Fördjupning: Kampen mot tiden
Fyra artiklar på temat i Offensiv #1631:
- AKUT ATT FÖRKORTA ARBETSTIDEN av Louise Strömbäck
- ETT APT-MÖTE I HEMTJÄNSTEN av Maria Hedström
- MANUSKRIPT OM DET ALIENERADE ARBETET av Elin Gauffin
- DET ÄR MÖJLIGT – MED KORTARE ARBETSDAG av Nicole Johansson
DEL 1: AKUT ATT FÖRKORTA ARBETSTIDEN
Av Louise Strömbäck // Artikel i Offensiv
En fråga som har blivit alltmer aktuell de senaste åren är frågan om arbetstidsförkortning, i ett samhälle där både tempo och arbetsbördor bara ökar. Inte minst för vårdanställda, som fick näst intill jobba ihjäl sig under pandemin och utan återhämtning efteråt. Det ledde Vårdförbundet till att gå ut i strejk i våras – en strejk som var ett viktigt steg, även om den inte gav någon större seger, och som nu gör det enklare för andra fack att ta kamp i frågan.
Dagens heltidsnorm på 8 timmars arbetsdag infördes för över 100 år sedan i Sverige, år 1919. Innan dess var arbetsdagarna ofta 12 timmar långa och man jobbade 6 dagar i veckan. Det först efter en lång och hård arbetarkamp som arbetstiden sänktes till 8 timmar per dag. Man arbetade fortfarande måndag till lördag, alltså 48 timmar i veckan. Det var först 1970 som det beslutades om att arbetsveckan skulle vara 40 timmar.
När 8 timmars arbetsdag infördes för 100 år sedan var det en viktig seger för arbetarkampen. På den tiden såg samhället helt annorlunda ut. I en typisk familj var det bara den ena vuxna som hade ett lönearbete, medan den andra var hemmafru och tog hand om allt hushållsarbete, barnomsorg och äldreomsorg, vilket i sig var mer än ett heltidsarbete.
Kvinnors andel av arbetskraften steg från 30 procent i början av 1950 till 75 procent 1990.
Idag är situationen annorlunda – i en familj måste båda vuxna arbeta för att ha råd att försörja sitt hem. Det leder till en ännu större arbetsbörda när man måste utföra flera timmars hushållsarbete efter jobbet. Idag har man ofta ganska stora avstånd mellan hemmet och jobbet och mycket tid går åt till att pendla. Man ska också lämna och hämta barn på dagis och skolan och eventuella fritidsaktiviteter och så vidare. Det har också uppstått en stor klassorättvisa efter pandemin där många tjänstemän och kontorsarbetare kan arbeta hemifrån vilket har förkortat tiden de lägger på arbete, medan främst LO-arbetare och anställda inom vård, skola och omsorg saknar dessa möjligheter.
När kvinnor i högre grad började arbeta och tjäna egna pengar frigjorde de sig från det ekonomiska beroendet till mannen och från att sitta fast i hemmet. Det var ett mycket viktigt steg för kvinnokampen. Men det kapitalistiska systemet utnyttjade situationen och såg till att det snart krävdes två löner i stället för en för att klara av att försörja en familj. Det obetalda arbetet i hemmet behöver fortfarande göras, och ända fram till idag är det kvinnorna som drar det största lasset. Kvinnor har lägre löner, både för att de är kvinnor men också för att de oftare arbetar deltid, både frivilligt och ofrivilligt.
När deltiden är frivillig beror det ofta på att obetalt arbete måste prioriteras, i hemmet och i omsorg av barn och äldre familjemedlemmar. Den ofrivilliga deltiden beror på att många kvinnodominerade yrken har satt i system att bara erbjuda deltidstjänster för att anställda ska kunna jobba extra vid behov, vilket i längden blir billigare för arbetsgivaren. Det här är väldigt vanligt inom exempelvis omsorgen och restaurangbranschen.
