Adoptionsindustrin under luppen

av Åsa V Karlsson // Artikel i Offensiv

Idag finns det ca 40 000 vuxna i Sverige som har kommit hit via internationell adoption. Det är en laddad och känslig diskussion för många. Det finns inte alltid plats för kritik och frågor; många är vi som känner någon adopterad svensk eller så ”vet” vi hur bra det är med adoption, hur barn räddas till ett bättre liv. Men det är långt ifrån hela sanningen. Om detta vittnar boken De kritiska: berättelser om internationell adoption.

Vi kanske har vänner som har adopterat, både i längtan efter barn och en önskan att hjälpa barnets hemland. En del har också uppmuntrats av sina kyrkor att adoptera, och några kanske ser sig som världsmedborgare och gör det av solidaritet. När barnen växer upp och börjar ställa frågor eller blir vuxna och bildar egna familjer känns det svårt att tala om detta, det blir personligt, det blir att ifrågasätta sin familj. Adopterade får ofta höra att de ska vara tacksamma.
Få vill se hela sanningen, få vill lyssna till de biologiska familjerna. Idag måste vi se hur internationella adoptioner ingår i ett förlegat patriarkaliskt och kolonialistiskt synsätt. Hur skadligt det är att ryckas upp med rötterna, hur de globala orättvisorna med fattigdom och krig måste utrotas, så att barn i alla länder kan leva tryggt.
Enligt Socialstyrelsens statistik fanns det 36 559 nationellt adopterade och 50 670 internationellt adopterade i Sverige den 1 april 2020. Sedan 1917, då den första lagen om adoption kom, har över 100 000 inhemska adoptioner genomförts, de flesta så kallade styvbarns- eller fosterbarnsadoptioner, men också tiotusentals spädbarn och små barn adopterades bort. En ung och ogift mor ansågs vara skamlig; de som inte tvingades in i äktenskap hamnade på hem för ogifta mödrar och tvingades lämna ifrån sig sina barn.

Fortfarande lever många biologiska mödrar och fäder i Sverige som aldrig har berättat sina livshistorier. Det finns en skammens tystnad och en sorg som ingen talar om. År 1961 stängde det sista hemmet för ogifta mödrar och med 1968-revolutionen, då p-piller legaliserades och sambeskattningsreformen genomfördes, blev det möjligt att leva som ensamstående med barn. Allt färre såg det som en skam.
När abort blev lagligt 1974 och fler fick möjlighet att välja och planera sina liv minskade antalet inhemska adoptioner till ett fåtal per år och intresset ökade för att adoptera barn från andra länder.
Sverige är det land i världen som har flest adopterade i förhållande till sin befolkning. Länge har berättelserna om adoption enbart handlat om att ge kärlek och en bättre framtid till ett utsatt barn. Men när fler av de adopterade har blivit vuxna, samtidigt som internationella skandaler kring adoptioner har avslöjats, börjar debatten ta en annan riktning.
I boken De kritiska har journalisten Agnes Arpi intervjuat elva adopterade svenskar. Genom deras personliga erfarenheter och analyser framträder en mångsidig bild av den samtida adoptionskritiken.

Svenska staten har länge vägrat att samarbeta med andra länders undersökningar och kommissioner som uppdagat oegentligheter och olagliga adoptioner i stor skala.

Mer än 80 procent av barnen på barnhem i världen har minst en förälder i livet. I de allra flesta fall kan inte föräldrarna försörja sig själv och barnet. Fattigdom är den vanligaste orsaken till att barn lämnas till barnhem.
I vissa länder har det historiskt sett varit en stor skam och till och med en orsak till att bli mördad av sin familj eller satt i fängelse när en flicka eller kvinna har blivit gravid utan att vara gift – även om detta har skett genom våldtäkt, i krig och så vidare.
Korea var ett land som från sent 1950-tal godkände adoptioner. En hel del barn kom till under Koreakriget och fäderna var amerikanska soldater. I Korea har det fram tills nu varit en stor skam att bli gravid som ogift och nu finns det mer än 200 000 koreanska barn runt om i världen, bortadopterade och med liten chans att hitta sina biologiska familjer. Staten och barnhemmen ändrade barnens namn och födelsefakta inför adoption.
Kina var ett land som tyckte att små flickor var värdelösa, speciellt under åren då ”ettbarnspolitiken” gällde, då bara ett barn per familj var tillåtet. Fick man fler barn förvägrades de ofta rättigheter och familjen kunde få böta eller bestraffas. Kina var ett av de länder som inte ställde några som helst krav på de som adopterade, även ensamstående och äldre fick godkänt. Enbart pengar bestämde.

Rätten till sin egen historia, och rätten till sin egen upplevelse, är något som många adopterade svenskar har upplevt som svårt att få. Omgivningen, föräldrar och vänner vill inte riktigt höra, vill inte ta till sig kritik och frågor.
Svenska staten har länge vägrat att samarbeta med andra länders undersökningar och kommissioner som uppdagat oegentligheter och olagliga adoptioner i stor skala från länder där Sverige via olika privata organisationer – den största är Adoptionscentrum – har adopterat barn. Det är barn som nu är vuxna och som vill ha hjälp att få svar.
Just nu har vi en statsminister som har bidragit till att mörka fakta, som har stoppat adopterade från att få veta sanningen om hur deras adoption gick till eller att få veta om sitt ursprung.

Boken De kritiska är viktig och nästan oumbärlig med sina vittnesmål och fakta, och på samma gång lättläst och oerhört tung. Den ger hopp om förändring, ställer krav på ansvariga i Sverige och på oss alla att bry oss, förstå och verkligen erkänna de vuxna adopterades erfarenheter och kunskaper. Porträtten av de elva intervjuade är imponerande och ger tyngd. De utstrålar allvar och respekt för personerna och deras liv.
Vid slutet av nästa år, 2024, ska statens utredning om de internationella adoptionerna i Sverige vara klar. Agnes Arpi säger i sitt förord att hon då hoppas att vi äntligen kommer till klarhet, att de kritiska får upprättelse, att Sverige tar sitt ansvar och slutar motarbeta andra länders utredningar och istället börjar hjälpa till.
Hittills har ingenting hänt utan påtryckningar, frågor från media, enskildas och kollektivas outtröttliga kamp. Vi måste ingå i den kampen, kräva öppenhet från myndigheter, hjälp att hitta familjer, få upprättelse.

Författare: Agnes Arpi, Maja Kristin Nylander
Förlag: Verbal förlag
Utgivningsår: 2023-09-24
Antal sidor: 176