Under Socialistiskt Alternativs kongress den 5-6 april 2025 antogs följande dokument om perspektiv på utvecklingen i världen och Sverige.
Det är en marxistisk analys av världsläget vilket är en avgörande del i bygget av ett Socialistiskt Alternativ för arbetarklassen. Socialistiskt Alternativ står inte handfallna inför de turbulenta event som sker. Om än det är svårt att förutse det exakta förloppet så ger kontinuerliga analyser oss möjligheten att vägleda arbetare och kamprörelser framåt.
Hoppas du finner läsningen intressant. Håller du med oss? Gå med i Socialistiskt Alternativ!
Världen i en tid av monster – internationell bakgrund
Världen skakas av en rad sammanlänkade kriser, vars gemensamma grund är det förtryckande kapitalistiska systemet och dess profitjakt.
Under Donald Trump och hans nya administration har redan ett avgörande geopolitiskt skifte ägt rum. Och världsläget kan i än högre grad beskrivas i den italienske socialisten Antonio Gramscis ord: ”Den gamla världen är döende, men den nya världen kämpar ännu för att födas. I denna övergångstid träder monster fram.
Den israeliska statens folkmordskrig mot Gaza har tillsammans med attackerna mot Libanon, Iran och Jemen, samt Assadregimens fall i Syrien, ändrat maktbalansen i Mellanöstern. Netanyahus regering har stärkts i regionen och får nu full uppbackning av Trump. Samtidigt har utplåningen av Gaza inte uppnått Netanyahus mål, och de USA-allierade regimerna i regionen är orolig för massprotester underifrån. Solidariteten med palestinierna är fortsatt stark globalt. Risken för fortsatt terrorkrig från den israeliska staten är stor, liksom möjligheten till attacker mot Iran med regionala konsekvenser. Men Netanyahu, liksom Trump, sitter inte så säkert som han tror.
Trump 2.0 förstärker alla globala reaktionära trender och tendensen mot en allt mer auktoritär kapitalism. Med stöd av världens absolut rikaste individer och omgiven av ja-sägare har Trump etablerat ett i det närmaste enmansstyre; en modern Bonaparte som ser sig som nationens frälsare och som likt sina föregångare ursäktar attackerna mot demokrati med ”att den som räddar sitt land bryter inte mot någon lag”.
Trumps auktoritära rasism, sexism, kulturkrig, nedskärningar och klimatfientliga politik har dock börjat möta motstånd i USA. Även om det är långt till de protester som mötte Trump 2017-18 och BLM-kampen 2020.
Läget är också annorlunda nu, i USA och globalt. Till skillnad mot 2016 var Trumps valseger 2024 också en följd av att det amerikanska samhället kantrat till höger. Besvikelse över att protester som Black Lives Matter och Womens March inte gett resultat, samt att vänsterpolitiker som Bernie Sanders svikit genom att inte ställa upp som ett alternativ till Demokraterna,har gett högern utrymme. Trump har denna gång även full kontroll över det republikanska partiet och staten i ett järngrepp samt en större grupp av kärnväljare. Han åtnjuter samtidigt ett betydande stöd från delar av kapitalistklassen, särskilt techmiljardärerna. Förmodligen kommer det därför att krävas en kamp på högre nivå än under Trumps första år som president i kombination med allvarliga kriser globalt och på hemmaplan innan Trump 2.0 börjar krackelera.
Trumpadministrationens maffiapolitik med hot som involverar möjliga militära ingripanden, bestraffningar (som tullar) och den råa nykolonialism som även inkluderar territoriella erövringar – Grönland, Gaza, Panamakanalen och att Kanada ska bli USA:s 51:a delstat – riktas såväl mot den kinesiska imperialismen, som är USA-imperialismens huvudrival som mot allierade. Det i sin tur har redan inneburit att Väst som block ifrågasätts. I Financial Times den 26 februari till och med dödförklaras ”väst”, och frågan är nu hur långt kommer USA och Europa att glida isär? Men att västblocket splittras slår även mot USA -imperialismens ställning på världsarenan och Trumps tullar, som är en skatt på varor som importeras, kommer att märkas i ökade priser i USA.
Mot bakgrund av systemets organiska kris är det främst på konkurrenternas (vilket också inbegriper politiskt-militärt allierade) bekostnad som enskilda länders ekonomier kan stärkas, vilket tendera skapa splittringar och slitningar som den mellan USA-Europa/EU. Även om världsläget var annorlunda när Trotskijs skrev om spänningarna mellan USA och Europa 1926 ger analysen också en bild av dagens process:
”USA:s makt och Europas försvagning leder oundvikligen till en ny uppdelning av global makt, intressesfärer och världsmarknaden. Amerika måste expandera medan Europa tvingas krympa. Just detta är resultatet av de grundläggande ekonomiska processer som äger rum i den kapitalistiska världen. USA går överallt till offensiv.”
Den nuvarande sprickan USA-Europa är sannolikt bara den första i raden av splittringar inom Väst som Trumps Make America Great Again-projekt och America First-politik kommer att orsaka. Europas kris är strukturell och fanns redan innan Trump. I och med att Europas kapitalism stagnerar har också Europa mindre att sätta upp mot Trump vilket kan leda till en motsatt tendens att foga sig under Trump
Den huvudsakliga maktkampen mellan USA-imperialismen och den kinesiska imperialismen kvarstår, men utvecklas i en ny geopolitisk omgivning, som inte kommer att vara mindre kris- och konfliktfylld, snarare tvärtom.
I den nya geopolitiska omgivningen tvingas den härskande klassen och regeringar att ”gå sin egen väg”, vilken kommer att kantas av att nationalismen och militarismen stärkts. EU-regeringarnas reaktion på Trump ger en bild av detta. Krigshetsen och takten i Europas militära upprustning har snabbt skruvats upp och nu är målet att anslaget till militären ska sluka en summa som motsvarar minst 3-3,5 procent av ländernas BNP, och snart 5 procent. Den militära upprustningen sker på bekostnad av välfärd och klimatomställning, vilket kommer att bli allt tydligare ju längre tiden går.
Att dessutom USA-imperialismen och den kinesiska imperialismen allt mer blir varandras spegelbilder, och att Trump 2.0 till skillnad från Bidenadministrationen inte försöker framställa de imperialistiska maktstriderna som en global kamp mellan demokratiska och totalitära stater, spelar den kinesiska diktaturen i händerna. Åtminstone politiskt. I vilken mån det får en ekonomisk påverkan och öppnar nya dörrar för den kinesiska kapitalismen återstår att se.