Inom vården, till exempel bland sjuksköterskor och barnmorskor, är det vanligt att man väljer att jobba deltid för att man inte orkar jobba heltid. Under pandemin fick vårdpersonalen jobba oerhört hårt och mycket, och de gick också med på det för att det var en fråga om liv och död. Men när pandemin tog slut fick de ingen kompensation eller tid för återhämtning, utan förväntades fortsätta att jobba till bristningsgränsen.
Av Vårdförbundets medlemmar jobbar en tredjedel deltid för att de inte orkar med arbetsbelastningen på heltid. Bland barnmorskor är det hela 50 procent som jobbar deltid.
En undersökning bland Vårdförbundets medlemmar har visat att 40 procent av förbundets yngre medlemmar inte tror att de kommer att orka jobba kvar i yrket arbetslivet ut på grund av den höga arbetsbelastningen.
Det är det här som ligger bakom Vårdförbundets kamp för en arbetstidsförkortning. Redan i december 2023 sade Vårdförbundet upp sitt dåvarande centrala kollektivavtal HÖK 22, och började då förhandla med arbetsgivarorganisationen SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) om en arbetstidsförkortning.
Efter förhandlingar med SKR, som inte ledde någonstans fram till slutet av mars i år, beslutade Vårdförbundet att varsla om stridsåtgärder. Det började med en övertidsblockad som stegvis trappades upp. SKR fortsatte totalvägra att gå med på en arbetstidsförkortning, så Vårdförbundet tog ut sina medlemmar i strejk i början av juni. Även strejken utökades stegvis.
Dessa stridsåtgärder gav Vårdförbundets medlemmar och hela arbetarklassen ett nytt hopp om att facken skulle kämpa för sina medlemmar och verkligen ta strid om de viktigaste frågorna. När Vårdförbundet då avblåste strejken och skrev på ett betydligt sämre avtal än vad man hade hoppats på blev besvikelsen stor. En stor majoritet av Vårdförbundets medlemmar fick ingen sänkt arbetstid alls.
Det kanske viktigaste som kom från strejken var att en dörr öppnades för framtida kamp i frågan om arbetstidsförkortning. Vårdförbundet har tagit det hittills största steget i kampen för en arbetstidsförkortning. Men andra fack, som Kommunal, Akademikerförbundet SSR och Vision, ställde också det kravet i årets avtalsrörelse.
Inför nästa års avtalsrörelse har flera fack börjat prata om frågan. Bland annat har Unionen och Sveriges Ingenjörer ställt kravet på kortare arbetstid som näst viktigast efter löneökningar.
Vårdanställda har varit särskilt lidande sedan pandemin runtom i världen, med ett ständigt ökande vårdbehov. I Europa har det skett vårdkamp på flera håll under 2024. Läkare, tandläkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal har strejkat i flera olika länder, som Slovenien, Tyskland och Italien.
I Tyskland kan 60 000 läkare gå ut i strejk i januari 2025, till följd av fackliga förhandlingar sedan i juni som inte verkar leda någonstans. Tysklands största fackförbund för läkare, Marburger Bund, kräver bättre arbetsvillkor för sina medlemmar och kräver löneökningar på 8,5 procent.
I Grekland kämpar fackföreningsrörelsen i stark motvind. I somras antog regeringen en ny lag som innebär att vissa privata arbetsgivare kan kräva att man arbetar sex dagar i veckan, alltså 48 timmarsveckor. Det handlar om privata företag som har en verksamhet dygnet runt. Anställda ska kunna välja att jobba 10 timmar fem dagar i veckan eller åtta timmar sex dagar i veckan, och för den extra arbetsdagen eller 8 timmarna per vecka får de utöver en extra dagslön plus ytterligare ersättning.
Det är en brutal attack mot arbetare. Av regeringen framställs det som arbetarvänligt och en lösning på problemet att arbetare inte får betalt för övertidsarbete.
När lagförslaget kom i september förra året gick tusentals arbetare ut i strejk för att protestera. Kampen för en arbetstidsförkortning måste trappas upp för att bekämpa dessa attacker.
