Trump 2.0 – en ”bombcyklon” över världen

Bygg kampen mot kapitalism och världens trumpister – för global socialism.

Av Vincent Kolo, ISA:s internationella kommitté // Artikel i Offensiv

Donald Trumps återkomst som USA:s president markerar en vändpunkt för ett globalt kapitalistiskt system i kris och oordning. Trumps ekonomiska och politiska agenda utlovar en ny nivå av störningar och konflikter på ett sätt som inte fullt ut kan förutses i detta skede. Den imperialistiska rivaliteten mellan USA och Kina, som är den främsta drivkraften bakom globala processer – inklusive Trumps politik – kommer att trappas upp på alla fronter.

Omedelbart är det upplagt för ett intensifierat handelskrig som blir mycket mer omfattande och långtgående än under Trumps första mandatperiod. De tullar som infördes då har redan haft en stor inverkan på Kinas ekonomi och startat en process där Kinacentrerade leveranskedjor bryts upp och omdirigeras. Kinas andel av USA:s import föll från 21,6 procent 2017 till 15 procent 2023. Men jämfört med Trump 2.0 var detta bara ”protektionismens första fas”, som Martin Wolf på Financial Times uttryckte det.

Bakom detta ligger en fullständig omkastning av den kapitalistiska doktrin som tidigare härskat (nyliberal globalisering) och de största imperialistiska ekonomiernas återtagande av statlig makt och kontroll, med en strategi för att återindustrialisera sina ekonomier (lättare sagt än gjort), vilket i slutändan drivs av förberedelser för krig mellan imperialistmakterna.

Trots de tullar som infördes 2018 och senare  exporterade Kina varor till USA för 500 miljarder dollar (cirka 5 583 miljarder kronor) 2023. The Economist beräknar att detta kan falla med 85 procent om Trump genomför sitt löfte om 60-procentiga tullar på kinesiska varor. 

Men många republikaner och demokrater i kongressen vill gå längre, bland annat genom att frånta Kinas status ”som mest gynnad nation” (”permanent normal trade relations”, PNPR). Om detta sker skulle Kinas handelsstatus förpassas till ”pariastaternas” – Kuba, Nordkorea, Ryssland och Vitryssland.

Det intensifierade handelskriget kommer att ”skaka om världen” och dra in allt fler länder i konflikten, enligt The Economist. För Xi Jinpings regim, som brottas med den allvarligaste ekonomiska krisen sedan kapitalismen återinfördes i Kina, markerar Trump 2.0 början på en desperat och farlig period. Kina är i mycket sämre skick än 2017 och klyftan mellan de två supermakterna har vidgats. Den diktatoriska regimen står i slutändan inför existentiella hot, något som återspeglas i dess ökade förtryck, militarisering och det tunga fokuset på ”nationell säkerhet” i all dess ekonomiska politik. 

Den kinesiska ekonomin har fastnat i en ”japanisering”: skuldkris, kollapsade tillgångsbubblor och fallande priser (deflation). Ironiskt nog har Kinas exportsektor varit den enda motorn i den ekonomiska tillväxten som har hållits igång medan den bredare ekonomin har fallit.

Trumps utlovade tullblitzkrig kommer oundvikligen att slå hårt mot Kinas export och samtidigt driva landets exportörer att leta efter alternativa marknader i Europa och den globala södern. Men där möter man redan en mycket hårdare protektionism. Detta gäller inte bara i Europa, som 2024 inledde sitt eget tullkrig mot Kina om elfordon, utan även i nominellt ”Kinavänliga” stater i Sydostasien, Mellanöstern och Latinamerika.

Trumps oförutsägbara karaktär och ofta motsägelsefulla uttalanden förvirrar många kommentatorer. Men i likhet med Biden och Obama, dikteras han av det historiska imperativet från den amerikanska kapitalismens synvinkel; att försvara sin globala hegemoni genom att besegra sin främsta utmanare, den kinesiska kapitalismen.

Lenin förklarade att imperialismen inte var en ”politik”, utan en oundviklig historisk fas i kapitalismens utveckling när den uttömmer alla nationella utvecklingsvägar. Kapitalismen tvingas in på den globala marknaden, där de mäktigaste kapitalistiska staterna tävlar om dominans.

USA är en global makt, det mest formidabla ”imperium” som världen har skådat. En reträtt till sin nordamerikanska hemmabas är inte ett alternativ för USA:s kapitalister, vars vinster i betydande grad härrör från deras hegemoniska ställning i världsekonomin och det finansiella systemet. Ekonomisk makt måste i slutändan försvaras med militär makt.

Snarare än isolationism kommer den nya administrationen därför att stå för utövandet av rå imperialistisk makt, med ekonomiska och militära medel, i en aldrig tidigare skådad omfattning. Redan innan hans mandatperiod har börjat har Trump återigen deklarerat sina planer på Grönland, som han vill pressa Danmark att ”sälja” till USA. Bakom detta ligger en önskan om att utöka den amerikanska imperialismens fotavtryck i Arktis, där ett polärt ”Great Game” (det stora maktspelet) utspelar sig mellan det kinesisk-ryska blocket och det USA-ledda blocket. Trump har också förklarat att han vill återta kontrollen över Panamakanalen. Denna imperialistiska inköpslista är en spegelbild av Xi Jinpings territoriella anspråk på Sydkinesiska havet och Taiwan.