Systemets kris har också resulterat i en djup politisk kris; de traditionella partiernas nedgång, en krympande politisk ”mitt”, och att ingen regering kan sägas vara “stark” samtidigt som fler och fler ropar på En stark man att ta över och styra. I allt större utsträckning tvingas därför regeringarna styra med auktoritära metoder för att driva igenom sina impopulära förslag och för att hålla nere kampen.
Hittills är det främst extremhögern, trumpism i olika skepnader, som kunnat kliva in i det tomrum som de gamla partierna lämnat efter sig. Att de gamla partierna i mångt och mycket kopierat extremhögerns rasism och gått högerut har ytterligare gynnat de högerextrema. Samtidigt som den härskande klassen med tiden har blivit allt mer villig att ge extremhögern sitt stöd – fyra av världens fem rikaste individer fanns på plats när Trump svors in som president i januari i år. Medlemmarna i den nya Trumpadministrationen har en sammanlagd förmögenhet som överstiger BNP i 172 av världens länder. Och i exempelvis Tjeckien leds det högerextrema partiet ANO 2011, som leder stort i opinionsundersökningarna inför höstens val, av landets näst rikaste individ, mångmiljardären Andrej Babis.
Världens allra rikaste individ, Elon Musk, är inte endast Trumps högra hand utan också extremhögerns globala kampanjgeneral. Han har gjort X (tidigare Twitter) till en megafon för angrepp mot demokrati, och propaganda för ”regimförändring” och kulturkrigets hat. ”Musk har uppmuntrat högerpopulistiska politiker, rörelser och regeringar i minst 18 länder att minska invandringen och genomföra avregleringar som gynnar bolagen” (NBC News den 16 februari).
Det är en av historiens ironier att Ukrainakriget som möjliggjorde för Biden att samla västländerna i ett block också blev en orsak till splittringen av detta block. Att Trump står beredd att göra upp med Putin om Ukrainas framtid, vid sidan av EU och Ukrainas regering, utgör en vändpunkt. Samtidigt som Trump i ord kört över Zelenskyj kräver USA-imperialismen att få kontroll över Ukrainas tillgångar, bland annat jordartsmetaller till ett värde av 500 miljarder dollar, vilket nästan motsvarar den beräknade kostnaden för Ukrainas återuppbyggnad. USA-imperialismen har efter denna utpressning fått grönt ljus, av den ukrainska regeringen, till en framtida plundring av landets tillgångar även om summan 500 miljarder dollar inte nämns i det avtal som tecknats och som ska följas av flera.
USA:s stöd (lån, enligt Trump) och särskilt det militära, har gjort det möjligt för den ukrainska regeringens styrkor att stå emot den ryska militära överlägsenheten. När nu detta stöd dras ner kommer det inte att kunna ersättas: ”utan amerikanskt militärt stöd kommer vi att klara oss i sex månader”, sade den före detta vice generalstabschef till Al-jazeera den 17 februari och tillade att ”Europa kan omöjligen ersätta det amerikanska stödet”.
Trump hoppas genom sin invit till Putin och krav på att exempelvis den ryska imperialismen åter ska få plats i rikemansklubben G7 slå en kil mellan Ryssland och Kina. Men det är mindre troligt att så sker eftersom det skulle klippa sönder den livlina som hållit Putin och den ryska ekonomin uppe.
Men en sak är klar och det är att Trumps nykolonialism och den tilltagande militarismen kommer föda en motreaktion i form en ny våg av antiimperialism med särskild udd mot USA-imperialismen. Men också en vilja att slå tillbaka extremhögern och att åter sätta fredskampen i fokus. Die Linkes valframgång i det tyska förbundsdagsvalet i februari var åtminstone delvis ett uttryck för denna vilja att slå tillbaka. Vilket visar hur snabbt motreaktionen kan få ett genomslag och, om den kanaliseras, även resultera i en uppgång i väljarstöd och medlemstillströmning (under valkampanjen fick Die Linke 30 000 nya medlemmar).
Att Kina inte längre knappar in på USA:s försprång utan att avståndet ökar samt att Europa fortsätter att förlora mark gentemot både USA och Kina har fått USA-imperialismen att överskatta den egna styrkan. Vad gäller Trump har överskattning dessutom fått sällskap av hybris. Men ”klyftan mellan en farligare värld och USA:s begränsade möjligheter att påverka den växer, och samtidigt som världen år 2025 kommer att befinna sig i sitt farligaste tillstånd på årtionden är USA alarmerande och överbelastad/överansträngd (over-stretched).” Eller som en riskkapitalist skrev i Financial Times under rubriken ”Alla bubblors urmoder”: ”USA [särskilt dess ekonomi och aktiebörs] är övervärderat och överhajpat i en grad som aldrig tidigare skådats”. Bubblan har blåst upp av det ständigt ökade kapitalinflödet i till USA, men en följd av Trumps tullar är att regeringar svarar med att försöka begränsa kapitalflödet till USA.
De tullar som Trump aviserat, utöver de redan 10%-iga strafftullar som införts på varor från Kina, är inga tomma hot. Trump står beredd att trappa upp handelskriget med tullar mot stål, aluminium, bilar och en rad andra produkter. Den 26 februari sa Trump exempelvis att han “mycket snart inför 25%-iga strafftullar på bilar och mycket annat från EU”. Dessa och andra tullar drabbar särskilt länder i väst, förutom EU- länderna även Mexiko, Kanada, Japan och Sydkorea och kommer att följas av motåtgärder.
Det upptrappade handelskriget med tullar och andra protektionistiska åtgärder kan starta en utveckling som till slut blir bortom kontroll, vilket hände efter den ensidiga amerikanska tullhöjningen 1930 (Smoot-Hawley-tullen), som sedan följdes av motåtgärder från andra länder och att den tidens internationella valutasystem – guldmyntfoten – på nytt kollapsade, vilket sammantaget medförde att perioden 1920-40 blev den hittills enda i kapitalismens historia där världshandeln vuxit långsammare än produktionen. Men nu har historien börjat gå igen och år 2023 krympte världshandeln med varor.
Kanske går Trump inte så långt som han hotat, men vad som startats har med rätta beskrivit som ett handelskrig på steroider som kommer att åtföljas av ett upptrappat klasskrig mot världens arbetare och fattiga.
