Rekordstora löneskillnader

Av Louise Strömbäck // Artikel i Offensiv

Löneskillnaderna mellan direktörer och arbetare är högre än någonsin. Enligt LO:s senaste mätning från 2023 års löner tjänade en vd inom den ekonomiska eliten i snitt lika mycket som 71 industriarbetare, med en genomsnittlig månadsinkomst på 2,5 miljoner kronor. En genomsnittlig industriarbetarlön låg 2023 på 35 355 kronor.

I LO-rapporten Makteliten analyseras inkomstutvecklingen för Sveriges maktelit, som delas upp i tre grupper: Den ekonomiska eliten, den demokratiska eliten och den byråkratiska eliten. Den ekonomiska eliten består av verkställande direktörer på 50 svenska storföretag. LO har gett ut rapporter om makteliten sedan år 1950, då maktelitens vd:ar tjänade 26,1 industriarbetarlöner.

Lägst låg den ekonomiska elitens löner år 1980 och motsvarade då 9,1 industriarbetarlöner. Detta var efter årtionden av facklig kamp och arbetarkamp, som lett till en ökad jämställdhet. Sedan 1980 har löneskillnaderna ökat igen, och år 2023 låg maktelitens löner på i snitt 71,1 industriarbetarlöner.

Det motsvarar 93,6 månadslöner för en lokalvårdare, eller 98 månadslöner för ett vårdbiträde. Ett vårdbiträde behöver alltså arbeta i 8 år för att tjäna lika mycket som maktelitens vd:ar tjänar på en månad.

År 2019 låg elitens löner på 60,2 industriarbetarlöner. Dessa vd-löner har trots pandemi och inflationskris ökat i betydligt högre takt än arbetares löner. Inflationen har använts som ursäkt för att höja priser på mat och hyra betydligt mer än inflationens takt, vilket har lett till att storföretagens inkomster ökat enormt.

Den ekonomiska elitens löner kan jämföras med de andra två grupperna inom makteliten. Den demokratiska eliten, som främst består av politiker, tjänar 6,8 industriarbetarlöner. Den byråkratiska eliten, som består av högt uppsatta tjänstemän inom den offentliga sektorn, tjänar 7,3 industriarbetarlöner.

LO:s sammanställningar och rapporter om makteliten är mycket viktiga. Men det saknas en reaktion från LO i form av aktiv kamp för att minska klyftorna och ta makten från kapitalet. Den aktuella avtalsrörelsen är ett utmärkt tillfälle för facken att ställa kapitalisterna mot väggen genom att kräva verkliga reallöneökningar som tar tillbaka allt som har förlorats till följd av inflationskrisen och prisökningarna.