foto: Liv Shange Moyo
Upp till kamp – allt stöd till ldrevårdsupproret, som bland annat kämpar för mer personal och kortare arbetsdagar.
Äldrevårdsupproret, som startade i september på arbetsplatser inom Luleås äldreomsorg, har nu fått genomslag i både lokal- och riksmedia, och tagit ytterligare fart bland personalen. Nu är siktet inställt på en demonstration i samband med det nyvalda kommunfullmäktiges första sammanträde den 22 oktober.
Det blåser upprorsvindar ute när Gun-Britt Thornéus, Kicki Omnell och Sofia Larsson från Äldrevårdsupproret träffar media och berättar att de inte ser något annat val än att tillsammans ta strid för att äldrevården måste få kosta.
Äldrevårdsupproret är undersköterskor, vårdbiträden och anhöriga som, med stöd av många andra, kräver mer personal, sex timmars arbetsdag, schemaläggning i personalens händer, med mera.
Hittills har underskrifter lämnats in av personal från tre olika hemtjänstgrupper och sju vård- och omsorgsboenden. Sedan upproret las upp på internet för en knapp vecka sedan har också flera hundra skrivit på där. Många listor är fortfarande ”ute” på arbetsplatserna, och mediauppmärksamheten har gjort att suget efter att skriva på bara växer.
Förutom hundratals undersköterskor och vårdbiträden är många av underskrivarna anhöriga. Andra är oroade medmänniskor. Sofia Larsson har sin mamma boende på ett av Luleås vård- och omsorgsboenden sedan ett och ett halvt år tillbaka:
– Personalen är fantastisk, men jag ser ju hur de inte räcker till. Jag är så glad att Äldrevårdsupproret har satt igång nu, för jag är rädd att de som jobbar med mamma annars inte ska orka och sluta, och jag känner verkligen att vi som anhöriga behöver göra allt vi kan för att stötta dem i det här, säger hon.
Reportagen i Norrbottens-Kuriren, Kommunalarbetaren och Aftonbladet har framkallat en reaktion från Luleås socialchef, som säger sig ”vara överraskad”. Som ett resultat ska nu två av Socialförvaltningens högsta chefer besöka Solbackens vård- och omsorgsboende, där initiativet till upproret startade, för att möta personalen. Äldrevårdsupproret mobiliserar personal från hela kommunen till träffen, bland annat för att motbevisa Sjöströms påstående att missnöjet är begränsat till två boenden.
Upproret har från start varit tydligt med att det inte handlar om isolerade problem, utan om systemfel och om resurser.
– Vi är inte intresserade av att tjafsa med enhetschefer, de är lika fast som vi i den budget de har fått, säger Gun-Britt Thornéus och fortsätter:
– Som upprorets text säger: ”överskrid budget om det är vad som krävs för en värdig vård – eller se till att budgeten stämmer med behoven!” Därför går vi direkt till de ansvariga, till kommunfullmäktige.
När Luleås nyvalda kommunfullmäktige håller sitt första möte den 22 oktober kommer ledamöterna att mötas av ett demonstrationståg.
Över hela landet ska kommunpolitiker nu börja arbeta med att infria sina vallöften. Det är ett gyllene ögonblick att ta vara på genom ett uppror för mer resurser till äldrevården.
Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv ger fullt stöd till Äldrevårdsupprorets krav. Krisen i vård och omsorg har alldeles för länge fått betalas av underbetald, överarbetad och hunsad personal. Personalen som får verksamheten att rulla, tillsammans med anhöriga och alla vi andra som berörs av äldrevården, har kraften att stoppa nedskärningar och tvinga fram mer resurser till de gamla.
RS kommer göra allt vi kan för att vara Äldrevårdsupprorets röst i kommunfullmäktige i Luleå, där vi har två platser. Då Socialdemokraterna sedan början av året förberett nya, ännu större nedskärningar än tidigare på framför allt äldreomsorg och förskola kommer det att krävas en hård kamp på arbetsplatser, gator och torg för att vinna.
Nio av tio kommunchefer i Sverige tror att det kommer att behövas ”effektiviseringar” (byråkratiska för ”nedskärningar”) i verksamheten nästa år. Landets kommuner och landsting skulle behöva minst 50 miljarder kronor extra per år bara för att fortsätta upprätthålla dagens nivå. Pengarna finns – men på fel ställen.
Ett uppror är vad som krävs, och det behöver bli landsomfattande och gå vidare till att kräva en omfördelning av samhällets resurser, från superrika storföretag och banker till en massiv satsning på mer personal och bättre villkor i vård, omsorg och skola (och andra livsviktiga behov som klimatomställning, bostäder, asyl för människor på flykt, stopp för våld mot kvinnor).