Alla de strider som Trump 2.0 startat eller avisera, globalt som på hemmaplan, förstärker denna “överansträngning” och kan till sist bli ”inte bara en utan flera strider för mycket”.
Dagens värld och maktrelationer är helt annorlunda än tiden efter andra världskrigets slut 1945 och fram stalinismens kollaps 1991-92. Under den tiden var världen delad i två block – ett kapitalistiskt som leddes av USA och ett stalinistiskt som leddes av Sovjetunionen, som trots den byråkratiska diktaturen utgjorde ett alternativt socialt system till kapitalismen. På världsarenan tävlade de båda blocken om makt och inflytande. Men det fanns också en ömsesidig fruktan för revolter och kriser som kunde rubba den relativa jämvikt som fanns och som tillsammans med arbetarklassens styrka förhindrade att antagonismen mellan blocken resulterade i krig. Den stalinistiska diktaturen var inte bara ett direkt hinder för en utveckling mot socialism i Sovjetunionen, Kina och andra länder som avskaffat kapitalismen. De stalinistiska regimerna skulle, om de inte störtades av arbetarna, till sist och som Leo Trotskij förutsåg, bana vägen för kapitalismens återupprättande. Redan i slutet av 1970-talet tog den kinesiska byråkratin steg mot att avveckla planekonomin och återupprätta kapitalismen, och när stalinismen började rasa samman i Sovjetunionen, i dagens Öst- och Centraleuropa under 1980-talet gav en stor del av den härskande byråkratiska eliten upp och gick över till det kapitalistiska lägret.
Sedan årtionden tillbaka är kapitalismen återupprättad i Kina, Ryssland och de tidigare stalinistiska staterna. Kina och Ryssland är således imperialistiska länder och där inte minst den förstnämnda är en imperialistisk stormakt som tävlar med USA-imperialismen om världsherravälde.
Hur de idag pågående imperialistiska maktstriderna gestaltar sig, särskilt den mellan huvudrivalerna USA-imperialismen och den kinesiska imperialismen jämte klasskampen och dess utgång är avgörande faktorer i världsutvecklingen i allmänhet, särskilt vad gäller krig eller fred.
Oförmögen att återskapa den jämvikt och maktbalanser som gått förlorade samt en utveckling i samklang med naturen har kapitalismen och de imperialistiska makterna slagit in på en kurs som sätter planetens framtid på spel.
Militarismen når ständigt nya höjder och antalet krig i världen ökar och skördar allt fler offer.I slutet av förra året gav tankesmedjan IISS denna dystra bild av världsläget: ”När vi nu närmar oss det sista kvartalet 2024 är de globala utsikterna för fred dystra. Världen upplever ett aldrig tidigare skådat antal konflikter, som framstår som alltmer svårlösta på grund av den växande inblandningen av både inhemska och externa aktörer, en komplex uppsättning underliggande drivkrafter och eskalerande geopolitiska spänningar.”
Per person har världens militärutgifter ökat från 130 dollar år 2000 till 306 dollar. Den sistnämnda siffran är från 2023 och ökar nu rerkordsnabbt.
Krig och klimatförändringar är den främsta orsaken till varför en av 69 invånare i världen tvingats fly sina hem – en fördubbling på 10 år.
År 2024 blev det varmaste året hittills och det första med global uppvärmning på mer än 1,5 grader.
Förstörelsen av ekosystem och biologisk mångfald har ökat i en kusligt snabb takt. Flera tippunkter har redan eller är på väg att passeras. Det råder ett planetärt nödläge och klockan tickar allt snabbare. Behovet av en global organisering och kamp för att avskaffa kapitalismen och forma en socialistisk värld blir bara mer akut.
Hoppet står till den kamp som finns och inte minst den som väntar. I mitten av februari demonstrerade 60 000 i Bryssel mot den belgiska regeringens attacker på välfärd, arbetslösa och pensioner samtidigt som militärutgifterna ska öka. Demonstrationen har följts av en nio dagar lång järnvägsstrejk och fackföreningarna planerar att genomföra en generalstrejk den 31 mars. Det ger en bild av vad som kan hända i andra länder när åtstramningspolitiken trappas upp som en följd av systemets kris och den tilltagande militarismen.
Arbetarklassen och inte minst dess kampmetoder har börjat komma tillbaka och i både USA och Europa har antalet strejker ökat under senare år. Kampen i Frankrike mot de försämrade pensionerna 2023 var den största massrörelsen sedan den revolutionära kampen i maj 1968. Trots att kampen förlorades har regeringen aldrig kunnat återhämta sig efter massornas utmaning och Macron lever i ständig fruktan för nya stora protester.
Polariseringen har också satt sina avtryck på gatorna bland annat genom jättemarscher mot AfD och rasismen i Tyskland i mars och de protester som skakat Serbien sedan november förra året kan sägas utgöra en fortsättning på den uthålliga ungdomliga kampvåg som skakade flera av Afrikas länder och Bangladesh förra året.
Men kampen hämmas ännu av låg medvetenhet och avsaknaden av starka vänsteralternativ. Det politiska tomrummet till vänster blir allt större: inget tomrum varar dock för evigt och reaktionens piska kan påskynda processen mot en ny medvetenhet om behovet av ett självständigt politiskt alternativ med förankring i kampen och arbetarklassen.
I en allt snabbare takt sker förändringar och vändpunkter i världsläget, vilket bara understryker vikten av regelbundna perspektivdiskussioner och uppdateringar för att inte helt tas på sängen när händelseutvecklingen tar en ny vändning.
Utgångspunkten för en bedömning av läget i Sverige och perspektiven framåt är den globala situationen.
Svenska perspektiv 2025
Våra perspektiv för utvecklingen i Sverige måste grundas i den globala utvecklingen. Sverige är på många sätt ett mikrokosmos av de globala trenderna med reaktionär nationalism, nykonservatism och skenande militär upprustning kombinerat med ett politiskt vakuum till vänster, låg medvetenhet och avsaknaden av en oberoende organiserad arbetarklass.
När Socialistiskt Alternativ samlas på kongressen den 5-6 april för att diskutera och besluta om perspektiven, tillsammans med andra resolutioner, lär en del av händelserna som nämns i materialet redan vara överspelade eller inaktuella. Det är omöjligt för ett perspektivmaterial att vara helt uppdaterat fram till tidpunkten då det ska diskuteras. Därför är det viktigt att fokusera på helheten, de övergripande trenderna, för att kunna förstå vad som sker och utifrån nulägesbeskrivningen kunna utforma en handlingsplan och ett socialistiskt program.
