Alarmerande brist på skyddsutrustning

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Medan flera andra länder har ökat kraven på att använda munskydd till även allmänheten har svenska myndigheter gjort tvärtom och sänkt hygienkraven inom sjukvård och äldreomsorg. Efter det har vårdpersonal smittats och tvingats till intensivvård, även om det är oklart om smittan har skett på arbetet eller privat.
Störst är dock riskerna inom äldreomsorgen, där de låga skyddskraven och bristen på skyddsutrustning redan har lett till stor smittspridning bland de allra mest sårbara. Samtidigt drar både myndigheter och företag fötterna efter sig för att ställa om produktion till skyddsutrustning.

I Stockholm har minst en tredjedel av äldreboendena boende som insjuknat i covid-19, många har redan dött. I resten av landet har smittspridningen inte gått lika långt, men ändå rapporterades för en vecka sedan att minst 90 kommuner har haft smitta på sina äldreboenden. 
I vissa fall är det mycket sannolikt att smittan har kommit via personalen. Det är uppenbart att Folkhälsomyndighetens tidigare antagande om att smittan inte sprids innan man upplever symptom inte stämmer, vilket de också har tvingats erkänna de senaste dagarna. 
Den insikten borde förstås innebära att riktlinjerna för de som arbetar med människor i riskgrupperna borde ändras, med mer skyddutrusnting för att skydda de inom exempelvis äldreomsorgen med till exempel munskydd. Ändå är fokus ”stanna hemma om du är sjuk” och basala hygienrutiner. Det råd som nu finns om ”Patienter/boende med hosta/nysningar förses om möjligt med munskydd, samt instrueras om hostetikett” följs inte i många kommuner på grund av brist på utrustning.

”Vårdföretaget uppger att personalen ska bära arbetskläder som ska tvättas varje dag. De flesta som kommer till oss bär med få undantag sina privata kläder. Det har jag fått mig förklarat med att arbetskläder inte alltid tillhandahålls i rätt storlek. Våra barn och barnbarn får inte hälsa på oss. Vi själva får sitta i karantän och inte gå och handla. 
Samtidigt rör sig hemtjänstpersonalen som i de flesta fall jobbar med gamla sjuka människor fritt i samhället och kan besöka oss helt oskyddade sex gånger per dygn. (…) Skulle min man bli smittad är jag rädd för att han inte skulle överleva. Jag tillsammans med våra döttrar är mycket oroliga och kräver att både personal och kund skyddas bättre”, skriver till exempel Barbro Werner i en insändare i Dagens Nyheter.

Bristen på skyddsutrustning är skriande och när nu smittan sprids till äldre kan bristen bli ännu värre. Många kommuner har inte lager för mer än några dagar framåt med dagens bristfälliga krav. Mer än hälften av svarande kommuner, 55 procent, rapporterade vid en fråga att tillgången på utrustning är dålig eller mycket dålig.
Värst verkar situationen vara inom den privatiserade och söndersplittrade hemtjänsten i Stockholm, där vinstjakten nu resulterar i en katastrofalt dåligt förberedd verksamhet.
Enligt Attendo skulle det behövas 10 miljoner skyddskit i veckan för att all personal skulle kunna få utrustning som skyddade de äldre från smitta. För att detta ska vara möjligt krävs en massiv omställning av svensk industri, som måste ske på ett centraliserat och koordinerat sätt. 

Istället för det har regeringen skjutit frågan ifrån sig och överlåtit till Socialstyrelsen att ”samordna” – vilket innebär att man hoppas på företagens goda vilja. 
Omfördelning mellan kommuner, och samordning av deras behov, har försenats en månad efter att ansvaret har hoppat mellan olika myndigheter innan till slut länsstyrelserna fick regeringens uppdrag den 6 april.

Det finns exempel där man ställt om produktion. 
Efter att en anställd på AB Volvo som känner läkare hade satt ihop en prototyp på ett visir i sitt garage ska nu bilarbetare istället producera 1 000 visir om dagen. Ett annat företag har ställt om från produktion av biobränsle till handsprit. ”Vi kan tillverka 50 000 liter denna vecka, men kan göra mycket mer om vi visste vad som behövs”.

När ansvarig minister Ibrahim Baylan (S) intervjuades i Sveriges Radio var det uppenbart att marknadslösningar inte kan ifrågasättas av regeringen, där ingen statlig inblandning kunde tänkas mer än ”tät dialog” och ”nära samarbete” med företagen. 
Situationen med bristen på skyddsutrustning skriker efter en verklig samhällelig samordning, planering och omställning av produktionen. 
För att detta ska bli möjligt måste de aktuella företagen förstatligas och underställas en demokratisk samhällelig plan – från produktion till leverans där behoven är störst – för att minska smittspridning och därmed rädda liv. 
Coronakrisen har avslöjat nyliberalismens och kapitalismens alla svagheter, samtidigt som den pekar på behovet av en socialistisk kamp och väg ut ur densamma.