”Allas ansvar” = arbetare, arbetslösa och sjukskrivna?

av Anton Lindbäck // Artikel i Offensiv

”Vi måste alla hjälpas åt och dra vårt strå till stacken i dessa svåra tider”. Ungefär så brukar det låta i media var och varannan dag när någon av de stora samhällskriserna ska avhandlas. Men med ”alla” verkar det bara gälla arbetare, arbetslösa, och sjukskrivna. Det verkar vara fritt fram att sparka på dem som redan ligger.

När fackpamparna kräver löneökningar långt under inflationen gör de i praktiken gemensam sak med näringslivet och sänker reallönerna med 10 procent i tider när mat- och elpriserna stiger, hyrorna höjs, räntorna ökar och inflationen skenar.
Passiviteten och de låga lönekraven från LO-ledningen är i total kontrast till resten av Europa där massprotester och strejker mot levnadskostnadskrisen skakar Storbritannien, Belgien, Frankrike, Grekland med flera länder.
Samtidigt höjer de redan rikaste i samhället sina egna löner. I tidningen Publikt kunde man i våras läsa om att Vattenfalls vd Anna Borg förra året fick en löneökning på 20,7 procent. Med sina nu 1,3 miljoner kronor i månaden har hon den högsta lönen bland de statliga bolagens chefer.
Andra som har fått lite extra att röra sig med varje månad är LKAB:s vd Jan Moström: Månadslön på 770 000 kronor, en ökning med 22,1 procent från 2020. Eller Postnords vd Annemarie Gardshol, som höjde sin lön med 18,8 procent och nu ligger på 840 000 kronor i månaden. Detta är alltså statligt ägda företag som höjer lönerna för de redan välbetalda cheferna.

Under pandemiåret 2020, när arbetare och fackliga slet som mest och förlängde sina kollektivavtal för att ”ta ansvar” för att företagen skulle gå runt och staten pumpade in miljarder i stödpaket, då delade cheferna för de 50 största svenska industriföretagen ut några sparkar genom att höja sina egna löner. Nu tjänar de 64,8 gånger så mycket som en industriarbetare – ännu ett rekordår, då det 2019 var 60 gånger så mycket.
En av de senaste sparkarna delades ut av Ebba Busch med sitt elprisstöd, som visade sig vara till störst gagn för de som redan har mycket pengar. Det hela är kanske bäst statuerat av den förre Scaniadirektören Leif ”Vad fan får jag för pengarna?” Östling, som får tiotusentals kronor i stöd för sitt stora fritidshus.

De som skapar det värde som möjliggör elitens löner ser inte skymten av den, utan man fortsätter att ta emot nya sparkar från överheten och deras experter. Hade detta varit en Hollywoodfilm hade rollerna som protagonister och antagonister varit solklara för alla som tittar, men en enad kör av media och politiker gör sitt bästa för att hamra i oss bilden av att det är vi som arbetar, är sjukskrivna och arbetslösa som har det för bra och som måste sänka vår levnadsstandard.
Hur många sparkar tål arbetarklassen? Hur mycket hat kan vi ta innan vi på riktigt säger ifrån?