Aitik: Gruvdrift eller rovdrift?

av Lars Bjersing

Gruvor är ett av Sveriges signum sedan hundratals år tillbaka och även om antalet gruvor har minskat drastiskt sedan början av 1900-talet produceras mer metall idag än någonsin tidigare. Men utvinningen av metaller innebär enorma ingrepp i naturen, och fler, större gruvor planeras.

I Norrbotten finns många av Sveriges största gruvor, och utanför Gällivare finns sedan tidigare Aitikgruvan som bryter koppar. Aitik har en av de lägsta halterna av koppar i sin malm i hela världen; bara en procent av det som bryts är koppar. Trots det är det lönsamt på grund av de höga kopparpriserna. 
För att förbättra lönsamheten i gruvan är det sedan några år bestämt att gruvan skall utökas till att omfatta ett större område. Problemet är att det redan bor runt 100 personer på marken där gruvan skall grävas. 
I ungefär fem år har befolkningen i byarna Liikavaara och Sakajärvi försökt hävda sin rätt mot Boliden, men måste nu flytta på sig för att göra plats för dagbrottet. I förra veckan kom det fram att efter tvångsflyttar och omdragning av väg E10 kommer dagbrottet ändå bara att vara igång i åtta år (!). Vissa av de boende i området har bott där i många generationer och andra har byggt sina hus själva med förhoppningen att leva ut sina liv där. 

När valet står mellan kortsiktig lönsamhet och värdiga liv för människor är det lätt att se hur de stora företagen tänker. Inte bara människor drabbas, i den befintliga Aitikgruvan pumpas det ut 50 000 ton sand varje dag från anrikningen av koppar. Den sanden består bland annat av metallrester vilka riskerar att lakas ur och rinna ut i naturen om förvaringen inte sköts ordentligt (flera gånger tidigare har det förekommit läckor).
Ett exempel är år 2000 i Aitikgruvan när 1,6 miljoner kubikmeter förorenat vatten läckte ut i vattendragen. Med utökad gruvdrift i Aitik kommer självklart mängden avfall också att öka.
Trots att klimatfrågan ständigt är i ropet dessa dagar har inte metallproduktionen speglat de nya utmaningarna. Gruvor står för 10 procent av världens koldioxidutsläpp, en betydande andel. I Sverige står de för 14 procent av utsläppen. Dessutom pekar regeringens Mineralstrategin på att antalet gruvor ska öka från dagens cirka 16 till hela 50 i landet.
Alla bolag vill öka försäljningen, och det finns en inbyggd motsättning i näringslivsintressena när det kommer till klimat och miljö. Istället för att se till att återvinna all metall som används skapas ständigt nya gruvor och det verkar inte finnas någon hejd på hur många ärr de stora företagen vill dra upp i jorden för att göra än större profiter på alla andras bekostnad.

Från politikernas sida saknas insikten om att nyproduktion av elektronik och bilar med mera medför fruktansvärda kostnader för människor, miljö och klimat. Det saknas också vilja till förändring, eftersom en förändring skulle gå emot kapitalismens drivkrafter.
I frågan om stål är ju den produktionen som bekant extremt utsläppsintensiv. I frågan om koppar har världen redan tömt över hälften av alla tillgängliga fynd. Vi måste tänka om nu och låta folk bo kvar där de har vuxit upp. 
För att möjliggöra ett system som sätter människor, klimat och miljö före de stora företagens intressen krävs det organisering och kamp för ett socialistiskt samhälle, som kan möjliggöra en grön omställning och se till att allas behov tillgodoses.
Metaller behövs i samhället, men det behövs en planerad ekonomi för att säkerställa att vi inte startar nya gruvor i onödan och slösar med metall.