Av Ingrid Eriksson // Artikel i Offensiv
En kväll i januari tar jag mig till Folkets Bio i Umeå för att se ”Det omätbara” i regi av Nils Petter Löfstedt. Jag kommer ut i den kalla januarikvällen, varm i hjärtat, både rörd och upprörd. Filmen har fått fina recensioner och beskrivits som ett kärleksbrev till de nästan en miljon människor som arbetar inom vård, skola och omsorg. Var sjätte anställd finns här, vilket gör det till Sveriges största bransch.
Vi får följa undersköterskor på äldreboenden och inom hemtjänsten samt barnskötare och förskollärare på förskolor. Hur de använder sin yrkeskunskap och erfarenhet för att i olika situationer ta hand om de som behöver omsorg och hjälp. Hur tröstar man en ledsen 4-åring, hur duschar man en gammal människa i ett trångt badrum och gör det med respekt och värdighet. Att veta hur man, just i denna stund, med just denna människa, ska göra. Detta är vad man i forskning numer kallar den ”tysta kunskapen” och som inte går att mäta, hur tjusiga Excelfiler vi än har. Därav dokumentärens titel.
Sida vid sida med glädjen och yrkesstoltheten finns stressen och känslan av att inte räcka till, inte hinna. Undersköterskor berättar om sjukskrivningar på grund av utmattning och om sorgen över kollegor som brunnit för sitt arbete men tvingats sluta för att de inte orkat längre. Hemtjänstpersonal som pressas av orimliga tidsstudier, gjorda av personer som inte har en aning om den tid som behövs för att hjälpa människor som inte själva kan sätta sig upp, klä sig eller som behöver hjälp med att äta.
Efter filmen äger ett livesänt samtal rum på Bio Rio i Stockholm mellan filmens regissör och Jonna Bornemark, professor i filosofi och författare till boken ”Det omätbaras renässans”. Runt om i landet från biosalonger kan vi i publiken skicka in frågor. Det genomgående temat är: Hur ska vi skapa förändring av en alltmer orimlig situation? Jonna Bornemark berättar att studier visar att 25 procent av arbetstiden numera ägnas åt att göra oss själva granskningsbara – ett fenomen som alla inom vård, skola, omsorg väl känner igen. Hur alltmer av tiden går åt till att fylla i statistik och formulär. Allt som en del av en kontrollapparat istället för att lita på att de som arbetar vet och kan. Ett otroligt resursslöseri och något som dödar arbetsglädjen och skapar stress.
Hur ska en förändring bli möjlig? I filmen skildras Förskoleupproret, som startade 2013. Trots många aktioner har inget blivit bättre, konstaterar filmens regissör. Fler måste gå samman, från olika delar av välfärden, menar han. Jonna Bornemark beskriver makro- och mikromotstånd. Gå med i fackföreningen och ta över den, så att den blir stridbar är ett exempel på makromotstånd som nämns. På mikronivå kan man strunta i pappersarbetet, göra det viktigaste först, ha roligt.
Det jag saknar i samtalet är en tydlig förklaring till ”Hur fan hamnade vi här?” för att citera SVT:s programserie om tillståndet i Sverige idag. Den nyliberala politik som har präglat de senaste decennierna nämns inte. Den har resulterat i en enorm överföring av resurser från den offentliga sektorn till den privata. Sverige är idag ett skatteparadis för rika och företag. Hade skattekvoten varit lika stor som 1990 så hade staten haft 570 miljarder kronor mer per år att satsa på vår välfärd! Alla regeringar, oavsett partifärg, har varit en del av detta. Något som understryker behovet av ett nytt parti, för arbetare och för alla som vill att välfärden ska rustas – istället för militären.
Filmen är en viktig påminnelse om nödvändigheten av att ta strid för ett annat samhälle, där välfärdens arbetare får det värde de förtjänar för allt det omätbara arbete de utför.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.