Akut behov av vänsteralternativ i Venezuela

Av André Ferrari, ISA // Artikel i Offensiv

Det finns ett akut behov av ett vänsteralternativ till de två stridande sidorna, baserat på antiimperialism, klasskamp och socialism.

Nicolás Maduro, som suttit vid makten sedan 2013, tillträdde den 10 januari sin tredje mandatperiod som Venezuelas president. Tillträdet ägde rum trots anklagelser om valet 2024 var ett fuskval. 

Omedelbart efter valet förra året ledde starka indikationer på valfusk och ett stort folkligt missnöje till stora protester som brutalt slogs ner. Minst 25 personer dödades och 2 000 arresterades.

Den högerextrema oppositionen, ledd av Edmundo González Urrutia, försökte manipulera det folkliga missnöjet för att genomföra en kupp, vilket misslyckades och Edmundo González flydde landet.

Samma dag som Maduro tillträdde meddelade USA att man skulle höja belöningen till 25 miljoner dollar för all information som kunde leda till att han kunde gripas. Några dagar senare (den 20 januari) förklarade dock Richard Grenell, tidigare chef för den nationella underrättelsetjänsten i den första Trumpadministrationen och nu USA-regeringens sändebud för särskilda uppdrag i Venezuela och Nordkorea, på ”X” att han var i kontakt med venezuelanska myndigheter.

”Diplomati är tillbaka”, skrev Grenell, innan han avslutade med att säga att ”prata är en taktik”. Efter att ha träffat Trump föregående dag steg Grenell den 31 januari av ett militärplan på Simón Bolívar-flygplatsen i Maiquetía, nära Venezuelas huvudstad Caracas.

Trumps sändebud togs emot med pompa och ståt i Miraflorespalatset av Nicolás Maduro, som sedan dess har beskrivit besöket som ett erkännande från USA:s regering av hans de facto-legitimitet.

Grenell meddelade också att Venezuela, på grundval av dialogen, skulle gå med på att ta emot venezuelanska invandrare som har deporterats från USA, flyga hem dem med venezuelanska flygplan och betala för flygningarna. Två veckor senare lyfte de första planen från det statsägda Conviasa (som tidigare varit föremål för sanktioner från USA) från El Paso (Texas) med 190 venezuelanska deporterade.

Massdeportationen av latinamerikanska invandrare, under främlingsfientlig och rasistisk retorik, var ett centralt tema i Trumps kampanj och är ett av de fasansfulla kännetecknen för hans första dagar som president.

Av de cirka 600 000 venezuelaner som befinner sig i USA kommer cirka 360 000 att omedelbart påverkas av den nya regeringens beslut att upphäva deras tillfälliga skyddsstatus (TPS).

MenUSA:s politik gentemot Venezuela motiveras också av  olja och strategiska intressen.

I slutet av 2023 upphävde Bidenadministrationen en betydande del av sanktionerna mot Venezuela. Men när de politiska spänningarna i Venezuela återkom i april 2024 och valresultatet från den 28 juli ifrågasattes, återinfördes de flesta sanktionerna, men enskilda licenser för oljebolag som var verksamma i landet beviljades och förnyades automatiskt.

I synnerhet den amerikanska oljejätten Chevrons vikt är betydande i en venezuelansk ekonomi som präglas av sanktioner och kris. Bolaget står för 20 procent av landets oljeexport och 31 procent av regeringens totala oljeintäkter, enligt branschanalytiker.

Chevron utvinner för närvarande nästan 300 000 fat per dag i Venezuela. Bolaget verkar i partnerskap med PDVSA (Venezuelas statliga oljebolag) och är närvarande i exploateringen av Orinocooljebältet, den största kända råoljereserven i världen.

För Maduroregeringen är Chevron och andra företags närvaro i landet en del av den politik för ekonomisk liberalisering, privatiseringar, upphävande av arbetarnas rättigheter och alla slags politiska och ekonomiska tillbakagångar som har genomförts under de senaste åren.

Det finns dock skillnad i form, betoning och innehåll mellan Grenells tal och ställningstaganden idag och den hållning som Trumps utrikesminister Marco Rubio alltid intar. Den nye utrikesministern är en ökänd representant för ultrahögerns hårda linje när det gäller USA:s imperialistiska politik i Latinamerika.

När det gäller Venezuela prioriterar Rubio ett regimskifte genom yttre påtryckningar och genom att uppmuntra den inhemska ultrahögeroppositionen. En mer krigisk alternativ politik, som inkluderar någon form av direkt eller indirekt militär intervention, är fortfarande ständigt närvarande bland de alternativ och scenarier som övervägs av USA-imperialismen. Besvikelsen över att försöken att besegra Maduro genom sanktioner å ena sidan och förhandlingar å den andra har misslyckats leder till att vissa delar av USA-imperialismen uttryckligen förespråkar att USA i Venezuela ska inta en hållning som liknar den som USA intog gentemot Panama i januari 1990. Då störtade en invasion av trupper från USA den dåvarande presidenten Manuel Noriega, en tidigare allierad till USA som hamnat i onåd hos imperialismen.

Men en direkt militär intervention i Venezuela skulle dock få mycket större och allvarligare återverkningar för landet och Latinamerika än i invasionen av Panama 1990. USA-imperialismens aggressivitet får dock aldrig underskattas i ett läge av fördjupade interimperialistiska motsättningar.

Inför ett scenario med en extremt allvarlig ekonomisk och social kris samt imperialistiska angrepp har Maduros regering, för att överleva, förlitat sig på den byråkratiska och militära apparatens tyngd samt eftergifter med de delar av den venezuelanska och internationella borgarklassen som är belåtna med hans regim.

Maduroregimen har också gått till attack mot den oberoende arbetarrörelsen och mot delar av vänstern som vågar kritisera regeringens högerkurs, inklusive delar av den så kallade ”kritiska chavismo”.

En socialistisk politik för att möta krisen, sanktionerna och de imperialistiska angreppen innebär att man konfronterar borgarklassen och beslutsamt går i riktning mot en effektiv arbetarmakt över staten och ekonomin, baserad på massmobilisering och organisering samt aktiv internationell solidaritet. Men Maduro har gått en motsatt väg och gått till attack mot den oberoende arbetarrörelsen och mot delar av vänstern som vågar kritisera regeringens högerkurs, inklusive delar av den så kallade ”kritiska chavismo”.

För att den venezuelanska revolutionens väg på nytt ska öppnas krävs att en socialistisk och revolutionär vänster formeras.