Ekonomin
Den svenska ekonomin har stått still i över tre år och den långa stagnationen har åtföljts av en stadigt ökad arbetslöshet. Arbetslösheten är idag lika hög som under finanskrisen 2010 och under pandemin – och fortsätter att öka. Samtidigt har inflationen (takten i prisökningarna) åter börjat öka igen, bland annat på grund av rekordhöga hyreshöjningar och skenande matpriser.
Den ”återhämtning” som redan ska ha inletts, enligt blåbruna regeringen, är det långt till och den kan helt utebli som en följd av det krisfyllda världsläget. Den blåbruna regeringens åtstramningspolitik är dessutom en orsak till den långa stagnationen och den höga arbetslösheten. Till skillnad från de flesta länder har hushållen inte fått någon lindring för den sjunkande levnadsstandarden. Istället för välbehövliga offentliga satsningar, är anslaget i år till välfärden till och med mindre än ifjol.
Åtstramningarna har även skärpt byggkrisen, som nu är den värsta på 30 år.
Utan draghjälp från konsumtion och byggande har den svenska kapitalismen blivit allt mer obalanserad och beroende av export. År 2015 stod den totala exporten för 44 procent av BNP. Andelen hade ökat till hela 57 procent år 2024 (SCB den 14 mars). Denna ökning har dock gett små avtryck i samhällsekonomin och helt gått hushållen förbi. Däremot har den ökade exporten samt att vinsterna stigit på lönernas bekostnad – vinstandelen låg 2023 på sin högsta nivå på nära 30 år – gett kapitalisterna större rikedomar än någonsin.
Det har i sin tur lett till att de superrika, storbolag och banker kunnat berika sig i en omfattning och takt som saknar motstycke. Klyftorna är groteska: de fem rikaste individerna i Sverige äger mer än vad fem miljoner av landets invånare gör tillsammans. Löneskillnaderna har blivit rekordstora och en toppdirektör tjänar numera som 95 barnskötare. Och i vår kommer börsbolagens utdelningar slå alla tidigare rekord. Enligt ekonomisajten realtid.se kommer 419 miljarder att skyfflas över till aktieägarna. En summa som motsvarar nästan lika mycket som sjuk- och hälsovården årligen kostar landets regioner.
Den blåbruna regeringen gör allt den kan för att spä på klassklyftorna. Den sänkte skatten för de allra rikaste i höstas och nu höjs nivån på högkostnadsskyddet på medicin med 30 procent. Klass, kön och etnicitet avgör såväl hur friska vi lever som hur länge vi lever. De ökade klyftorna märks även i den växande ojämlikheten i hälsa, som slår särskilt hårt mot de socialt mest utsatta och allra fattigaste. Socialbidragstagare får fruktansvärda slag. En fyrabarnsfamilj kommer få 14 000 kronor mindre att leva på än idag. Det blir överhuvudtaget svårare att kvalificera sig för att få försörjningsstöd – vilket redan är svårt. A-kassan görs om och blir snabbt sämre, lägligt nog när antalet arbetslösa skjuter i höjden.
När den globala kapitalismen nu bromsar in och handelskriget trappas upp kommer det att bli allt svårare att fortsätta att öka exporten. Det tillsammans med stigande priser, uteblivna räntesänkningar och att dåliga avtal inte ger hushållen mer att handla för pekar snarare mot en stagflationskris – inflation och fortsatt stagnation – än en vändning. Särskilt om regeringen fortsätter sin åtstramningspolitik på alla områden utom militären. Även om pengar lånas kommer den fortsatta militära upprustningen att kräva skattehöjningar och nedskärningar, det vill säga betalas med skärpt åtstramning och på sikt resultera i ökad inflation.
Northvolts konkurs är ett monument över kapitalismens och marknadspolitikens återvändsgränd. Vinstjakten knäckte Northvolt, men innan konkursen hade flera av ägarna och toppdirektörerna kammat hem stora vinster på de uppblåsta kalkylerna. Även framtida pensioner gick upp i rök. Och i Stegra, tidigare H2 Green Steel, i Boden är ”upplägget snarlikt det i Northvolt, där bolaget först säkrat beställningar från kunder och sedan använt det för att ta in pengar” (Andreas Cervenka i Aftonbladet den 13 mars).
Utlämnade till kapitalismen och marknaden blir alla de industrisatsningar som påstås vara gröna till högriskprojekt som snabbt kan krascha när vinster och marknader viker av nedåt.
Northvolts snabba fall är en varning som sätter fingret på det akuta behovet av en demokratiskt planerad ekonomi baserad på gemensamt samhälleligt ägande av storföretag, banker och naturtillgångar; en socialistisk omställning av hela samhället.
Under den så kallade gröna omställningens paroll har utvinning av mineraler, etablering av vindkraftsparker och nedhuggning av skog accelererat i Sápmi. Denna omställning är inbäddad i den kapitalistiska marknadslogiken vilken är oförenlig med både samernas rättigheter men även en omställning till verklig hållbarhet. Detta påverkar samerna, Sveriges enda urfolk, oproportionerligt genom bland annat förstörda landskap vilket försvårar ett liv i enlighet med samiska traditioner och kultur. Dagens exploatering av Sápmi representerar en fortsättning på den sekellånga koloniseringen av Sápmi där samernas rättigheter får stå tillbaka för vad som antas vara allmänintresset. Genom sin kamp mot denna utveckling står samerna på frontlinjen i kampen för både sina rättigheter som urfolk men också för en omställning till verklig hållbarhet bortom den kapitalistiska logiken.
Vår roll i detta måste vara att delta i kampen för samers rättigheter och föra fram ett socialistiskt program där samernas rättigheter försvaras och förs samman med alla arbetares behov av jobb och välfärd – vilket innebär en kamp mot kapitalismen och statens försvar av kapitalismen – för ett hållbart, socialistiskt samhälle som värnar om allas rättigheter.
Militarismen
Den 17 december antog samtliga riksdagspartier regeringens förslag till totalförsvarsbeslut för år 2025-2030 som innebär rekordhöga tillskott på 60-70 miljarder kronor per år, utöver de redan beslutade årliga 140 miljarder till det så kallade försvaret. Detta motsvarar ungefär en tiondel av statens totala inkomster. Målet är att militärutgifterna ska uppgå till 2,6 procent av BNP år 2028, i linje med Natomedlemskapets direktiv om att spendera minst 2 procent av BNP på militären.
