Afghanistan: Humanitär kris tre år efter talibanernas maktövertagande

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Det har nu gått tre år sedan talibanerna tog makten i Afghanistan. Vi såg bilder på hur människor desperat försökte få plats på ett flyg från Kabul. En del var så desperata att de klamrade sig fast på utsidan av ett plan för att sedan falla mot sin död när planet lyfte. Hur är det nu i landet? Hade man rätt i sin fruktan?

Jag har pratat med Ali och Abdullah som jag kallar dem. Ali har sin mamma, sina två småsystrar och en lillebror i Afghanistan. Abdullah har två äldre bröder kvar i landet och en syster som har lämnat och flytt till Iran. Killarna ger ingen rosig bild av Afghanistan. Ali skickar regelbundet pengar till sin mamma, annars har hon inga. När hon väldigt sällan går ut för att handla måste brodern, som är tretton år, följa med. Abdullahs syster jobbade som engelsklärare, men fick inte behålla jobbet utan tvingades fly till Iran och en osäker tillvaro där.

De fåtal rapporter som kommer ut i media säger samma sak: Säkerhetsläget är bättre. Eftersom de flesta sprängningar och självmordsbombningar utfördes av talibaner är det inte konstigt att den biten har blivit lugnare nu när de är vid makten. Men att säkerhetsläget är bättre är inte hela sanningen. Enligt Ali vill talibanerna att hela befolkningen ska vara pashtuner. Det finns flera minoritetsgrupper i landet och för dem är läget svårt, speciellt för den shiamuslimska hazargruppen. KabulNow har rapporterat om sprängattentat mot hazardominerade områden, samt dödande av enskilda hazarer. De flesta afghanska flyktingar i Sverige är hazarer, även Ali och Abdullah.
En annan grupp som har det svårt i Afghanistan är journalister, speciellt kvinnliga. För ett år sedan rapporterade Reportrar utan gränser att mer än åttio procent av Afghanistans kvinnliga journalister tvingats sluta. Det är ännu fler nu. Alla journalister är skräckslagna och förtvivlade efter alla arresteringar och trakasserier och de idkar självcensur. De som rapporterar rättvist och korrekt fängslas, tvingas sluta sin anställning eller tvingas lämna landet. Allt enligt Reportrar utan gränser. Under de förhållandena är det svårt för oss i väst att få tillförlitlig information om vad som händer i landet.

Efter talibanernas maktövertagande drog de flesta länder in sitt stöd till landet. Tillsammans med allvarliga följder av klimatförändringarna, torka på en del ställen och översvämningar på andra, betyder det stora svårigheter för befolkningen. 23,7 miljoner människor rapporteras behöva humanitär hjälp. Enligt Norwegian Refugee Council har 343 mobila hälsoteam tvingats lägga ner. Det är 52 procent av alla mobila hälsoteam. I ett fattigt land med dålig infrastruktur kan dessa mobila team innebära skillnaden mellan liv och död.
I den här situationen är det inte underligt att många försöker fly landet. Alis mamma flydde till Pakistan ett tag, men där blev flyktingar så illa behandlade att hon återvände till Afghanistan. Väl tillbaka upptäckte hon att de flesta gamla grannar inte bor kvar. De har antingen flytt utomlands eller till en annan del av landet i hopp om bättre förhållanden. Alla i landet är oroliga för att talibanerna ytterligare ska försämra förhållandena för befolkningen.

Svenska Afghanistankommittén har en lång historia i landet. De har bedrivit skolor, speciellt för flickor och på landsbygden. De har också bedrivit sjukvård, speciellt mödrahälsovård. De har gett stöd till personer med funktionsnedsättningar. Jag skriver har, för nu har de tvingats lägga ner sin verksamhet. Anledningen är de rapporter som talibanerna har fått om koranbränningar i Sverige, en aktivitet som har stötts av ledande sverigedemokrater. Drygt 8 000 personer har på det sättet mist sin försörjning och det i ett land med en officiell arbetslöshet år 2023 på 14 procent. Många arbetar inom jordbruket eller som daglönare. Den egentliga arbetslösheten är förmodligen större än 14 procent. Dessutom är halva befolkningen inte med i statistiken eftersom kvinnor inte har rätt att arbeta.
Det finns några små motståndsgrupper mot talibanerna, speciellt i norra delen av landet. Det är bland annat delar av de gamla säkerhetsstyrkorna. För att klara den stora uppgift det innebär att störta talibanväldet samt att utveckla landet krävs det mer än små militära motståndsgrupper. Det krävs att de olika folkgrupperna enas och samfällt går ut i kamp baserat på de fattigas och förtrycktas intressen.■

Läs också: ”Makalöst att Sverige fortsätter att utvisa människor till Afghanistan”