Enligt en opinionsundersökning från fackförbundet DIK i somras vill 64 procent av de som arbetar i Sverige se en 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön.
Ändå ingår arbetstidsförkortningen inte i LO-samordningens krav inför nästa års avtalsrörelse. LO-samordningen består av 12 av 13 LO-förbund.
Från början reserverade sig Seko på grund av att frågan om arbetstidsförkortning saknades, men har nu ändå beslutat att bli en del av LO-samordningen.
LO-samordningen kräver dessutom en löneökning på endast 4,2 procent, vilket är ytterligare en reallönesänkning. LO vet att med ett krav på 4,2 procent kommer märket kanske hamna på 3 procent. På grund av det låga lönekravet ställde sig Transport utanför LO-samordningen, med argumentet att lönekravet är alldeles för lågt.
LO har beslutat att fram till den 15 maj 2025 utreda förslag om en förkortad arbetstid. Man kan inte annat än tro att de väljer datumet medvetet så att avtalsrörelsen för majoriteten av deras medlemmar är över innan dess. Sekos förbundsordförande Gabriella Lavecchia sade i sin kritik att LO kunde ha utrett frågan sedan kongressen i maj och fram tills nu för att ha ett färdigt förslag.
Seko har dock inget eget förslag eller krav och har nu ställt sig bakom LO-samordningen. Därmed ställer sig alla LO-förbund bakom LO:s beslut att ta fram ett förslag till den 15 maj 2025 och därmed finns risken för att de inte ställer egna krav under den kommande avtalsrörelsen.
Risken finns att LO, som är en organisation med starka band till Socialdemokraterna, kommer att anta samma otillräckliga krav som partiet när det kommer till en arbetstidsförkortning. I augusti publicerade en arbetsgrupp inom Socialdemokraterna ett reformförslag på en 35 timmars arbetsvecka som införs successivt fram till år 2035, och främst inom välfärdsyrken.
Förslaget från Socialdemokraterna är helt verklighetsfrånvänt från vad välfärdsarbetarna behöver här och nu, och är en slags kompromiss i en tid när det finns press underifrån och potential till verklig kamp. En sådan kompromiss gynnar främst arbetsgivarsidan, där partiets sympatier ligger sedan länge. När en kampfråga börjar bli brinnande hittar Socialdemokraterna en tredje väg för att undvika arbetarkamp, vilket i slutändan gynnar kapitalet.
Frågan om en förkortad arbetstid är akut. Hela tiden ökar arbetsbelastningen där färre personer ska göra mer och det leder till att folk blir sjuka på grund av jobbet. Den stressrelaterade ohälsan ökar hela tiden och av de som blir sjukskrivna på grund av stress är fyra av fem kvinnor i välfärdsyrken.
Välfärdsarbetare kan inte jobba hemifrån som många andra kan – de behöver i stället en arbetstidsförkortning omedelbart.
År 2023 kostade sjukfrånvaron 51,4 miljarder kronor, pengar som om de hade gått till en bättre arbetsmiljö med mindre stress, hade kunnat förebygga stressrelaterade sjukdomar och sjukfrånvaro.
Under 2024 har sjukfrånvaron på grund av psykisk ohälsa i stället nått en ny topp och oavsett yrke löper kvinnor en dubbelt så stor risk att bli sjuka av stress.
Stress och psykisk ohälsa är idag den främsta orsaken till sjukskrivning och den vanligaste diagnosen för långtidssjukskrivna är utmattningssyndrom.
Att LO-toppen går kapitalets ärenden vet vi sedan länge.
Men det senaste sveket måste bli droppen för LO-förbundens medlemmar och alla arbetare i Sverige. Vi behöver inte LO-pamparna för att ställa krav och ta kamp i avtalsrörelsen.
Facken måste ställa egna krav som är baserade på vad medlemmarna vill och behöver och därför måste medlemmarna ställa krav på sina förbundsledningar.
Frågan om en arbetstidsförkortning är så pass viktig idag att den inte kan vänta tills efter avtalsrörelsen, utan vi måste kämpa nu
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.