Militärutgifterna kommer sannolikt att öka ännu mer, då Nato förväntas besluta att höja målet till 3,5 procent av BNP, kombinerat med påtryckningar om fler beställningar från en allt girigare svensk krigsmaterielindustri. 2024 exporterades krigsmateriel från Sverige till ett värde av drygt 29 miljarder kronor, vilket är den största summan av svensk vapenexport någonsin. Störst förändring syns i exporten till Ukraina, som fördubblades år 2024 jämfört med fjolåret. Försäljningssiffrorna år 2024 för Sveriges största vapentillverkare, Saab, förväntas landa på 63,8 miljarder kronor, vilket kan jämföras med en försäljning på 16,1 miljarder år 2023.
Den eskalerande militära upptrappningen ackompanjeras av en ständig ström propaganda som ska normalisera ett samhällstillstånd av konstanta krigsförberedelser. Allt för att rättfärdiga fortsatt välfärdsslakt samt slopade miljö- och klimatmål och sannolikt även stora lån för att finansiera militarismen. Där ingår även en ökning i den militära personalstyrkan, både genom uppmaningar att frivilligt ansöka om militärtjänst och genom höjda antagningsmål för värnplikten. Antalet som gör värnplikt har redan höjts till 8 000 år 2025 och med ett mål på att öka till 12 000 värnpliktiga till och med år 2035. Dock kan siffran bli svår att nå, med tanke på att 64 procent av 2024 års mönstringsunderlag diskvalificerades på grund av psykisk ohälsa.
Ju fler som upplever att risken för krig i Sverige har ökat, desto fler som lockas att vilja ”göra sin plikt”. I den senaste undersökningen från SOM-institutet svarade 53 procent att de var beredda att ”dö för sitt land”. ”Försvarsviljan” låg dock bara på 24 procent för kvinnor jämfört med 53 procent hos män och med liknande klyfta mellan höger- och vänsterväljare. Men värnplikten och försvarsmakten har till sin natur förändrats i och med det svenska Natomedlemskapet. Sverige, som aldrig varit helt neutralt men ändå räknas som alliansfritt och utan direkt inblandning i krig på 200 år, tar med Nato-medlemskapet och den stora vapenindustrin en framträdande plats i de imperialistiska konflikterna.
Parallellt med Nato-medlemskapet undertecknades DCA-avtalet, som ger USA-imperialismen tillgång till 17 militära baser i Sverige. I praktiken betyder det att USA:s militär agerar enligt sina egna regler på svensk mark, plus att Sverige till skillnad från andra nordiska länder inte har några förbehåll mot att också kärnvapen kan ingå i de amerikanska styrkornas vapenarsenal. Avtalet skrevs innan Trump och efter en tid av ökat militärt samarbete mellan Sverige och USA, vilket både de tidigare S-regeringarna och den nuvarande blåbruna regeringen var starka anhängare av. Trumps agerande har komplicerat situationen för de svenska och europeiska politikerna. Utan att öppet kritisera Trump behövs nu en plan B, som innebär massiv militär upprustning som redan var på väg.
För den svenska regeringen betyder det möjliga konflikter vad gäller DCA-baserna, men också att frågan ställs om svenska trupper inom Nato. Redan har den svenska militären soldater i Baltikum medan JAS-plan ska agera över Östersjön och i Polen. Frågan om trupper till Ukraina kan också komma närmare om det blir ett vapenstillestånd. Opinionen är än så länge avvaktande, och propagandan inklusive Putins och nu Trumps agerande leder till ökad oro. Successivt kommer dock både krigspropagandan och de enorma resurser som satsas att möta ökat motstånd.
I den generella trenden av militarisering, imperialistiska motsättningar och nationalistisk orienterad kapitalism, passar Kristerssons blåbruna regering väl in. Den håller på att militarisera staten. På europeisk nivå drar den EU än mer högerut genom att gå emot klimatmål, försämra flyktingmottagandet och vägra värna om skogen. Svenska staten sadlar nu för att bygga den europeiska imperialismen först och främst.
Militarismen och rasistisk flyktingpolitik åtföljs av ökade resurser och befogenheter för polisen. I denna politik ingår ökad repression, hårdare straff och inskränkta demokratiska rättigheter. Att den politik som skapat klyftor och sociala problem också lett till gängkriminalitet och skrämmande våldsdåd används som argument för repressionen. Istället för att se hur samhällsutvecklingen i sin helhet skapat dessa problem och hot, påstås ”hårdare tag” vara lösningen. Detta är Tidöpartiernas politik, men Socialdemokraterna bär ett tungt ansvar för att i stort ha accepterat deras syn.
Demokratiska rättigheter har uppnåtts genom kamp underifrån: Rätten att bilda fackföreningar, demonstrera, hålla möten, kritisera regering och kungahus samt alla andra rättigheter. Attacker och försämringar för flyktingar och andra utvalda grupper ger högern mersmak att gå vidare. Indragningar på presstöd, kultur, folkhögskolor, föreningsbidrag och studieförbund är ett led i de inskränkningar som genomförts. Redan har den alltför sällan använda strejkrätten urholkats, det finns förslag om inskränkt rätt att demonstrera och staten har slagit till mot klimataktivister på en helt annan nivå än tidigare. Sverigedemokraterna är inte ensamma om att ha kritiserat demonstrationerna i solidaritet med Gaza som ”osvenska”. De följer i spåren av sina internationella förebilder, som Trump.
Rasismen
Den blåbruna Tidöregeringen, de facto styrd av Sverigedemokraterna, har eskalerat sin rasistiska politik sedan dag ett, framförallt genom att skylla samhällets alla problem på invandrare. En lång lista med förslag, utredningar, utspel och lagändringar har lagts som en reaktionär bombmatta och slår hårt mot invandrare, flyktingar och papperslösa.
I januari rapporterade regeringen med glädje att antalet asylsökande år 2024 var det lägsta sedan 1996 och antalet asylrelaterade beviljade uppehållstillstånd (inklusive kvotflyktingar och anhöriga) var det lägsta sedan 1985. Antalet asylsökande minskade med 42 procent mellan år 2022 och 2024. Samtidigt har återvändandet, både frivilligt och med tvång, ökat de senaste åren. Det är ett direkt resultat av regeringens omänskliga migrations- och asylpolitik som i likhet med övriga Fort Europa är tänkt att avskräcka flyktingar från att söka asyl i Sverige – samt att straffa de flyktingar och invandrare som redan är i Sverige.
