av Per Olsson
Att den USA-ledda krigsalliansen Nato fyller 70 år finns det absolut ingen anledning att fira.
Det var på ett möte i Washington den 4 april 1949 som USA, Kanada och tio västeuropeiska länder undertecknade den så kallade Atlantpakten, som två år senare blev Nato. Syftet var att säkra USA-imperialismens dominans i världen och trappa upp det militära hotet mot den andra supermakten, dåvarande Sovjetunionen som efter andra världskriget kontrollerade halva Europa (dagens Öst- och Centraleuropa). ”Ut med ryssarna, in med USA och se till att tyskarna hålls nere”, löd programförklaringen från Nato:s förste generalsekreterare Lord Hastings Lionel Ismay.
Under Nato:s flagga permanentades USA:s militära närvaro i Västeuropa och antagonismen mellan de båda supermakterna orsakade en oemotsvarad militär kapprustning, vilket i sin tur skapade en kärnvapenbaserad terrorbalans som på engelska förkortades MAD (galenskap), men egentligen skulle utläsas som ömsesidig garanterad förstörelse (Mutual Assured Destruction).
Till en början räknade USA-imperialismen med att Nato inte skulle bestå i mer än tio år. Men denna tanke övergavs snabbt av Washington och Nato blev kvar som ett politiskt och militärt redskap för USA-imperialismen. Av samma skäl överlevde Nato även Berlinmuren fall och stalinismens kollaps 1989-92, som satte punkt för den världsordning som formats på ruinerna av det andra världskriget.
I takt med att rivaliteteten har ökat mellan de olika imperialistiska makterna har Nato:s krigsuppdrag blivit allt fler och antalet medlemsländer har vuxit.
År 1999 inledde Nato ett förödande bombkrig mot Serbien under den falska förevändningen att man ville skydda kosovoalbanerna och avsätta den serbiske presidenten Milosevic. Bombkriget orsakade den största flyktingkatatsrofen i Europa sedan andra världskriget och bödeln Milosevic satt kvar. Det var massprotesterna året därpå som fick Milosevic på fall.
Sedan följde Nato:s krig mot Afghanistan 2001, som fortfarande pågår, följt av bombkriget mot Libyen 2011 som blev slutet för massrevolten i landet och som fick den arabiska våren att övergå i vinter.
De svenska regeringarna har inte bara stött Nato:s krigsinsatser, utan även bidragit militärt. Och efter värdlandsavtalet är Sverige en Nato-medlem utan att formellt vara med.
• Nej till svenskt Natosamarbete och -medlemskap.
