklig slakt” och jämförde med nazisternas dåd. Detta trots att hans eget lands säkerhetstjänst hjälpte till och gav stöd till massmorden.

Indonesien hade varit en holländsk koloni fram till självständigheten år 1945.

På 1960-talet styrdes Indonesien av president Sukarno. Han var en nationalistisk ledare som försökte hålla sig ifrån imperialistmakternas inflytande. Liksom i övriga koloniala länder fanns det i Indonesien ingen stabil borgarklass för en nationalistledare att luta sig mot. Sukarno försökte därför balansera och förena olika grupper. Under de sista åren lanserade han parollen Nasakom. Det stod för en förening av nationalism, islam och kommunism. Sukarno var inte socialist, men ville som nationalist hålla sig självständig från de stora imperialistiska makterna.

PKI var ett massparti och i samarbete med den övriga arbetarrörelsen hade de kunnat utgöra en enorm kraft som i grunden kunde ha förändrat Indonesien, om det inte vore för att de stod under inflytande av sin stalinistiska ideologi. De gav ett kritiskt stöd till Sukarnos regering och följde den klassiska stalinistiska linjen att socialism inte är möjlig i koloniala länder, utan kommunisternas uppgift är att stödja ”progressiva borgare”. Teorin är att utvecklingen sker i stadier. Först måste det utvecklas kapitalism och sedan kan man driva kamp för socialism. Till detta har det också alltid funnits en övertro på den borgerliga demokratin, vilket ledde till att de inte byggde självständiga försvarsorganisationer.

Att Sukarno inte anslöt sig till Väst under det kalla kriget var tillräckligt för att USA och Storbritannien skulle börja arbeta för ett störtande av regeringen.

Den brittiska tidningen The Guardian kunde för tre år sedan avslöja ytterligare detaljer om hur Storbritannien jobbade med en massiv propagandakampanj för att hetsa militärledningen och islamistiska grupper till att störta regeringen och mörda kommunister. Det brukar kallas ”svart propaganda”, en slags föregångare till dagens trollfabriker.

Propagandakampanjen riktade inte bara in sig mot kommunisterna utan även mot indonesier med kinesisk härkomst, vilka skulle komma att drabbas av massiva rasistiska attacker.

Tiotusentals flygblad och broschyrer som producerats av det brittiska utrikesdepartementets avdelning för psykologiskt försvar och i samarbete med indonesiska extremister spreds i omgångar in i landet till militären, islamistiska miliser med flera.

Propagandan gick ut till för dem strategiskt viktiga indonesiska grupper med uppmaningar om att det nu är dags att ”skära bort” den kommunistiska ”cancern”. De paroller som var riktade för att få med sig de islamistiska miliserna anspelade mycket på att kommunisterna är ateister som tillsammans med kineserna vill förstöra deras land, och så vidare.

Storbritannien och USA kampanjade för att högern inom armén skulle störta president Sukarno. I september gick det rykten om en militärkupp. Den 30 september 1965 grep några Sukarnovänliga officerare sex högt uppsatta generaler och avrättade dem. Det är oklart än idag exakt vad som hände.

Men denna händelse blev nu en perfekt förevändning för att starta terrorn mot kommunistpartiet. Militären, med stöd av imperialismens propaganda, påstod nu att det var kommunistpartiet som hade gjort ett kuppförsök! Därför måste de nu krossas! Militären, polisen och civila miliser åkte runt och mördade överraskade och försvarslösa kommunister.

USA:s säkerhetstjänst försåg militären och islamistgängen med vapen och namnlistor på misstänkta kommunister och socialister.

Det som nu skedde var massavrättningar och ofta med inslag av brutal misshandel och stympningar av helt oskyldiga människor. President Sukarno störtades under dessa dagar och den Västvänliga generalen Suharto tog makten och införde en grym militärdiktatur som skulle komma att vara i 32 år.

Militär och milisgrupper åkte runt mellan samhällena och de olika öarna som utgör Indonesien och genomförde massakrer.

”Vem som helst som var lite till vänster togs. De var mycket systematiska”. Det säger Tari Lang till The Guardian. Tari, vars föräldrar blev fängslade, var barn vid den tiden.

Trots att hundratusentals redan hade mördats fortsatte britterna att pumpa ut propagandan och hetsa mördargängen: ”Om vi inte upprätthåller en kraftfull kampanj för att utrota kommunismen… kommer det röda hotet snart tillbaka”.

Gärningsmännen visste att de hade världens starkaste imperialistmakters fulla stöd i mördandet, vilket gjorde att de vågade genomföra massmorden utan rädsla.

Över en miljon beräknas ha blivit mördade. Terrorn fortsatte sedan i lägre tempo under många år.

Krossandet av PKI i Indonesien är ett av de största nederlagen i arbetarrörelsens historia. Terrorn var av en så stor omfattning att många historiker med rätta jämför med Hitlertyskland.

Det tragiska är att det inte berodde på att PKI var ett numerärt svagt parti, utan det berodde på allvarliga ideologiskt-politiska brister. De följde den politik som de byråkratiska diktaturerna i Kina och Sovjet lärde ut vid den tiden, vilket innebar att revolutionen skulle begränsas till att inte bli en kamp om makten. Det i sin tur bakband partiet, som till sist krossades. Det var en upprepning av samma katastrofala politik som resulterade i de svåra nederlag som kommunistpartiet i Kina led under 1920-talet. Sammanfattningsvis ett naivt förtroende för den borgerliga demokratin och för borgerliga politiker, ett oklart politiskt program samt rädsla för att driva kraven och en underskattning av hotet från högerkrafterna.

Om PKI under denna oroliga tid istället för att ge stöd till Sukarnos regering hade fört fram en självständig socialistisk politik med krav på demokratiska val, störtandet av jordägarna, mark till småbönder, förstatligandet av industrin under arbetarkontroll, demokratisering av armén och så vidare, hade de troligen kunnat få igång en stor rörelse som hade kunnat vända utvecklingen.

Det här sättet att från USA:s sida hetsa fram och sponsra den inhemska högern och fascister för att krossa socialister har kommit att kallas ”The Jakarta Method” (Jakartametoden). Vi har sedan sett den utspelas i Chile 1973 samt i många andra länder.