KAMPEN MOT DEN BLÅGULA BOMBEN

Fördjupning: Kärnvapen

Fem artiklar på temat i Offensiv #1647:

1. 80 ÅR SEDAN ATOMBOMBERNA ÖVER JAPAN av Per Johansson
2. KAMPEN MOT DEN BLÅGULA BOMBEN av Per Johansson
3. KOREAKRIGET, VIETNAMKRIGET OCH KÄRNVAPENHOT av Anders Wemmert
4. DCA-AVTALET OCH KÄRNVAPEN av Anders Wemmert
5. DEN FARLIGASTE KAPPRUSTNINGEN I MÄNSKLIGHETENS HISTORIA av Per Olsson

Med illustrationer av Vilhelm Rosenström Domeij.

Del 2: KAMPEN MOT DEN BLÅGULA BOMBEN

Av Per Johansson

Mindre än två veckor efter den dödliga bomben över Hiroshima påbörjades forskningen för att få fram svenska kärnvapen. Denna forskning skulle pågå i över 25 år och hemlighölls för befolkningen. Det skulle dröja ända fram till år 1985, då hela omfattningen av arbetet avslöjades av tidningen Ny Teknik.  

”Under ett kvarts sekel pågick hemlig forskning på en svensk atombomb vid Försvarets forskningsanstalt (FOA, idag Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI) De sista experimenten på vapenplutonium gjordes i februari 1972. Under tiden hade de svenska atombombsforskarna konstruerat allt som behövdes för att starta bombtillverkningen med ett par månaders varsel.”

Redan i augusti 1945 gav ÖB i uppdrag åt nybildade FOA att utreda vad som krävdes för utvecklandet av en svensk atombomb.

Sveriges regering gjorde under en period försök att köpa kärnvapenteknologin från USA, men de var då inte samarbetsvilliga till detta. Den svenska regeringen försökte då få köpa färdiga kärnvapen från USA, men det bemöttes negativt eller med villkor om att Sverige skulle överge neutralitetspolitiken och ingå försvarsavtal med USA, samt låta USA få kontroll över hur kärnvapnen användes. 

Detta lockade inte dåvarande S-regeringen med Tage Erlander i spetsen. Deras linje blev i mitten på 50-talet att bygga upp ett eget kärnvapenprogram. Allt från uranbrytning till en färdig bomb skulle klaras inom Sveriges gränser. Erlander drev på för svensk kärnvapensatsning och 1956 klubbade riksdagen igenom den linjen.

Tage Erlander och S-regeringen hoppades på att Sverige skulle kunna bli en ledande kärnvapenmakt. Neutralitetspolitiken hade gjort att svensk industri gått ut stärkt efter kriget. Sverige hade dessutom uran i berggrunden. Förutsättningarna för en blågul atombomb verkade vara goda.

År 1956 beslutades det om bygget av Ågestareaktorn i södra Stockholm. Den hade ett offentligt civilt syfte, fjärrvärme, men driften styrdes för att producera så mycket plutonium som möjligt. År 1958 byggde FOA ett plutoniumlaboratorium i Ursvik. 

Protesterna mot kärnvapenpolitiken började dock växa under denna tid. ”Aktionsgruppen mot svensk atombomb” bildades 1958. Där finns profiler som författarna Per-Anders Fogelström och Sara Lidman.

Även inom socialdemokratin växte motståndet mot kärnvapen. Framför allt var det inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet som det fanns ett starkt motstånd. De tog till slut ställning mot kärnvapen. Socialdemokratin var på den tiden ett stort folkrörelseparti och det socialdemokratiska kvinnoförbundet hade en stor tyngd i debatten både i och utanför partiet.

Det växande motståndet satte regeringen och S-ledningen under ett allt större tryck. Förutom flera lokalorganisationer tog även kända och tongivande socialdemokrater som till exempel Ernst Wigfors offentligt avstånd från kärnvapen. Protesterna tvingade till slut den dåvarande S-regeringen att börja svänga bort från sin tidigare positiva inställning till atombomber.

I Norge hade Natofrågan splittrat Arbeiderpartiet och lagt grunden till ett nytt vänsterparti. Risken för en sådan utveckling här var något som utan tvekan borde ha oroat S-ledningen.