Trumps återval är ett stort bakslag för alla arbetare, kvinnor, migranter, transpersoner och svarta människor i USA och globalt. Som vår internationella organisation ISA har förklarat återspeglade Trumps seger ett massivt missnöje med det demokratiska partiet och Biden-Harrisadministrationen, men också en högervridning i samhället som drivs av den härskande klassens reaktionära vändning och vänsterns totala misslyckande.

Detta är betalningen för demokraternas orubbligt prokapitalistiska politik, som partiets ”vänster” har svalt utan protester, vilket har lett  till ökade svårigheter för arbetarhushållen. Detta gav Trump, trots hans motbjudande reaktionära karaktär, möjlighet att profilera sig som ”förändringens” kandidat. När det gäller ekonomin, som i slutändan var valets mest avgörande fråga, lovade Trump exempelvis ”ett slut på inflationen”, vilket kommer att slå tillbaka mot honom eftersom det nya handelskriget – om det genomförs fullt ut – har potential att utlösa en inflationsbomb i USA.

Trumps seger firades av reaktionära och högerextrema krafter runt om i världen, från Israels premiärminister Netanyahu till Frankrikes Marine Le Pen och Sydkoreas Yoon Suk Yeol. Den sistnämnde, som till och med kallades ”K-Trump” på grund av den politiska likheten, har sedan dess kastats ut från sin post av en massiv proteströrelse och en partiell generalstrejk, efter att han utlyst undantagstillstånd och försökt förbjuda politiska partier, marscher och strejker. Detta är ett tecken på vad som kan komma att hända i USA om Trump försöker följa sina egna auktoritära böjelser.

Precis som under sin första mandatperiod har Trump satt samman en regering av miljardärer, vilket bortom allt tvivel visar vilka klassintressen han företräder. Den sammanlagda förmögenheten för hans administration uppgår till svindlande 383 miljarder dollar (omkring 4 276 miljarder kronor), vilket är mer än den årliga BNP:n i 172 av världens länder. Rikast av alla är naturligtvis Elon Musk.

Musk är den kinesiska regimens ”västerländska favorit-vd” och regimen hyser överdrivna förhoppningar om att han ska kunna utöva ett återhållande inflytande inifrån Trumpadministrationen, som annars domineras av hökar som är emot Kina. Musks fabriker i Kina står för mer än hälften av Teslas globala produktion och byggdes med hjälp av lån från banker som kontrolleras av den kinesiska regimen. Musk har lierat sig med KKP (det styrande kinesiska ”kommunistpartiet”, som inte är ett parti utan diktaturens församling och verktyg) i många frågor, som exempelvis Taiwan. Att en motbjudande storkapitalist med öppna fascistsympatier står på så god fot med KKP-diktaturen säger en hel del om politiken i båda länderna.

Men Musk kommer sannolikt att göra Peking besviket.   De felbedömningar man gjorde när Trump tillträdde 2017 kommer att upprepas. Vid den tiden underskattade Xis regim hotet om handelskrig och trodde att ”Kinalobbyn” på Wall Street skulle hålla Trump tillbaka.

Den nya administrationen är tungt viktad med Trumps version av ”vargkrigare” – ideologiska Kinahökar som utrikesministern Marco Rubio och Trumps nationella säkerhetsrådgivare Mike Walt. Trumps utnämningar är ”en julafton för Kinahökar”, menar en global analytiker i Financial Times.

En avgörande förändring sedan Trumps första mandatperiod är omfattningen av den ekonomiska och sociala krisen i Kina, som avsevärt har försvagat landets position gentemot USA-imperialismen. Vid sitt första presidentbesök i Kina i november 2017 var Trump där för att ”träffa världens mäktigaste man”, enligt Time Magazine. Om detta var sant då, så är det inte det idag. Maktbalansen i den imperialistiska konflikten har förskjutits i USA:s riktning. Medan Kinas BNP var 75 procent av USA:s år 2021 har den sjunkit till 63 procent år 2024.

Detta är naturligtvis inte sista ordet, eftersom den globala kapitalismen som helhet befinner sig i en historisk kris och USA-imperialismen är inte  något undantag. Även USA har gått in i en tid av sociala och politiska explosioner.

Men USA har hittills kunnat låna sig från kris till kris i kraft av att den har världens fortfarande ohotade reservvaluta, den mäktiga dollarn, som gör det möjligt att skicka räkningen till resten av världen. I slutändan måste detta arrangemang brytas ned. Vi har dock inte nått den punkten ännu.

Kinas ekonomiska ångest är mer överhängande. Dess andel av världens BNP krymper och är nu 16 procent mot 18 procent 2021, men också det kan vara en underskattning eftersom regimens manipulation av ekonomiska data har ökat  under de senaste tre åren.