Den statliga rasismen sätts i praktiken genom en avskaffad asylrätt, tillfälliga uppehållstillstånd som norm istället för permanenta, minskad anhöriginvandring och försvårad familjeåterförening, höjda inkomstkrav, tolkavgifter, utvisningar på grund av ”bristande vandel”, höjda krav på språkkunskaper utan ökade möjligheter till utbildning, begränsning av rätten till medborgarskap och möjlighet till återkallat medborgarskap, inskränkt rätt till socialförsäkring och ekonomiskt bistånd för nyanlända och icke-medborgare. I det senaste beslutet ingår att utvisningsbeslut aldrig upphör att gälla, trots att personen inte kan utvisas samt att spårbyte avskaffas så att asylsökande som fått jobb med en lön på över 28 000 kronor ändå kommer att utvisas.
Regeringens förslag om att införa en angiverilag, där välfärdsanställda skulle tvingas ange papperslösa till polisen och Migrationsverket, möttes av motstånd från alla berörda fackförbund samt från människorättsorganisationer och asylaktivister. Demonstrationer, namninsamlingar och deklarationer om att vägra följa lagen om den skulle införas ledde i slutändan till att informationsplikten begränsades till ett antal myndigheter såsom Skatteverket – men inte vård, skola, socialtjänst eller bibliotek. Reträtten tack vare protesterna är en viktig signal om att Kristerssons regering kan besegras. Repressionen mot papperslösa och flyktingar är dock inte helt försvunnen, eftersom Angiverilagen fortfarande kommer att gälla för anställda på sex myndigheter – Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket. Angiverilagen måste rivas upp i sin helhet, vilket bara kan uppnås genom kamp och motstånd.
Rasismen från regeringen i kombination med den nykonservativa vågen i Europa och Trumpismen i USA stärker extremhögern och ökar risken för våld och hot. Avhumaniseringen av invandrare och flyktingar och anklagandet av utlandsfödda för att ligga bakom alla samhällets problem, från brottslighet till ekonomiska klyftor och bostads- eller arbetslöshet, fick sitt mest brutala uttryck den 4 februari 2025.
Bara några dagar efter att statsminister Ulf Kristersson beskrivit i en intervju hur det ”ständigt kommer in nya människor som begår nya brott” och att Sverige drabbats av en ”globaliserad brottslighet som också handlar mycket om invandring”, attackerade en gärningsman Campus Risbergska i Örebro med gevär. Dådet riktades mot SFI och Komvux, majoriteten av offren var kvinnor och hade utländsk bakgrund. Det är den värsta masskjutningen i Sveriges historia.
Ovanpå sorgen över 10 människors liv och den fruktansvärda rädsla det spred över stora delar av Sveriges befolkning, lades att det var så lite protester efteråt. Det saknas en verklig antirasistisk rörelse som tar initiativ medan olika politiker, som absolut inte vill se protester, fick stort utrymme i media. Många har också vittnat om hur de redan känner sig så utlämnade och tystade. Polisens agerande spelade också en roll, de säger fortfarande att motivet är oklart, trots mördarens uppenbara måltavlor och att senare undersökningar visat att han medvetet dolt sin närvaro på rasistiska hemsidor.
Med nationalismen och Trump-högern kommer också en våg av attacker mot transpersoner och stödjande av den traditionella patriarkala kärnfamiljen, vilket kan spilla över till Sverige. Här försökte SD hetsa men lyckade inte stoppa den nya transrättslagen förra våren. Däremot har sjukvården försämrats dramatiskt och risken finns att även våldet mot transpersoner ökar.
Med den rasistiska högervågen följde en antifeministisk backlash som började redan efter metoo men har fått ökad kraft med Trumpismen. Medvetenheten kring feminism har fallit tillbaka generellt men framför allt bland unga män. Löneklyftan mellan män och kvinnor ökar. Stärkandet av manlig makt och ökat förtryck av kvinnor verkar inledningsvis tillbakahållande eftersom bördorna blir tyngre, men förr eller senare kommer det att leda till nya vågor av feministisk kamp då det inte finns någon annan utväg än att kollektivt säga ifrån.
Välfärden och facklig kamp
I skarp kontrast till den närmast gränslösa militära upprustningen, vilken samtliga riksdagspartier ställer sig bakom, lyser de livsnödvändiga välfärdssatsningarna med sin akuta frånvaro.
Enligt Sveriges Kommuner och Regioners (SKR) ekonomirapport från hösten 2024 beräknades samtliga 21 regioner med att gå med underskott till ett totalvärde på 12 miljarder kronor år 2024. Bland kommunerna beräknades slutsumman bli ett överskott på cirka 4 miljarder kronor, vilket ger en slutsumma på minus 8 miljarder för SKR förra året. Rapporten beskriver resultatet som ”det svagaste för sektorn hittills under 2000-talet”.
Sveriges Lärares rapport ”Nedskärningarna fortsätter” från den 4 september 2024 beskriver hur de står inför ”inför både varsel, uppsägningar och rena nedskärningar. Det har inte skett i större omfattning sedan 90-talskrisen”. Undersökningen, som bygger på en enkät med svar från 274 av 290 lokalföreningar, konstaterar att nästan 80 procent menar att ”resurserna till skola och utbildning inte är tillräckliga för att målen ska kunna mötas” och att det i ”grundskola och förskola sker någon sorts neddragning i minst två av tre kommuner”.
Samtidigt beskriver rapporten ”Brinna, brann, utbränd” (januari 2024) hur ”hälften av lärarna och förskollärarna svarar i vår rapport att de ofta arbetar under en ohållbar arbetsbelastning och tre av tio är på bristningsgränsen för vad de orkar”. Det är sedan tidigare känt att ungefär var femte lärare arbetar övertid, ofta obetalt. Liknande larm hörs även från Kommunals medlemmar inom äldreomsorgen och förskolan. I avtalsrörelsen kräver nu Sveriges Lärare ”nationella regleringar som ska skapa balans mellan undervisning och undervisningsanknutet arbete” som svar på den höga arbetsbördan.
Förutom i skolan väntar också en ny upptrappning av drakoniska nedskärningar inom vården. För att endast ge ett axplock: I Skåne ska sjukvården spara 2,2 miljarder kronor under 2025, varav en miljard kronor i personalkostnader. Även Region Västerbotten planerar för stora personalnedskärningar bland annat genom stängning av primärvårdsjouren i Umeå. Fyra av sju sjukstugor med akutvårdplatser i inlandet ska läggas ner, vilket är extra anmärkningsvärt då Vänsterpartiet är del av styret i regionen. På Akademiska sjukhuset i Uppsala ska 600 tjänster bort. Detta efter åratal av vårdkris. Vårdplatserna fortsätter minska i Sverige samtidigt som regeringen vägrar att skjuta till mer pengar.