För att försöka rädda situationen tillsatte S-ledningen en egen kommitté som skulle försöka samla partiet bakom en gemensam hållning. ”Kommitten ville inte ta ställning till frågan om Sverige skulle ha atomvapen, utan förordade ett uppskov. Samtidigt rekommenderade den att den pågående kärnvapenforskningen skulle utvidgas. För kvinnoförbundet var det en besvikelse”. Så sammanfattar Anna Greta Nilsson i sin avhandling Atomvapnet som partiproblem. 

Wilhelm Agrell skriver i sin bok Svenska förintelsevapen:

”Kärnvapenplanernas verkliga innebörd tillhörde den svenska efterkrigshistoria som genererat oändliga serier av bortförklaringar, undanmanövrar och skönmålningar. Bakom detta fanns ett antal uppenbara orsaker. Viktigast av dem är att kärnvapenprojektet inte bara var hemligt utan framför allt förblev hemligt. Kärnvapenprogrammen förringades och försvann i den självbild som det nedrustningsförespråkande och kärnvapenkritiska Sverige (läs topparna) [ofullständig mening]”

År 1965 var Sveriges första atombomber till slut redo att monteras ihop. Provsprängningar hade planerats utanför Jokkmokk i Norrbotten. Redan tidigare hade militären sprängt ett par stora konventionella laddningar i området. Störst var den så kallade Naustasmällen 1956 och 1957. De var stora nitrolitladdningar för att efterlikna verkan av en mindre atombomb. 

Vid denna tid hade det politiska stödet för atombomber svängt kraftigt.  Kärnvapenmotståndarna hade fått övertaget i opinionen. Riksdagen hade röstat nej redan 1959 och 1968 beslutade riksdagen till slut att avstå från kärnvapen. 

År 1969 avvecklades förberedelserna och 1972 avslutades kärnvapenprogrammet.

Även från krigsmaktens håll hade kraven på egna kärnvapen minskat. Troligen hade löften då kommit om att Sverige kunde få stå under USA:s ”kärnvapenparaply”.

Proteströrelser mot kärnvapen förekom på flera håll i världen. Även inom diktaturens Sovjet. Där växte protester i Kazakstan fram, eftersom Kazakstan var ett av Sovjetunionens testområden för kärnvapen.

Idag när Natokrisen gjort att diskussionen åter reses om nya kärnvapen i Europa och Norden behöver vi ta vid igen och lära av protesterna under 1950-talet. Mycket är annorlunda idag. Till exempel är Socialdemokraterna inte längre ett folkrörelseparti. Nya proteströrelser kommer att behöva växa fram.

INFO: BÖRJAN PÅ EN NY FARLIG TIDSÅLDER

Källor: Utrikespolitiska institutet, SVT och utländska media som brittiska The Guardian och The Economist.

Den 16 juli 1945 testades den första atombomben på Trinitytestplatsen i New Mexico, USA, vilket inledde det som kommit att kallas den första kärnvapenåldern. Mindre än fyra veckor senare fällde USA atombomben över Hiroshima och därefter Nagasaki. Den första kärnvapenåldern tog slut när stalinismen i Sovjetunionen och nuvarande Central- och Östeuropa rasade samman 1989-92. Under denna period fanns det som mest, år 1986, 70 300 vapen i världens kärnvapenarsenaler.

Den andra kärnvapenåldern kallas den som följde efter att stalinismen rasat samman och fram till 2023-24. Under denna period minskade antalet kärnvapen, men antalet länder med kärnvapen ökade. Indien, Pakistan och Nordkorea blev nya kärnvapenländer.

Förutom START-avtalet mellan USA och Ryssland 2010, som var en fortsättning på tidigare avtal som slutits mellan USA och Sovjetunionen, gjordes under denna tid inga avgörande framsteg vad gäller kärnvapenkontroll. 

I början av oktober 2024 meddelade Rysslands president Vladimir Putin att START- avtalet inte kommer att förnyas efter att det löper ut i februari 2026. 

– Det blir första gången sedan 1970-talet som det inte kommer att finnas några begränsningar på kärnvapen. [Istället ser vi] väldigt stora moderniseringsprogram. Världens nio kärnvapenländer tävlar i princip med varandra och det är en väldigt aggressiv retorik vi ser nu, sade Hans M. Kristensen, forskningschef vid Federal American Scientists, och kärnvapenexpert till SVT den 7 december i fjol. Den är mot den farliga bakgrunden som världen har gått in i en ny, tredje kärnvapentidsålder.