foto: Finansdepartementet Sverige
Sjuka och arbetslösa får inte en krona av de föreslagna skattesänkningarna på totalt 15 miljarder kronor.
Höstbudgetens huvudnummer – ett femte jobbskatteavdrag och höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt – är ännu en bekräftelse på att Alliansen och regeringen har nått vägs ände.Den sammantagna privatekonomiska effekten av Borgs nya skattepaket är enligt Aftonbladet att en städare får 176 kronor i månaden i sänkt skatt. En direktör får 589 kronor. Förslaget om höjd brytpunkt, som riksdagen sannolikt kommer att rösta ner, ger en direktör 252 kronor mer i månaden medan en städare får noll kronor.
Sjuka och arbetslösa får inte en krona av de föreslagna skattesänkningarna på totalt 15 miljarder kronor. Till det ska läggas att den skattesänkning som pensionärerna tidigare utlovats är på tok för liten för att kompensera för den sänkning av pensionen som sker nästa år.
Regeringens skattesänkningar betyder alltså ökade orättvisor och klyftor samt framtida nedskärningar.
”I söndags [den 15 september] var Rapports stora nyhet en undersökning om svenskarnas syn på välfärden. För regeringen var det inga uppmuntrande siffror. 60 procent av de tillfrågade ansåg att det sociala skyddsnätet blivit sämre sedan förra valet. Endast 5 procent ansåg att det blivit bättre. 60 procent ansåg att sjukvården blivit sämre, 57 procent att det gått utför med skolan. Så belönas en regering som lyckats sänka skatterna med över 100 miljarder”, skrev Sydsvenskan uppgivet i en ledarkommentar den 17 september.
Alliansregeringen har blivit den egna högerpolitikens offer och befinner sig i en liknande sits som Göran Perssons S-regering till sist hamnade i efter flera års åtstramningspolitik – förtroendet var förbrukat och det fanns en utbredd vilja att rösta bort regeringen oavsett vilka löften den gav.
Detsamma gäller idag. Alliansregeringens försök att spola filmen tillbaka med ännu ett jobbskatteavdrag är ett genomskinligt och fruktlöst försök att skyla över de egna misslyckandena i form av försämrad välfärd, ökade klyftor och fortsatt hög arbetslöshet. Vad som ägt rum under senare tid är en markant svängning i opinionen emot högerpolitikens verkningar på alla områden.
”När Anders Borg försöker göra sig själv till den ekonomiska politikens Karl Ove Knausgård och återkommer med samma kamp fem sex gånger, då falnar entusiasmen. Det blir för enformigt och tondövt”, skrev Dagens Nyheters Peter Wolodarski den 1 september och manade regeringen till att ”Förändra er eller dö”. Vari förändringen skulle bestå skrev han dock inte. Men det är bara borgerliga chefredaktörer som kan leva på det naiva hoppet om att regeringen ska bryta med sin egen högerpolitik.
Om det inte vore för den så kallade oppositionens politiska svaghet skulle regeringen för länge sedan ha blivit en ”lame duck” som bara har att räkna dagarna till den oundvikliga avgången.
Det motstånd som oppositionen nu signalerar mot regeringens skattesänkningar och som kan sänka förslaget om höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, har som utgångspunkt att ”regeringen lånar till skattesänkningar trots att expertmyndigheterna gjort klart att överskottsmålet inte nås” (Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Magdalena Andersson den 18 september).
Det vill säga, Socialdemokraterna tycker att regeringen är ”för slösaktig” och borde spara mer. Inte att regeringen lånar av fel skäl – för att ännu en gång ge flera tusen kronor mer till de mer välavlönade.
Inte heller lovar exempelvis Socialdemokraterna att riva upp det femte jobbskatteavdraget eller andra orättvisa skattesänkningar. Även den sänkta bolagsskatten, som har kostat statskassan 22 miljarder kronor, blir kvar om S vinner valet.
Överskottsmålet som säger att statens finanser måste visa ett överskott på 1 procent sett över en konjunkturcykel har lagfäst åtstramningspolitiken. Genom att slaviskt försvara överskottsmålet och åtstramningspolitiken blir Socialdemokraternas egna påstådda satsningar som en droppe i havet. Och Socialdemokraterna är lika tysta som regeringen när det gäller vinster i välfärden.
Det står klart att enbart byte av regeringen inte räddar välfärd och jobb. Det behövs såväl en växande proteströrelse som en helt annan politik – en socialistisk politik som omfördelar samhällets resurser från banker, storbolag och superrika till välfärd, jobb och för en grön omställning.
Per Olsson