Arbetstid och scheman är en stridsfråga som har tagit allt mer plats i den offentliga debatten. Det finns bara ett land i EU som har längre genomsnittlig arbetstid än Sverige och det är Nederländerna.
Vårdförbundets månadslånga strejk och övertidsblockad i juni förra året satte arbetstiden högst upp på kravlistan med ett relativt blygsamt krav på ”75 minuters förkortad arbetstid per vecka, en kvart om dagen, eller runt 8 dagar på ett år”. Strejken hade goda chanser att vinna mer men punkterades innan den kunde få verklig verkan, och slutade med löneökningar i form av en garanti på 3,05% och marginella förbättringar för vissa skift- och nattarbetare.
Att just arbetstid diskuteras mer är delvis på grund av att en annan stridsfråga, lönerna, helt avväpnats av att i princip samtliga fackförbund lagt sig platt för det så kallade ”märket” (för avtalsrörelsen 2025 har industrifacken och LO krävt ett märke på 4,2 procent). Det är en princip som underminerar arbetarrörelsens chanser att kämpa för verkliga reallönehöjningar och vinna tillbaka sina uteblivna löner. Arbetarklassens köpkraft har vridits tillbaka med 10-11 år, och är cirka 14 procent lägre än hur löneutvecklingen hade sett ut utan covid-19-pandemin och den åföljande inflationen – och hösten 2024 låg reallönerna på samma nivå som 2015.
Det finns en viss motståndskraft hos arbetare på golvet, vilket reflekteras i de senaste årens strejker och protester såsom Vårdförbundets ”Rädda Vården”, Sveriges Lärares protest ”Stockholms skolor larmar!” och Kommunals landsomfattande protester för välfärden den 12 september. Samtidigt är förtroendet för fackledningarna ofta lågt efter åratal av svekavtal och arbetsgivarvänligt sabotage från toppen.
Protester för välfärden hålls inte bara av personalen utan även av elever, brukare, patienter och föräldrar. Kampanjer mot nedläggningar, nedskärningar och privatiseringar i varierande storlek syns landet runt, men de är ofta geografiskt isolerade och politiskt begränsade till enfrågerörelser. Exempel finns i kampanjerna för att rädda Sollefteå sjukhus, nu senast när hela 5 000 personer samlades i demonstration för sjukhuset, eller mot privatiseringen av Nakterhusskolan i Vega i Haninge. De nedskärningar i välfärden som nu hotar kommer att tvinga fram nya protester, som exempelvis den startade namninsamlingen mot nedläggningen av stugstugan i Malå vittnar om, eller att 250 personer kom till en öppen debatt om den planerade nedläggningen av IVAn på Ljungby lasarett som buade ut de styrande regionpolitikerna från M och S.
Liksom den landsomfattande kampanjen Nej till marknadshyra skulle kampen till försvar av välfärden behöva ett helhetsgrepp och samordnade protester i större skala. Som socialister måste vi peka på kopplingen mellan den enorma pengarullningen till militären och välfärdens utarmning – något som kommer att bli ännu tydligare de närmaste åren. Att kriserna blir allt mer permanenta och situationen allt mindre hållbar ökar chansen för kampexplosioner.
Årets avtalsrörelse är av historiska mått. Fackförbund som företräder hela 3,4 miljoner arbetare förhandlar om nya kollektivavtal och när SAV:s kongress äger rum kan en del avtal redan vara tecknade.
Som nämnts ovan har LO och facken inom industrin trots år av fallande reallöner begärt låga 4,2 procent i löneökningar. Kapitalisterna i arbetsgivarorganisationerna tycker förstås som vanligt att det är på tok för högt, samtidigt som storbolagen aldrig delat ut så mycket vinst till sina ägare. Den totala utdelningen från storbolagen väntas uppgå till rekordhöga 419 miljarder kronor, vilket är en ökning med 6,2 procent jämfört med föregående år.
Den senaste tidens kapitalistiska kaos i världen har gjort utgången av avtalsrörelsen mer osäker. För någon månad sedan, med LO-fackens låga krav, sjunkande inflation och stora vinster verkade en rutten uppgörelse kring 3 procent ganska troligt. Med en allt osäkrare omvärld lär arbetsgivarna bli ännu mer aggressiva med att inte erbjuda någonting, samtidigt som inflationssiffror som trendar uppåt gör det svårare för fackledningarna att acceptera alltför låga bud.
Om det blir några strejker i avtalsrörelsen lär det inte vara för fackföreningar leds kampvilliga förbundsstyrelser, utan snarare att arbetsgivarnas krav är så hårresande att fackledningarna inte har något annat val än att svara. Oavsett är det av största vikt för socialister att ge stöd till all eventuell arbetarkamp som kan vara del av avtalsrörelsen.
Att visa den styrka som arbetare har när man kämpar tillsammans är avgörande för att kunna återskapa självförtroende hos arbetarklassen om att kamp faktiskt lönar sig.
Förutom avtalsrörelsen finns några andra händelser som har potential att bli till verkliga stridsfrågor. Uppsägningen av Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson är ett uppenbart försök att knäcka ett förbund och en förbundsledning som visat vilja att stå upp för medlemmarna och för internationell solidaritet. Att Erik Helgeson sades upp i samband med Hamnarbetarförbundets blockad av krigsmateriel till Israel och att avskedet motiverades “med hänvisning till rikets säkerhet” är ytterligare ett exempel hur militarism och imperialism är ett direkt hot mot arbetares rättigheter (i fjol ville SKR försämra Vårdförbundets medlemmars villkor med hänvisning till Nato-medlemskapet).
Solidariteten med Erik Helgeson och Hamnarbetarförbundet är enorm men det är tydligt att ord inte kommer att räcka. Med den försämrade arbetsrätten (som LO-ledningen accepterat) i ryggen kan företaget Gothenburg Roro Terminals (och dess huvudägare DFDS) betala för att bli av med Erik Helgeson, oavsett om de bryter mot alla arbetsrättslagar som finns.
Hamnarbetarförbundet har valt att driva frågan om skydd för förtroendevalda genom avtalsrörelsen men har hittills fått noll respons från arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar, som fullt ut backar upp Gothenburg Roro Terminals.
