av Lars Bjersing
Redan för över 150 år sedan skrev Marx i Kommunistiska manifestet om den periodiska naturen i kapitalismens kriser. I modern tid förväntar vi oss kraftfulla ekonomiska krascher ungefär en gång per årtionde och nu är det snart 11 år sedan den största ekonomiska kollapsen sedan 1930-talets depression i USA. Under den krisen gungade det rejält på marknaden, och vissa av de negativa följderna finns fortfarande med oss.
Ett exempel på det är Grekland. Deras svaga ekonomi kraschade totalt efter att staten tog över skulderna från grekiska bankers kapitalistiska spekulation som hade slutat i katastrof. Sedan dess har de tvingats till fruktansvärda besparingar mot att få nödlån för att rädda eurosamarbetet och de europeiska banker som lånat ut pengar till de grekiska bankerna.
Ett annat exempel är Sverige. År 2008 låg belåningen i Sverige på ungefär 229 procent av vår BNP, men i slutet av 2017 var den uppe i runt 275 procent av BNP. Sveriges skulder är också ovanliga, eftersom de största ökningarna i skuldsättningen sedan krisen bärs av hushållen i form av privata skulder. Även svenska banker är en risk vid nästa kris; Swedbank har till exempel mycket pengar uppknutet i Baltikum, vilket betyder att en kraftig minskning av eurons värde eller en kraftig nedgång i Balt-ländernas ekonomier skulle kunna sabotera banken.
Vissa bedömer att Sverige är ett av de EU-länder som kommer att drabbas hårdast i nästa internationella kris. Bostadspriser kan falla med så mycket som 50 procent och när exporten minskar spås arbetslösheten närma sig 13 procent i landet enligt en prognos utförd av ESRB (europeiska systemrisknämnden). Vid den senaste krisen sänktes räntorna ner till nästan noll (i vissa fall har vi redan negativ ränta) och det betyder att det verktyget denna gång inte kan användas.
Vad är då planen? En ny idé som EU tvingat vissa medlemsländer att genomföra (bland annat Sverige) är att vägra betala skattepengar för att rädda krisande banker. I verkligheten är det ändå många som tror att bankerna är ”too big to fail” och att staterna till slut går in för att rädda dem ur kriserna de har orsakat.
I de nya reglerna som inom EU går under namnet BRRD, men ofta kallas för ”Bail-ins”, är det istället för skattepengar privata pengar och aktier i företaget som skall betala för att rädda bankerna. Detta system har redan använts på Cypern för att rädda dess banker vid deras kris. I Sverige har vi en insättningsgaranti på 950 000 kronor per person och bank, vilket i teorin betyder att pengarna är garanterat säkra vid en krasch.
Med det låter ju som att privatpersoner i alla fall har sina pengar säkra? Det låter ju som att smällen kommer att tas av de rikaste och de som äger aktier i bankerna? Det är bara delvis sant. Ser en till det cypriotiska exemplet förlorades runt 48 procent av de insatta pengarna och det är inte bara privatpersoner. Eftersom reglerna gäller konton drabbades även statliga pensionsfonder och liknande. Om det skulle ske i Sverige riskerar stora delar av våra äldre, som ofta redan har låg pension och som hotas med höjd pensionsålder, att få en än värre situation.
Hur folken kommer att reagera på nästa kris återstår att se, men förra krisen ledde till ett uppvaknande, till exempel med Occupy Wall Street-rörelsen och i Grekland med otaliga generalstrejker. En kommande bankkris i Sverige kommer att drabba arbetarklassen hårt och det enda sättet att försvara sig är att bygga upp en verklig kamprörelse.
