Akut kris på Sunderby sjukhus: ”Det är dags att öppna plånboken!”

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Vårdkrisen i region Norrbotten har nått en ny nivå denna sommar. Regionen ställer till och med in alla planerade canceroperationer som kräver sjukhusvård på grund av vårdplatsbrist. Akuten på Sunderby sjukhus står i epicentrum och nu flyr personalen en fullständigt ohållbar arbetssituation. Offensiv har pratat med Jenny Borsgård, som jobbar natt som sjuksköterska på akuten.

–Egentligen ligger problemet på en annan nivå och det är att det alldeles för få vårdplatser på avdelningarna. Eller platser finns, men ingen personal att bemanna dem. Då kan patienter inte läggas in, och de blir kvar på akuten. De senaste veckorna har ingen av klinikerna haft plats för ”sina” patienter och vi har haft upp till 18 patienter som ligger kvar på akuten, berättar Jenny Borsgård.
Vårdplatsbristen på Sunderby sjukhus är inget nytt. Redan i februari hotade IVO (Inspektionen för vård och omsorg) i Region Norrbotten med ett vite på 10 miljoner kronor om regionen inte bemannade minst 180 vårdplatser på Sunderby sjukhus senast den 31 maj.
Bara en dag innan tidsfristen gick ut ”fixade” regionen med Sjukvårdspartiet i spetsen fram platserna – genom att räkna överbeläggningarna på sjukhuset som ”ordinarie” platser. Det har lett till ett ramaskri från vårdpersonal.
– Det som är mest allvarligt är att det här egentligen är till för att lura en tillsynsmyndighet. Om vi börjar med att ändra lite i systemet för att lura tillsynsmyndigheten IVO, ska vi då börja försöka lura dem när det gäller vårdskador – vart slutar det här? sa en anonym läkare till Kuriren den 3 juni.
Redan dagen efter redovisningen sjönk antalet platser till 179, när en klinik drog ned på platserna.

IVO konstaterar att patientsäkerheten hotas, vilket bekräftas av Jenny Borsgård som räknar upp en rad allvarliga risker:
– Förutom att vi inte är bemannade för dessa överläggningar är lokalerna inte anpassade. Sängarna är smala och madrasserna hårda, det finns inga sängkläder. Och det är inget vi kan eller ska ändra på – det är så av en anledning: vi måste ha bra tillgång till patienten i en akut situation och britsarna är hårda om vi behöver göra hjärt-lungräddning. Att plocka ned andra sängar till akuten vore patientfarligt.
– Vi har inget kök eller matvagnar. Om du är två dygn på akuten får du skorpor och hårdbrödmackor, nyponsoppa som mest. Vi har inte heller personal till att ge mat.
– Vi har bara akutläkemedel och har inte tid att springa och hämta andra läkemedel. Icke-akuta läkemedel prioriteras bort. Att till exempel inte få sin Parkinsonmedicin kan få väldigt negativa konsekvenser. Vi har inte långtidsverkande insulin; detta i kombination med dåligt med mat gör att diabetespatienter kan få svajigt blodsocker.
– Äldre som ska ligga länge på hårda britsar av plastmaterial riskerar att få liggsår trots att vi försöker vända dem.
– En del blir liggande i korridorer med fullt dagsljus dygnet runt. Sömnen blir lidande, sekretess och integriteten likaså. Hur kul är det att få en injektion i sätesmuskeln (rumpan) i en korridor?
– Dessutom är ju akuten ”sista utposten”. Vi ska ta hand om allvarliga störningar i samhället, stora olyckor. Idag finns ingen luft i systemet, det blir kris vid minsta snöoväder när vi får några bilar som kör av vägen.

Hur påverkar det er i personalen?
– Vi är extremt underbemannade. Normalt ska tre sjuksköterskor och tre undersköterskor ta hand om det akuta inflödet. Nu ska samma personal dessutom ta hand om upp till 18 andra patienter – motsvarande två vårdavdelningar! Vi försöker stärka upp med mer personal, men det är inom samma personalgrupp. Så antingen tvingas vi till ännu fler tunga arbetspass eller så blir vi extremt underbemannade.
– Arbetssituationen känns som ”vilda western”– arbetsgivaren gör som de vill, det finns inget skydd för oss anställda. Vi har en ”samhällsviktig funktion” som ska upprätthållas till priset av vår hälsa. För det får inte kosta några pengar!
– Situationen innebär en konstant samvetsstress när man känner sig otillräcklig. Vi prioriterar bort våra egna raster. Man kommer hem och är trött, har inte ork för hem och barn. I vårt hem är vi två regionanställda med liknande situation, diskussionen hemma blir ”vem behövs mest på sin arbetsplats?”.
– Det här skapar också osämja på arbetsplatsen, frustrationen kan gå ut över din omgivning hemma eller dina kollegor. Man känner sig pressad att inte ta avtalsenlig rast. Det kan göras olika bedömningar om vad som ska prioriteras bort när det inte finns tid, när det egentligen kanske är så att inget borde prioriteras bort! Samma situation blir det hemma när man inte orkar.