För att stoppa avskedandet av Erik Helgeson kommer det med all säkerhet krävas stridsåtgärder och strejker, oavsett om det sker inom ramen för den ordinarie avtalsrörelsen eller utanför. En sådan kamp har potentialen att skapa en enorm sympati och sätta Gothenburg Roro Terminals, Sveriges Hamnar och hela den härskande klassen på defensiven.
Striden på Tesla har pågått länge men utan att egentligen stoppa Teslas verksamhet i Sverige. Med Elon Musks upphöjande till högste nedskärningsansvarig i Trumps regering har dock hatet mot honom och avskyn för Tesla ökat. Dessutom finns en koppling till hamnstriden, eftersom kommunala Trelleborgs hamn (med SD i kommunledningen) agerar strejkbrytare och upplåter delar av hamnen till Tesla. Både dessa faktorer kan förändra dynamiken till fackens fördel i en kamp som annars sett ut att sakta men säkert tappa i styrka.
Vänstern och motståndet
En stormig period som denna – med ökande militarism, välfärdskris, skenande levnadskostnader, repressiv och rasistisk migrationspolitik samt ett närmast bortglömt miljö- och klimathot – kräver vänsterpolitik. Men den parlamentariska oppositionen visar ingen väg framåt. Tvärtom söker Vänsterpartiet ett regeringssamarbete tillsammans med de förborgerligade Socialdemokraterna, kappvändande Miljöpartiet och nyliberala Centerpartiet. I ett desperat försök att visa sig regeringsdugliga offrar Vänsterpartiets ledning hela sitt program – inklusive att inte delta i Natomotståndet eller manifestationer i solidaritet med Gaza – i jakten på regeringsmakten.
I kommuner och landsting märks liten skillnad mellan om de styrs av Socialdemokraterna eller Moderaterna med olika stödpartier. I flera kommuner samarbetar de också. I de mest avgörande politiska frågorna just nu – militären, strama budgetregler, flyktingpolitik, polis och repression – har de liknande politik. I grunden handlar det om att Socialdemokraterna i Sverige och internationellt anpassat sig till kapitalismens spelregler. De står inte längre för progressiva reformer eller för en pådrivande arbetarrörelse. Under lång tid har Vänsterpartiet agerat som ett något kritiskt stödparti till Socialdemokraterna, men på senare tid har V tagit ytterligare steg högerut och står utan socialistisk profil. Antikapitalistiska medlemmar har uteslutits, partiet undviker ofta att delta i protester och är inriktat på att sitta i regering till den grad att man har bjudit in före detta moderatministern Anders Borg att bedriva regeringsskola för sina toppolitiker.
Reformismens begränsningar – att alltid stanna innanför vad kapitalet tillåter – blir ännu värre när det är kris och krigstider. Vänsterpartiets ledning har nu föreslagit en “nationell samling” tillsammans med regeringen, ”för att möta kriserna”, plus accepterat de extrema ökningarna av militärens budget.
I grunden är det socialdemokratins förborgerligande och fackföreningsrörelsen passivitet under många årtionden som öppnade för Sverigedemokraternas tillväxt från en nyfascistisk våldsgrupp till en etablerad kraft bakom regeringen och andra/tredje största parti. Att SD skulle ”avslöja sig” när de kommer till makten och därefter krympa som vissa trodde har inte alls skett. Istället är det hela etablissemanget som har anpassat sig till SD:s politik. Detta följer den internationella trenden att “mitten” kollapsar.
Det är så klart förödande att det inte hörs en politisk röst för lågavlönade och arbetarklassen. Vi kämpar för att det måste byggas ett nytt socialistiskt massarbetarparti för att göra upp med kapitalismen.
Motståndet och kraften som kan driva igenom förändringar finns inte i riksdagen, utan i proteströrelserna. Som socialister måste vi lyfta och stötta alla exempel på kamp och protester när de blossar upp. Allra starkast lyser den palestinska solidaritetsrörelsen, som outtröttligt organiserat lokala och landsomfattande protester sedan hösten 2023 mot Israels folkmord och krig. Detta trots attacker från polis, politiker och media – även om repressionen sällan har nått samma brutalitet som har synts mot proteströrelsen i exempelvis Tyskland.
Demonstrationerna och protesterna har varierat i storlek och politiskt innehåll. Perspektiven kan grumlas något av politisk förvirring om en lösning med hjälp av regeringar eller internationella organ, eller illusioner om individuell bojkott som metod, men rörelsen som helhet fortsätter att vara en livsnödvändig rörelse att ingripa i, stötta och delta i. Rörelsen är också ett sätt att slå ihop flera viktiga kampfrågor såsom antimilitarism, antirasism, antikolonialism och antikapitalism.
Klimatrörelsen är inte densamma som för några år sedan, men har inte helt försvunnit. Snarare har den bytt form, från massdemonstrationer och skolstrejker i synnerhet inspirerade och organiserade av Fridays For Future, till en allt mer aktivistisk inriktning i stil med Återställ Våtmarkerna och Extinction Rebellion. Samtidigt hålls den miljöengagerade lågan vid liv genom lokalt motstånd mot gruvindustrin, som i Oviken, där befolkningen organiserar protester mot ett multinationellt exploateringsprojekt som hotar dricksvattnet och urholkar demokratin.
Ett intressant uttryck för motståndet syntes även i vårens bojkott mot matjättarna som belyste inte bara den desperata levnadskostnadskrisen utan även matjättarnas hiskeligt höga vinster som ett direkt resultat av hutlösa prishöjningar. Bristen på kollektiv kamp kan leda till ersättningsmetoder såsom individuella bojkottkampanjer, vilket i detta fallet åtminstone lyfte debatten om det privata matmonopolets konsekvenser även om kampanjens ekonomiska effekt troligen var minimal.
Som socialister är det viktigt att betona att individuell konsumentmakt är en illusion och kollektiva bojkotter ofta har begränsad effekt – och aldrig kan ersätta arbetarklassens styrka som arbetare och skapare av mervärdet.
Socialistiskt Alternativ har som roll att föra fram ett socialistiskt alternativ, höja medvetenheten och försöka föra rörelser samman på basis av nödvändigheten att gå längre än varje enskild fråga; att vara bärare av arbetarklassens historiska erfarenheter och kollektiva styrka samt stå upp för byggandet av ett kampinriktat socialistiskt arbetarparti.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.