”VAD ÄR MENINGEN?”

Av Natalia Medina // Artikel i Offensiv

Nail hotas av utvisning till diktaturens Azerbajdzjan

Den allt hårdare asylpolitiken med få beviljade permanenta uppehållstillstånd och försvårad familjeåterförening slår hårt mot personer i behov av skydd.

Offensiv har träffat Samira Dadashova och hennes två barn Nail, 19 år och Aydan, 15 år från Azerbajdzjan. Både Samira och Aydan har fått permanenta uppehållstillstånd, men Nail fick avslag på sin ansökan i november.

Nail sitter framåtlutad i soffan med armbågarna vilandes på knäna. Hans mamma Samira sitter på en utdragen stol vid matbordet.

– När vi fick beskedet så pratade vi om det hela tiden. Varje dag, varje timme. Till slut bestämde mamma att på helger så pratar vi inte om det för vi var ledsna hela tiden, säger Nail.

Samira flydde med sina två barn Nail, då 12 år, och Aydan, då 9 år, för att undkomma exmakens misshandel. En av gångerna var misshandeln så svår att han slog ut hennes framtänder och Nail såg alltihop. Hon hade försökt att skilja sig från honom, men efter skilsmässan fortsatte både exmaken och hans familj att trakassera Samira. De kom hem till henne och till hennes arbetsplats. I dag vet hon inte var exmaken är, men hans familj finns kvar i samma kvarter.

– Vi var grannar. De var hela tiden i närheten. När hon pratar om att åka tillbaka till Azerbajdzjan så sänker hon rösten så att barnen inte ska höra.

– Vet du, det skrämmer mig.

Samira beskriver hur hon känner om Azerbajdzjan, men för Nail är allt främmande. Hemma blandar han svenska och azerbajdzjanska.

Nail går första året på NTI gymnasiet. Han vill bli programmerare. När han pratar om skolan lyser han upp. Han har hittat vad han vill göra. Fortsätta plugga och sen kanske till och med universitet. Nail har lätt för skolan. Eller har haft lätt fram tills att han fick sitt avslaget i slutet av november förra året.

– Nu känns det bara så… Det är svårt att fokusera. Vad är meningen?

Det är samma som med gymkortet. Nail tränade på gym förut, men nu har han inte skaffat ett nytt årskort.

– Jag vet ju inte var jag är om ett år.

Om Nail utvisas kommer han att bli tvungen att göra militärtjänst. Efter det är allt väldigt ovisst. Han har inga betyg från Azerbajdzjan och utan det kan han inte fortsätta studera och utan varken grundskola eller gymnasiebetyg kommer det att vara svårt att skaffa jobb. Nail är inte heller säker på vad militärtjänstgöring skulle innebära, men han berättar om bilderna som hans barndomsvän lagt upp. Bilder på sig själv från militärsjukhuset. Den officiella förklaringen är att han är inlagd på grund av någon sjukdom, men Nail beskriver hur kompisens halva ansikte är täckt av mörka blåmärken.

– De säger att Azerbajdzjan är en demokrati. Det ser så fint ut på tv, men så är det inte, säger Samira allvarligt.

– Det som presenteras och det som är, är inte samma.

Samira har gift om sig och byggt upp ett nytt liv här i Sverige. Hennes nya man har två barn från ett tidigare äktenskap och alla fyra barnen umgås som syskon. Familjen står varandra nära och det är inte många kvällar som barnen inte har sovit hemma. Lägenheten är liten, så de gör ofta aktiviteter tillsammans ute. De tar promenader ihop eller spelar badminton.

I Azerbajdzjan finns Samiras systrar och hennes mamma. Men systrarna har egna familjer och hennes mamma har hälsoproblem. Utvisas Nail kommer han att bli tvungen att klara sig själv.

– När folk frågar mig varför jag kom till Sverige svarar jag att det var för att det skulle vara ett bra land för kvinnor. Ett land där kvinnor och barn behandlas bra. Han har livet framför sig här. Det finns ett ljus här, inte i Azerbajdzjan.

När vi säger hejdå ska Nail träffa sina vänner för att spela fotboll.