Akut behov av ett socialistiskt vårdskifte

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Coronakrisen visar hur tre årtionden av åtstramningar och privatiseringar enligt nyliberala idéer om New Public Management, vårdvalssystem och Just in time-flöden enligt modell från den japanska bilindustrin har gjort den svenska vården, äldreomsorgen och försörjningen med sjukvårdsutrustning extremt illa rustad för en pandemi eller andra större katastrofer.
Liksom i skolan och andra viktiga välfärdsområden har också detta gått längre än i många andra länder.

Enligt ett debattinlägg i DN av Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro råder det i utgångsläget så omfattande brister i vårdpersonalens arbetsmiljö, arbetstider och skyddsutrustning att fackliga företrädare hotar med ödesdigra skyddsombudsstopp av hela avdelningar. 
”Vi ser att medlemmar arbetar utan adekvat skydd på sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden och inte minst inom hemsjukvården. Medlemmar inom hemsjukvården utsätts för orimliga smittorisker när de färdas utan skyddsutrustning från hem till hem, i bilar, i kollektivtrafiken, på cykel och till fots, mitt under pågående coronaepidemi.”
Samtidigt som testkit, skyddsförkläden, masker och respiratorer inte ens räcker till de mest prioriterade gamla, sjuka eller ens personalen inom vård och omsorg har Region Stockholm gått ut med ett direktiv om att regionens läkare inte längre behöver de högst säkerhetsklassade andningsskydden, FFP3.
– Jag antar att det är för att andningsskydden är slut. Men munskydd hjälper inte friska mot smittan, det har ju Folkhälsomyndigheten gått ut med. Vi kommer nu att exponeras fullt ut, med stor risk för att vi själva blir sjuka och att vi smittar andra patienter, säger en läkare på Karolinska sjukhuset i Solna till DN.
Samme läkare är inte ensam om att reagera starkt på att Socialstyrelsen den 9 mars rapporterade att regionerna redan har eller befarar stora brister, men att underlaget av outgrundliga skäl hemlighålls som skyddsklassad information.
– Vi vet ingenting och får inte heller tala öppet om det på grund av sekretessen.

Sedan 1993 har Sveriges antal intensivvårdsplatser med respirator enligt Svensk förening för anestesi och intensivvård bantats från 4 300 till drygt 500 förra året. Det är en mer extrem minskning än i något annat land i Europa.
Stora ansträngningar görs nu för att innan epidemin tar fart på allvar försöka avvärja att vården överbelamras. Mest spektakulärt är de militära fältsjukhus från två sjukhus­kompanier i Göteborg som under loppet av några dagar ska uppföras i ett tält för ett 20-tal extra intensivvårdsplatser invid Östra sjukhuset i Göteborg och ett 30-tal i Älvsjömässans lokaler i Stockholm. 
Viktigare är att Region Stockholm har ställt in all planerad vård på akutsjukhusen för att frigöra läkare och sjuksköterskor. Detta skulle enligt regionen öka antalet bemannande intensivvårdsplatser från bara 90 i utgångsläget med 50 procent, med sikte på en snar fördubbling. 

Men utgångsläget var uselt. I Stockholm hade akutsjukhusen strax innan pandemin beordrats att varsla mer än tusen läkare och undersköterskor, trots att stora akutsjukhus flera gånger har tvingats gå upp i stabslägen på grund av bristen på personal. Även om inga hade hunnit sägas upp hade redan många hunnit sluta. 
Före virusutbrottet hade intensivvården i flera regioner redan en beläggningsgrad över 100 procent, där en överkapacitet på 10-15 procent skulle behövas även för normala toppar. Det har inneburit en helt oacceptabel risk för en katastrofal vårdinfarkt vid en pandemi, som den vi nu ser. 
Frågan är öppen hur långt den fördubbling av landets intensivvårdsplatser som nu skakas fram kommer att räcka.
Nästa fråga är till vilken kvalitet och till vilket pris för patientsäkerheten i all övrig vård detta sker? Ett troligen flera månader långt undantagstillstånd inom en från början extremt underbemannad, underfinansierad, vanskött, uppsplittrad och i hög grad vinstdriven vård kommer ganska säkert att få svåra negativa konsekvenser.
Coronaviruset aktualiserar även det trängande behovet av ett nytt statligt apoteksmonopol och en ny statlig läkemedelsindustri. 
Det var i kölvattnet av en lång rad nyliberala avregleringar och privatiseringar där resultatet förskräcker, som av taxi 1990, televerket och inrikesflyget 1992, posten 1993, elförsörjningen och järnvägen 1996, som även apoteken privatiserades 2008, i detta fall av regeringen Reinfeldt. 