Det har varit ett sjunkande skepp länge, men det har varit en enorm försämring de senaste åren, sen Sjukvårdspartiet tog över.

Hur länge har det varit så här?
– Det har varit ett sjunkande skepp länge, men det har varit en enorm försämring de senaste åren, sen Sjukvårdspartiet tog över. Det går inte ens att få personal med sommaravtal längre. Vi måste helt enkel ha en ordinarie lön som man kan leva gott på och som räcker när man arbetar ordinarie arbetstid.

Vad anser du behövs för att ändra situationen?
– Ingen politiker vill tala om elefanten i rummet – att det behövs mer pengar och mer personal. Istället är det ständigt prat om att ”effektivisera flöden” och ”andra arbetssätt” eller hur vi fördelar mellan olika kliniker. Det verkar som man inte FÅR säga ”Det behövs mer personer, och man måste vara beredd att betala”.
– Det finns ingen verklighetsförankring hos de som styr. En chefsläkare kommenterade när en palliativ patient hade fallit och brutit foten på akuten att man ska börja med larmmattor och snubbelrond. Det funkar inte! Vi har inte ens rum till alla våra patienter, ska vi ha larmmattor i korridoren? Och de enkelrum vi har är infektionsrum – larmmattor är inget som går att desinficera. Om vi har larm – vilka larm ska prioriteras? De vanliga eller fallmattorna? Vem ska svara på larmen? De har ingen aning om hur situationen är!
– I Sjuksköterskeupproret har vi bra konkreta förslag. De måste till en rejäl morot för att få folk till vissa avdelningar, till exempel kirurgavdelningar – då löser sig många av problemen på akuten. Man kanske måste betala 40 000 kronor per månad och dessutom överanställa så man kan jobba färre helger. Om man hade agerat tidigare när det fortfarande var i närheten av dräglig arbetsmiljö hade det kostat mindre.
– Det är skrämmande att höra Kenneth Backgård (regionråd för Sjukvårdspartiet) säga att målet är att nå upp till rikssnittet för löner – tror han det är bättre någon annanstans? Det här är inte ett regionalt problem!
– Sen behövs en lönetrappa med löneutveckling mer efter ökad erfarenhet. Dagens individuella löner betyder bara att folk får ingenting. Vi måste ha en garanterad löneutveckling – idag hänger vi inte ens med inflationen.
– På akuten behöver vi specialiserade akutläkare, nu bemannas akuten ibland av ensamma AT-läkare från avdelningarna – med stöd av bakjour. De gör ett bra jobb efter förutsättningarna, men man ska inte sättas i den situationen som oerfaren, det är egentligen absurt.

Hur är stämningen bland dina kollegor?
– Det finns en stor ilska mot Sjukvårdspartiet och Anna-Stina Nordmark (sjukvårdsdirektören), folk känner sig svikna.
– Droppen var när hela regionhuset stod utanför akuten och skålade med Pommac och snacks när de invigde nya akuten och psykiatrin – medan det låg 45 patienter inne på akuten och väntade på vård. De ville visa att ”vi satsar”, men det är bara floskler. De bemannar inte – lokalerna ekar tomma. Man kanske skulle börja med att ta hand om den personal som man har?
Finns det stämning för protester?
– Absolut, många känner att gränsen är nådd. Även om det finns rädsla för repressalier har vi inte så mycket att förlora längre, botten är nådd. Sen finns det förstås mycket trötthet och uppgivenhet också; ibland måste vi ha debriefing efter arbetspassen eftersom belastningen har varit så hård att folk farit illa och ibland gråter. Det blir sjukskrivningar när folk inte orkar.
– Egentligen är kraven enkla: det är dags att öppna plånboken, det finns inget annat sätt. Sluta lägg tid och pengar på att ”effektivisera processer”. Det handlar om att höja löner och överanställa samt ge en bra löneutveckling. Back to basics!