I ett viralt tal, som nu har raderats, uppskattade Gao Shanwen, som tidigare var en  ekonomisk rådgivare till diktaturen, att Kinas BNP har överdrivits med 10 procent under de senaste tre åren, vilket skulle innebära att den reala tillväxttakten ligger nära noll. 

Med en ekonomi i ett så bräckligt skick befinner sig den kinesiska regimen mellan hammaren och städet och dess svar på Trump kommer sannolikt bli i form av en motsägelsefull och kaotisk blandning av ”morötter” och ”piskor” där incitament till andra än Trump blandas med motåtgärder. Samtidigt kommer Xi Jinping att fördubbla sin exporttunga ekonomiska strategi, trots de växande spänningar som detta skapar även bland Kinas allierade.

Kina kan inte slå tillbaka ”tit-for-tat” i samma omfattning som den amerikanska regeringen, även om man kan införa selektiva åtgärder, vilket man redan har gjort med exportkontroller av kritiska mineraler som används vid tillverkning av avancerad teknik (bland annat gallium, germanium och grafit). Dessa åtgärder kommer att höja kostnaderna för USA och dess allierade snarare än att helt strypa deras tillgång till dessa råvaror. Samtidigt ökar trycket på USA under Trump att utvidga Bidenerans tekniska sanktioner (mot avancerade halvledare) till att omfatta Kinas läkemedels-, fordons- och civila flygindustri.

Vid en viss punkt, baserat på att  den inhemska krisen förvärrades extremt mycket, skulle den kinesiska regimen kunna ta till ”kärnvapenalternativet” med en betydande devalvering av yuanen, som internationellt är känd under sitt officiella namn RMB (renminbi). Detta skulle innebära att man överger en 20-årig strategi för att ”internationalisera” yuanen i syfte att uppnå den kinesiska diktaturens många globala ekonomiska och geopolitiska mål (genom Belt and Road Initiative, BRICS etcetera.). En devalvering skulle vara motiverad för att kompensera för effekterna av USA:s tullar, men också för att mildra deflationen (en svagare yuan skulle ”importera” inflation). Men en devalvering av yuanen skulle orsaka avsevärd självskada genom ökad kapitalflykt från Kina och genom att KKP-regimens auktoritet skakas i grunden. För den globala kapitalismen som helhet skulle detta öppna en Pandoras ask eftersom många andra länder skulle tvingas devalvera sina egna valutor i takt med Kina. Det globala valutakrig som skulle bli följden skulle till och med vara mycket värre än handelskriget för världsekonomin.

Kinas diktatur kan visserligen visa sig vara villig att förhandla med Trump och kanske till och med erbjuda vissa partiella eftergifter, som man gjorde 2020, men ett avtal mellan de två supermakterna i någon meningsfull eller varaktig mening är inte möjligt.

Både den amerikanska och den kinesiska regimen har en ”bottenlinje” som den andra sidan inte kan uppfylla. För Xis regim är det inte förhandlingsbart att avveckla den statsstyrda versionen av kapitalismen, med storskaliga statliga interventioner, subventioner och kontroll av nyckelsektorer, eftersom detta skulle leda till att regimen själv kollapsar. Ändå är detta den verkliga innebörden av den amerikanska sidans krav, vilket visades i handelsförhandlingarna under den första Trumpadministrationen. De ekonomiska påtryckningarna är inte de enda ingredienserna i mixen. Det är även de två regimernas politiska auktoritet och den enorma ansiktsförlust som följer av varje svaghetstecken, vilket skulle kunna utlösa en allvarlig politisk kris.

En del människor, däribland vissa vilseledda grupper på vänsterkanten, ger stöd till Kinas regim i tron att den fungerar som en motvikt till Trump och USA:s imperialism och därför är ett ”mindre ont”. Andra, inklusive vissa i Kina självt, i Taiwan och i regionen i stort, kanske hejar på Trump i tron att hans slag mot Peking utgör ”segrar” för de förtryckta. Detta understryker hur skevt massmedvetenheten har blivit i en tid av ökad nationalism och ännu så länge politiskt begränsad kamp från arbetarklassens sida. Trumps meritlista är helt klar: Han uttryckte sitt gillande av Xi Jinpings massarrestering av en miljon muslimer i Xinjiang och sade också att det brutala polisförtrycket mot massdemokratiprotesterna i Hongkong 2019 var Kinas ”interna angelägenhet”.

Arbetarklassen i Kina, USA och globalt måste motsätta sig alla sidor i imperialismens sammandrabbning. Det är en brutal konflikt mellan världens mest reaktionära regimer om vem som mest fullständigt kan exploatera världens proletariat och plundra dess naturresurser. Arbetarna  måste motsätta sig den kapitalistiska ekonomiska och militära politiken i både Washington och Peking och kämpa för ett alternativ som bygger på socialism, demokratiska rättigheter och ett slut på allt förtryck.