Kvar blev i stort sett bara Systembolaget som, enligt den tidigare Systembolagschefen Gabriel Romanus (dessutom tidigare folkpartist) passionerade försvar för det statliga monopolet, med sin storlek hade en överlägsen förmåga att pressa inköpspriserna från producenterna och sedan leverera en maximal valfrihet åt konsumenterna med ett unikt brett sortiment även i små orter. Detta till skillnad mot det begränsade sortiment i vanliga butiker som kunderna skulle få nöja sig med efter en avreglering. 
Det är kvaliteter som skulle ha behövts i dagens apotek och läkemedelsförsörjning,.
Till och med Riksrevisionen varnade i en rapport 2016 för att staten inte är tillräckligt oberoende gentemot den gigantiska läkemedelsindustrin, en slutsats som också delas av medicinska experter. 
Som Riksrevisionens projektledare Petra Jonvallen kommenterade:
– Det här är kända problem i forskarvärlden. Företag investerar dessutom ofta stora belopp i att utveckla ett läkemedel, vilket kan ge företagen incitament att strategiskt påverka kunskapsunderlagen.

– Det är en bisarr situation att vi inte längre någonstans i världen har läkemedelsutveckling utan profitkrav. Det gör att utvecklingen snedvrides mot läkemedel som kan förväntas ge de största vinsterna och bort från fattiga människors och fattiga länders folksjukdomar, kommenterade Gunnar Birgegård, professor emeritus vid Uppsala universitet, i en artikel i Aftonbladet 2017 med rubriken ”Förstatliga bolagen som gör mediciner”.
En stor del av världens läkemedelsproduktion har idag lokaliserats till länder som Kina och Indien, där ofta stora och hälsovådliga utsläpp från fabrikerna vittnar om ägarnas ensidiga fokus på sina profiter.
När den akuta coronakrisen förhoppningsvis en dag är övervunnen kommer en svidande kritik att riktas mot den privatiserings- och åtstramningspolitik allt sedan 1980-talet som har bäddat för krisens vårdkatastrofer, liksom mot det fokus som det politiska etablissemanget har haft på ett icke existerande militärt hot medan all annan kris- och katastrofberedskap har satts på undantag.
Som fyra virologer hävdade i en debattartikel i DN väntar efter pandemi tio pandemi elva, tolv och tretton. Det är bara en tidsfråga, som dessutom kortas av den globala uppvärmningen och den pågående förstörelsen av vilda djurs habitat.

Rättvisepartiet Socialisterna har under årtionden kämpat tillsammans med andra mot vårdnedskärningar och privatiseringar i kampanjer som Rädda vården, Folkkampanj för gemensam välfärd och Välfärd utan vinst, liksom för den dramatiska demokratiska och socialistiska omställning av samhället som också krävs av klimatskäl. Nu förväntar vi oss att detta ska stödjas av en mycket stark opinion.
Hur svårt skulle det vara att snabbt bygga upp tillräckligt stora lager av skyddsutrustning, respiratorer, läkemedel och intensivvårdsplatser om folkhälsan skulle prioriteras före vinstintressen och budgetåtstramning?

Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv står för:
• Facklig kamp för full kompensation till drabbade. Smittskydd och omställning av verksamheter efter behoven. 100 procent i sjukpenning, VAB, smittbärarpenning och permitteringspenning.
• Bygg omedelbart ut smittskyddet för vård- och äldreomsorgspersonal och andra utsatta arbetargrupper. Statlig produktion av skyddsutrustning och tester NU – ta över nödvändiga resurser från privata företag. 
• Gratis vård till alla som vistas i Sverige – tillgång till vård är en mänsklig rättighet.
• Att stanna hemma förutsätter ett hem. Nej till alla vräkningar – bostäder åt alla! Hyresfria månader för hyresgäster för att kompensera i krisen.
• Massiv statlig satsning på att förstärka arbetet med smittspårning, virustester, desinficering och fri tillgång till handsprit på alla offentliga platser, kollektivtrafik och så vidare. Ställ om militära resurser till civila för dessa uppgifter.
• Utökat virustest till alla misstänkta fall så att hela hushållet kan sätta sig i karantän.
• Höj statsbidragen till regioner och kommuner med 50 miljarder NU till vård och omsorg i offentlig ägo utan vinstintresse. Stoppa alla nedskärningsplaner omedelbart och utveckla krisplaner under kontroll av vårdpersonal och fackföreningar för att snabbast möjligt kunna bygga ut vårdkapaciteten. Riv upp avskaffad värnskatt och RUT-avdrag – låt de rika betala. 
• Tjänstledigt och ekonomiska incitament för sjukvårdsutbildade som har valt att jobba med annat, men som kan tänka sig att tillfälligt eller mer långsiktigt jobba i vård eller omsorg.
• Stoppa dränering av resurser genom marknadslösningar i vården – ta omedelbart över all privat, vinstdrivande verksamhet i offentlig ägo. Styr om från marknadstänk och byråkrati till vård. Nej till New Public Management och ”Just-in-time”.
• Förstatliga läkemedelsbolag, produktion av skydd och medicinsk utrustning för en planering av verksamhet efter akut behov idag och efter samhällets långsiktiga behov.
• Riv upp oroande inskränkningar i demokratiska rättigheter som riskerar att permanentas – försvara strejkrätten. 
• Inför rätt för anställda på icke samhällsbärande arbetsplatser att arbeta hemifrån alternativt att vara lediga med full lön i områden med virusutbrott.
• Stäng skolor, åtminstone i områden med smittspridning i samhället – med bibehållen fritidsverksamhet för barn med föräldrar med samhällsbärande jobb inom t ex vården och för barn som särskilt behöver det.
• Inga uppsägningar eller lönesänkningar med coronaviruset som ursäkt. Facklig vetorätt mot varsel och organisationsförändringar. Nej till statligt stöd till storföretag med fulla kassakistor – statliga pengar ska gå till verksamhet och anställda. Hota med strejk för att stoppa alla aktieutdelningar. Stöd till småföretag, idrotts- och kulturbranschen istället för miljardbidrag till storbanker. Inför kortare arbetstid med full lön och fortbildningsmöjligheter om det uppstår brist på arbete.
• Kamp mot all rasistisk nationalism och sexism. Arbetarrörelsen måste stå för enighet, internationell solidaritet och självständig arbetarkamp mot klasspolitiken som låter arbetare drabbas medan storföretagen får miljarder.
• Stoppa tvångsutvisningar – amnesti för alla flyktingar. Omvandla alla uppehållstillstånd till permanenta – uppehållstillstånd kan inte baseras på inkomstförsörjning när ekonomin krisar.
• Flygindustrin och andra fossilindustrier är inte hållbara även efter ett coronautbrott. Använd krisen för att förstatliga flygbolag, vidareutbilda anställda och ställa om till hållbara transporter. Gratis kollektivtrafik är redan tillfälligt infört på Stockholms bussar och bör utvidgas till hela sektorn. Påbörja genast en liknande klimatomställning vad gäller matproduktion, varuproduktion, energisystem, gruvnäring med mera.
• Avskaffa kapitalismens vinstjakt, rovdrift på människor och natur, toppstyrning och hemlighetsmakeri, som har gett viruset fritt spelrum och lagt grunden för dagens kris.
• Demokratisk socialistisk planering av ekonomin, där människors hälsa och välmående och ett hållbart förhållande till naturen prioriteras framför vinstintressen hos en liten superrik maktelit.