Merparten av de större städerna i Kina drabbas regelbundet av smogattacker. Det är en symbol för krisen som vår planet står inför.
När förhandlare i Paris närmade sig de sista dagarna av klimattoppmötet (COP21) blev den kinesiska huvudstaden Peking paralyserad av ett nytt avgasmoln som frambringade det första ”röda larmet” i staden.
Hälften av Pekings alla privatbilar stod stilla och skolor, byggarbetsplatser och vissa fabriker fick order om att hålla stängt. Lokalbefolkningen och miljöexperter kritiserade regeringens långsamma reaktion – avgashalterna var ännu högre under den föregående veckans ”orangea larm”, men färre åtgärder vidtogs.
Kinesisk media rapporterade att 27 andra städer i norra Kina också höjde sina avgasnivåvarningar då giftig smog drabbade över 300 miljoner människor. Sot och smog, som regelbundet fyller Peking och andra kinesiska städer, är inte detsamma som koldioxidutsläpp (vilket är den huvudsakliga orsaken till den globala uppvärmningen).
Dock kommer det från samma källa: Kol och andra fossila bränslen. Kol står för över 60 procent av Kinas energiproduktion, och trots den ekonomiska nedgången är Kinas tunga kolberoende satt att fortsätta i årtionden om inte radikala och revolutionära ändringar av färdriktningen inträffar. Pekings röda larm är en symbol för krisen som vår planet står inför.
Under Pekings röda larm överskred luftkvalitetindexet (AQI), som mäter hälsovådliga luftburna partiklar eller ”PM2.5”, vid tillfällen 600 – vilket är nära gifthalten i rökrummen på flygplatser. Världshälsoorganisationens (WHO) nivå för en säker luft är 25, men nästan ingen kinesisk stad kommer i närheten av den nivån. År 2014 var det blott tre av 74 större städer som åstadkom regeringens mindre rigorösa AQI-mål, men alla överskred WHO:s gräns på 25.
Mellan åren 2008 och 2015 har Peking i genomsnitt haft en nivå på 100 AQI, fyra gånger över WHO:s gräns. Pekings borgmästare har tidigare sagt att luftföroreningarna har gjort staden ”obeboelig” – trots att staden inte ens hamnar på topp tio över Kinas mest förorenade städer (år 2014 hamnade Peking på plats 13).
Med massiva trafik- och ekonomiska störningar från den tredje smogattacken på nästan lika många veckor har kinesisk media rapporterat om ett ökat intresse från pekingbor om elbilar, vilka inte påverkas av körförbuden. Kina har investerat mer än någon annan regering i ”gröna alternativ” och förnybara energikällor de senaste fem åren, inklusive generösa skattelättnader och regeringsstöd för elbilstillverkare som Shenzens BYD.
Men miljöfördelarna av dessa investeringar nollställs av det ekonomiska systemets verkligheter och fokus på marknadslösningar. Elbilar får fortsatt sin el från till största del kolkraft och andra fossila bränslen, även när tekniska problem som laddstationer och begränsad batterikapacitet är lösta.
Årtionden av explosiv, men miljömässigt destruktiv, ekonomisk tillväxt har inneburit att Kina står för två tredjedelar av världens ökning av koldioxidutsläpp (CO2) sedan år 2000. En nyligen genomförd revision av regeringen kring Kinas kolkonsumtion efter år 2000 visade att ytterligare en miljard ton CO2-utläpp hade släppts ut som tidigare inte fanns registrerat.
Kinas beroende av fossila bränslen har blivit ett av de största hindren till att förhindra en marsch mot en global katastrofal klimatförändring, vilket definieras som en genomsnittlig temperaturökning som överskrider två grader innan århundradets slut. Några fakta som belyser problemet:
- Kina producerar och konsumerar nästan lika mycket kol – det smutsigaste fossila bränslet – som resten av världen tillsammans gör.
- År 2006 gick Kina om USA som det land som släpper ut mest växthusgaser – år 2014 stod dess utsläpp för mer än USA:s och EU:s sammanlagda utsläpp.
Kinas enpartidiktatur är redan under ett enormt tryck på grund av den växande folkliga backlashen med kvävande luftföroreningar, över 500 så kallade ”cancerbyar” och giftiga vattentillgångar. Enligt landets miljödepartement är 60 procent av Kinas grundvatten och en tredjedel av dess ytvatten olämpligt för mänsklig kontakt.
