foto: Victor Pressfeldt
Att antifascismen är en nödvändighet är ett genomgående tema i filmen.
Kärrtorp, Möllan, Kungsan och Aten. I filmen Antifascisterna får vi följa aktivister i Sverige och Grekland när de organiserar och resonerar kring sin kamp mot det växande fascistiska hotet. Våld är den röda tråden som går genom filmen.
Patrik Öbergs och Emil Ramos välgjorda film följer närgånget antifascistiska aktivister i Sverige och Grekland. Flera antirasistiska profiler står för den politiska berättelsen om hur fascismen växer sig starkare i Europa och hur den kan bekämpas.
– Nu måste jag istället prata om den växande fascismen, berättar poeten Athena Farrokhzad i ett klipp från hennes sommarprat från 2014. Att antifascismen inte är ett val eller ett nöje utan en nödvändighet, är ett tema som går genom filmen.
Den liberala författaren Lisa Bjurwald berättar om hur fascisternas gatuaktiviteter ökar när deras parlamentariska motsvarigheter vinner framgångar i val. Den socialistiska författaren Kajsa Ekis Ekman kompletterar med att framväxten av fascismen i exempelvis Grekland helt och hållet hänger ihop med kapitalismens kris och EU-elitens åtstramningspolitik.
Filmen är välgjord och innehåller imponerande material. Närgångna klipp från nazistattacken i Kärrtorp december 2013. Intervju med en ärrad Showan Shattak på vägen till rättegången mot de nazister som överföll och misshandlade honom och andra antirasister vid Möllevångstorget i Malmö på kvällen den 8 mars 2014. Showan svävade mellan liv och död när han tillbringade månader på sjukhus för sina skallskador.
Filmen är viktig som motpol till de borgerliga massmedierna som enbart intresserar sig för spektakulära våldsscener, kålsuparteorier och inget om det politiska i antifascismen.
Helt riktigt räcker det inte att vänta på att politiker eller någon annan ska göra något. I filmen framgår det hur polisen inte står på antifascismens sida.
I Grekland stödjer en stor andel av poliskåren det fascistiska partiet Gyllene gryning och i Sverige attackerar poliser antirasistiska demonstranter för att skydda nazisternas marscher.
Nazistattacker tas inte på allvar av polis och rättsväsende. Nazisten som nästan slog ihjäl Showan friades efter en amatörmässig förundersökning. Den grekiske antirasistiske rapparen Pavlos Fyssas mördades av personer med kopplingar till Gyllene gryning. Ingen åtalades för mordet. Däremot dömdes Joel Bjurströmer Almgren till hela fem och ett halvt års fängelse för att ha knivhuggit en nazist som deltog i attacken mot demonstranter i Kärrtorp 2013.
Aktivisten Liv Marend säger helt riktigt att det inte hjälper att tiga, utan att vi måste agera. Kajsa Ekis Ekman ger exemplet från 1990-talet, då nazisterna stoppades genom aktivt motstånd, ”fascismen försvann inte av sig själv”. Fascismen måste stoppas på gatorna, som Showan Shattak påpekade i filmen och fortsatte:
– Om inte vi gör det, vem ska då göra det? Om inte nu, så när?
Direktaktioner kan ge självförtroende och styrka till den antifascistiska rörelsen, som en grekisk maskerad antifascist säger. Men flera av aktivisternas metoder hänger tyvärr inte ihop med argumenten. Vi får följa när samme grekiske aktivist tillverkar molotovcocktails tillsammans med sina maskerade kamrater för att kasta på polisen. Hur stärker en sådan aktion rörelsen? Snarare leder metoderna till att aktivisterna isoleras och att staten får en förevändning för att öka repressionen mot all arbetarkamp.
Filmen Antifascisterna ger en unik skildring av den antifascistiska aktivistmiljön, men haltar politiskt. Arbetarklassens roll i antifascismen är helt frånvarande. Istället är det aktivisterna som ska ta kampen åt alla andra genom att angripa och trakassera fascister och polis. Detta är en anarkistisk linje som saknar förankring i historiska erfarenheter.
Antifascistiska metoder och frågan om våld måste alltid utgå ifrån analysen av hur fascismen hänger ihop med hela samhällsutvecklingen. Fascismen kan bara stoppas med en socialistisk politik, som kan mobilisera arbetarklassen genom att erbjuda ett alternativ till kapitalism och dess orättvisor som utgör grogrunden för rasism och fascism. Snarare än individuella aktioner mot enskilda fascister krävs en bred organisering på skolor och i förorter som måste omsättas i massaktioner på gatorna. Det var just så som nynazisterna trycktes tillbaka på 1990-talet. ■
