En efterlängtad sommarledighet brukar för eleverna göra sig påmind så här vid månadsskiftet maj/juni. Men ingen drar väl en djupare suck av lättnad än Angereds lärare.Terminen lider mot sitt slut och därmed kan första läsåret med nya skolorganisationen i Angered sammanfattas.
Nya sammansättningar av elever är inget konstigt på en skola eller för en lärare, men det finns alltid en viss inkörningsperiod innan det blir lugnt, man har hittat sina roller och rutinerna fallit på plats. Lägger man där till ny ledning, nya kollegor, kanske ny arbetsplats, nya strukturer, arbetssätt och en massa nya elever får man ett hektiskt läsår.
Eleverna tar än längre tid på sig att hitta sina roller, då lärarna själva kanske känner sig ”vilsna”.
Lägg därtill den bördan som redan finns på lärarnas axlar, hög arbetsbelastning, nya skollagen, läroplanen, dokumentationer, konflikthantering o s v.
Då får man ett hektiskt läsår, vilket nog många lärare i Angered kan bekräfta.
Undervisningen känns ibland som en sekundär prioritering för beslutande politiker, därav de låga resultaten och den låga måluppfyllelsen i områden som Angered.
Gång på gång bekräftas att budget i balans är överordnat allt annat.
Nedskärningarna i Angered fick namnet ”omorganisering”. Senare också ”satsning”, konstigt nog.
De som skulle ge färre lokaler, men fler lärare, behöriga lärare, högre måluppfyllelse och en trygghet för barnen har nu lämnat sina uppdrag.
Det gäller både den tidigare SDN-ordföranden, Håkan Linnarsson (S) och nu senast Jascha Marteleur, sektorchef för utbildning i Angered.
Två färre skolor har vi sett, men fler lärare saknas ett läsår efter omorganisationen.
Behörigheten känns som en icke-fråga då de fackliga organisationerna, samt rektorer, inte såg några problem innan beslutet togs i januari förra året.
Året har varit allt annat än tryggt, vilket både lärare och föräldrar bevittnat.
Istället har man konstaterat, tro det eller ej, att det råder lokalbrist i Angereds skolor.
Inte ens för bara ett läsår kunde Angereds politiker och tjänstemän rättfärdiga stängningen av två skolor. Men det blir kanske så då man leker med siffror för att det ska passa in på det förslag som gynnar budgeten.
Elevtappet kunde inte rapporteras med samma siffror en enda gång under alla möten som ägde rum. Siffrorna varierade mellan 300 och1 500 vid de olika tillfällena.
Att det då var för mycket lokaler i förhållande till antal elever och att det nu råder lokalbrist inom skolan i stadsdelen, visar att det var rena nedskärningar och övriga argument var rena påhitt för att kunna genomföra besparingarna.
Då var Linnarsson och Marteleur båda påhejare till vad alla fördömde, nu sitter ingen av dem kvar, tar ansvar eller vill försvara det som inte blev den där hållbarheten och långsiktigheten.
Detta visar också hur lite de bryr sig om barnen eller för den delen personalen i Angered. Hade de trott på det de gjorde hade de varit kvar för att ro det hela i hamn. Båda sitter redan på andra uppdrag. Politiken och dess verkställare är idag inget annat än en väg att göra karriär.
Kvar finns en sliten lärarkår, arga föräldrar och barnen som kanske inte riktigt förstår vad som händer, som först av allt glömdes bort, men som drabbas hårdast.
Johannes Lundberg