En kraftig uppgång av miljöprotester har oroat regimens strateger som ser potentialen för dessa att omvandlas till bredare rörelser mot regeringen. Antalet föroreningsrelaterade protester har redan mer än fördubblats de senaste tre åren.
I juni i år skakades Jinshan (ett industridistrikt i Shanghai) av massiva protester som samlade över 50 000 människor, vilket tvingade lokalstyret att stoppa bygget av en petrokemisk fabrik. ”Det är föroreningar i luften och i marken […] Järn- och stålfabriken är för nära våra hem”, sade en talesperson för en liknande protest i maj som bestod av omkring 4 000 boende i Gegu utanför Tianjin.
I Inre Mongoliet i norra Kina var det i april ännu en protest mot en kemisk fabrik, denna gången bestående av främst etniska mongoliska bönder, som dock brutalt trycktes ned av 2 000 kravallpoliser som använde sig av gummikulor, gas och vattenkanoner. Inre Mongoliet och andra minoritetsregioner som Tibet och Xinjiang har sett en markant ökning av miljöprotester som eldar på nationalistiska känslor, en explosiv mix för Pekings del.
Den kinesiska regimen står också inför växande ekonomiska problem, vilket tvingar den till att försöka snabba på ett skifte mot renare högteknologiska industrier och en mycket större servicesektor. Detta är en av orsakerna till varför Kinas representanter vid COP21 var så ivriga över att få till stånd något slags globalt avtal efter de senaste årens fiaskon.
Tidskriften The Economist anmärker att ett internationellt avtal, likt WTO som Kina gick med i år 2001, kan ”hjälpa regeringen att kämpa mot förankrade intressen på hemmaplan”. Pekings ståndpunkt har fundamentalt inte förändrats, men det har blivit än mer känslig för det globala och, särskilt, inhemska trycket för att prata ”grönt” mer övertygande.
Betydande statliga investeringar i vind-, vatten- och solkraft innebär att Kina leder världens produktion av förnybar energi med 433 gigawatt – mer än dubbelt så mycket som USA på andra plats med 182 gigawatt, enligt siffror från år 2014.
Men mycket av detta används inte på grund av driftsinskränkning eller slöseri. Detta händer när regionala kraftnät väljer el från kolkraftverk istället för sol- eller vindkraftsparker. Det kan bero på svågerpolitiken hos energiindustrin, protektionismen mot lokala kolkraftverk, men också på den tekniska efterblivenheten av Kinas elnätverk som inte kan tillgodose för ökningen av vind- och solkraft. Andelen vindkraft som går till spillo har ökat under år 2015 från 8 procent till 15 procent.
Kinas statliga kraftnätsbolag är landets största strömfördelare och världens sjunde största företag (enligt Fortune Global 500-lista), med stora investeringar i Australien, Brasilien, Filippinerna och Portugal. Bolaget är också en av de största ägarna av koleldade kraftverk i Kina och diskriminerar till sin egen fördel. Medan Peking annonserar en politik för att framhäva förnybar energi godkänner provinsstyren massiva expansioner av kolkraftskapaciteten. Enligt en gemensam rapport av kinesiska universitet och Greenpeace, som varnar för en kolkraftsbubbla, godkändes bygget av 155 nya kolkraftverk bara under år 2015.
Om dessa kraftverk drivs på normala nivåer (just nu verkar Kinas kolkraftverk en bra bit under full kapacitet) skulle dessa släppa ut 560 miljoner ton koldioxid varje år, ”lika mycket som Brasiliens totala energiutsläpp”, enligt New York Times. Kostnaden för detta är 630 miljarder kronor, vilket innebär ett hot mot såväl klimatet som mot Kinas överstressade finanssystem.
Den diktatoriska regimen är oförmögen att i grunden förändra färdriktningen bort från ännu värre miljöförstöring och ännu större skuldberg.
Ett socialistiskt alternativ behövs som baserar sig på demokratiskt folkligt ägande och planering över energisektorn och alla storföretag, jämsides med fullständiga demokratiska rättigheter, ett slut på repression och censur och regering av majoriteten – arbetarklassen. ■
