Den nordiska paradoxen

av Sara Juaniquina Svensson

Amnesty international släppte en rapport förra veckan om hur nordiska länder är sämre än snittet på att utreda och fälla våldtäktsmän kallad Time for Change: Justice for rape victims in nordic countries (Tid för förändring: Upprättelse för våldtäktsoffer i de nordiska länderna).

Rapporten handlar om den nordiska paradoxen; om hur vi anses vara främst i jämställdhetsarbete världen över och hur Sverige och Danmark låg på första och andra plats gällande arbete, pengar och hälsa i ett jämställdhetsindex som EU gjorde 2017 och i en uppföljningsrapport till indexet. 
Mer data om våld mot kvinnor visade däremot att Danmark, Finland och Sverige var bland de länder med den högsta förekomsten av våld mot kvinnor, inklusive sexuellt våld, bland EU-länderna.
Kvinnor i de nordiska länderna (Danmark, Finland, Norge och Sverige) möter flera hinder för att få tillgång till rättvisa i fall av våldtäkt och sexuellt våld. Situationen för överlevande av våldtäkt är inte enhetlig över de fyra länderna, men det finns paralleller bland dem. Många våldtäkter anmäls inte till polisen, men även de överlevande som vänder sig till polisen står inför en långvarig och ofta felaktig process. 
Bristande kapacitet och otillräckliga polisutredningar innebär att få fall leder till framgångsrika åtal i Norden.

I rapporten berättar Asta om sitt fall: 
”Det tog nästan två år från det att jag rapporterade under hösten 2016 tills saken stängdes våren 2018. Det är lång tid att vänta. Jag tror också att det finns flera undersökande åtgärder som polisen kunde ha tagit, men som de inte tog. Jag antar att andra fall hade högre prioritet.”
Den samlade statistiken över de nordiska länderna visade att Sverige ligger i botten i antalet dömda för våldtäkt i relation till antalet anmälda våldtäkter. Av 5 236 anmälda våldtäkter år 2017 (över 15 år) blev 190 fällda och bara 146 av dem till fängelsestraff. 

Bland de överlevare som intervjuades berättade många om avvisande attityder och skuldbeläggning av dem, offret, vid själva anmälan och under rättegångarna. Detta förstärker i sin tur misstron mot rättssystemet som helhet och gör att färre personer vågar komma fram och vågar anmäla.
Könsstereotypiska roller och skadliga myter behöver direkta åtgärder inom rättsväsendet plus ökad kunskap om hbtq+-personer.
Emelie berättar hjärtskärande i rapporten om hur hon inte togs på allvar under utredningen och i rättssalen:
”Det var som ett angrepp överallt… Det var verkligen svårt att gå igenom allt och hur en blev utfrågad… Du kände verkligen att de trodde att du bara sitter där och ljuger… Så när de sitter där och verkligen pressar mig i domstolen, då är det nästan som att uppleva det hela igen, och då börjar du känna dig värre om dig själv, som att ’det är mitt fel, det var jag som gjorde något fel’.”

Och även eftervårdsarbetet är bristande då det är svårt att få hjälp med tillgång till psykolog och samtalskontakt. För många överlevande av våldtäkt är det ett stort steg att prata om sina egna erfarenheter, vilket kan hjälpa en att övervinna stigmatiseringen som fortfarande är knuten till våldtäkt. 
Överlevare av våldtäkt som inte får hjälp med direkt vård lider i högre utsträckning av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och självmordstankar, enligt de studier som gjorts. 
Enligt Istanbulkonventionen ska alla länder införa samtyckeslagstiftningar. Hittills är Sverige det enda av de fyra nordiska länderna som har fått igenom en lagstiftning som definierar våldtäkt på grundval av frånvaro av samtycke i motsats till fysiskt våld eller motstånd.
Förändrande lagar löser inte allt, men det är ett viktigt steg som har positiv inverkan inte bara på rapportering, utan också då det ökar medvetenheten om sexuellt våld, vilket är viktiga aspekter för att ta itu med straffriheten. Det hjälper också till i att öka pressen på politiker om det förebyggande arbetet som behövs för att förhindra våldtäkter.

Rapporten i sin helhet visar hur vi behöver omforma vårt system. Vi behöver specialutbildade poliser som enbart utreder sexualbrott samt specialutformade domstolar för att offren inte ska behöva uppleva själva våldtäkten igen och igen i alla stadier av utredning och rättegång.
Det kapitalistiska samhälle som vi lever i är roten till det rådande könsförtrycket, och trots de segrar som kvinnorörelsen i Sverige har vunnit – som senast med samtyckeslagstiftningen – är det inget som är säkert så länge systemet är intakt och inte utmanas. På flera håll i världen håller framsteg på att rullas tillbaka, särskilt gällande aborträtten (närmaste exemplet är Norge, där den blåbruna regeringen vill inskränka aborträtten). 
Vad som behövs för en hållbar och långsiktig förändring är ett socialistiskt samhälle.