Krig och svält i Sudan – för en ny revolutionär rörelse

Artikel i Offensiv // av RAM IDO Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA)

Efter snart två år av krig mellan kontrarevolutionära styrkor beskriver Röda Korset läget i Sudan som den ”största humanitära krisen som någonsin registrerats”. Nära hälften av befolkningen lider av akut hungersnöd och en av fyra har tvingats fly sitt hem.

Det pågående inbördeskriget i Sudan mellan de sudanesiska väpnade styrkorna (SAF) och de paramilitära Rapid Support Forces (RSF), som inleddes i april 2023, har dödat uppemot 150 000 människor och tvingat miljoner på flykt.
Båda sidor stöds av en komplicerad väv av imperialistiska intressen som lovar att dränka landet i blod.

Situationen har varit särskilt allvarlig i regionen Darfur. Anklagelser om våldtäkt och sexuellt våld från båda sidor påminner om tidigare grymheter där 300 000 människor mördades i Darfur och miljontals fördrevs som en del av folkmordet 2003. Bakom grymheterna i Darfur 2003 stod den före detta presidenten Omar al-Bashir och de sudanesiska regeringsstyrkorna, med stöd av Janjaweedmilisen, föregångarna till dagens RSF.
Sudan styrdes under 30 år av Omar al-Bashir, som tog makten efter att ha lett en militärkupp 1989. al-Bashir avlägsnades från makten av sina generaler efter att en revolutionär kamp inletts 2019. Men att kampen inte resulterade i ett revolutionärt genombrott gav utrymme för Sudans väpnade styrkor att återta makten.
Sedan al-Bashir störtats växte sig RSF starkare och utnyttjade sina kontakter med regionala och globala aktörer som Libyens nationella armé (LNA) och den ryska Wagnergruppen, som opererar över hela kontinenten och som får stora inkomster från den plundring man ägnar sig åt.
Sudans president al-Burhan och militärgeneralerna fyllde olika statliga positioner med gamla regimtrogna och medlemmar av al-Bashirs kongressparti för att motverka RSF:s ökande inflytande samtidigt som landets kris fördjupades. I april 2023 inledde RSF flera attacker över hela Sudan och det blev inbördeskrigets början. RSF lyckades tidigt ta över de flesta av regeringsbyggnaderna i huvudstaden Khartoum, vilket tvingade regeringen att flytta till Port Sudan i nordöstra delen av landet. Idag är landet i stort sett delat. RSF kontrollerar de södra och västra delarna och SAF de norra och östra.

länder som ryssland och turkiet underblåser konflikten genom sina vapenleveranser..

En viktig orsak till den djupa förödelsen är imperialismens ständiga ingripanden. FN har hållit flera panelsamtal om den förvärrade humanitära krisen i Sudan, och vissa sanktioner har införts av FN:s säkerhetsråd, inklusive ett formellt vapenembargo mot Darfur, samt sanktioner från USA och Storbritannien riktade mot båda sidor. Enligt Amnesty Internationals undersökningar har sanktionerna haft mycket liten effekt på vapenflödet till landet.
Kriget har gett upphov till en komplex väv av internationella allianser, oftast – men inte alltid – längs den globala klyftan mellan de två stormakterna USA och Kina, där varje regional makt spelar olika roller för att driva sina egna regionala intressen.
Förenade Arabemiraten har spelat en avgörande roll i konflikten som RSF:s främsta stöd och har försett dem med vapen som smugglats in i Sudan via grannländerna i väst.
Förenade Arabemiratens stöd till RSF går tillbaka till den roll som RSF spelade i kriget mot Jemen och Huthirörelsen. Förenade Arabemiraten har stora ekonomiska intressen i Sudan och är beroende av jordbruksprodukter från landet. Förenade Arabemiraten har också varit beredda att finansiera bygget av en ny sudanesisk hamn vid Röda havets kust, vilket gör det möjligt för dem att utöva mer kontroll över den handel som passerar genom landet. Förenade Arabemiraten använder RSF för att skydda sina företagsmässiga och politiska intressen i landet.
Iran strävar efter att minska det emiratiska inflytandet i regionen och står, precis som i Jemen, på den motsatta sidan. Iran har gett stöd till SAF och försett dem med vapen och avancerade drönare för att slå tillbaka mot RSF och dess allierade. Iran ser den strategiska betydelsen av att kontrollera handeln och har därför försökt bygga en egen flottbas vid Sudans kust i Röda havet.
Även om Egyptens internationella inriktning gör att landet mestadels är i konflikt med Iran, anser Egyptens härskare att deras intressen bäst kan tjänas om man står på SAF:s sida. Chefen för RSF, Mohamed Hamdan Dagalo (alias Hemedti), har anklagat Egypten för att ha genomfört luftangrepp mot hans styrkor med hjälp av amerikanska bomber, vilket den egyptiska regimen förnekat. Oavsett i vilken utsträckning Egypten verkligen stödjer SAF, finner man i denna konflikt att landets intressen sammanfaller med Irans och står i motsättning till de USA-stödda regionala allierade i Mellanöstern.

Guldet spelar en avgörande roll i denna konflikt. Sudan är Afrikas tredje största guldproducent, men hur mycket guld som produceras är svårt att uppskatta eftersom bara knappt 20 procent av landets guld exporteras via officiella kanaler. Förenade Arabemiraten är en stor köpare av guld från Sudan. Dessutom har Ryssland använt Wagnergruppen för att utvinna guld från Sudan och använda det för att driva sitt krig mot Ukraina. Legosoldatföretaget driver till och med sin egen guldbearbetningsanläggning i ett RSF-kontrollerat territorium.
Det faktum att guld är tillgängligt för båda krigförande parter har lockat många andra aktörer som vill sälja vapen till de två krigshungriga sidorna. Länder som Ryssland och Turkiet underblåser konflikten genom sina vapenleveranser och använder sina vapenexportnätverk för att kringgå alla officiella embargon eller sanktioner.

Beträffande Wagnergruppens växande inflytande i Afrika har ukrainska styrkor anslutit sig till kampen på SAF:s sida och tidigare i år började även Ryssland stödja SAF – för att säkra sina satsningar på vem som kommer att vinna. Som ett exempel på krigets galenskap strider de nu tillsammans med Ukraina mot sin egen Wagnergrupp.
Revolutionen i Sudan krossades av de imperialistiska och lokala krigsmaskiner som strider om makten samtidigt som de profiterar på landets naturrikedomar.
Men massprotester i Kenya, Nigeria, Uganda och andra afrikanska länder visar på kampens möjligheter och potential.
Den revolutionära rörelsen i Sudan 2019 hade kraften att störta diktaturen och upprätta en regering baserad på de organisationer som byggts under det revolutionära upproret, främst de lokala motståndskommittéerna och de fackföreningar som var kampens spjutspets. Det är genom att dessa kamptraditioner återupplivas och förenas med maktkampen i andra delar av Afrika som en väg bort från dagens katastrof kan öppnas upp.

Det är bara massorna som har makten att få slut på alla imperialistiska krig och all exploatering och kan använda sin kollektiva makt och regionens resurser till att gynna dem själva istället för att ge vinster till ett fåtal.