Antikolonial miljökamp i Norrbotten

Kampen om skogen, markerna och vattnet fortsätter. Såväl frågan om klimatkrisen och hur den sammanfaller med nykolonialism har varit på tapeten de senaste veckorna. Samtidigt som Kaunis Iron fortsatta gruvbrytning kan stoppas i domstol har skogsmaskiner slagits sönder, företagstoppar spär på rädslan för förlorade arbetstillfällen men tar klimathoten med en klackspark. 

Framtiden för klimatet, miljön och renskötseln är sammanflätade och hänger på social och politisk kamp underifrån, men frågan är hur den ska föras?

RAYMOND STOKKI

De senaste veckorna har kampen om rätten till mark, skog och vatten fortsatt med en blockad Muonio sameby och i Gállok/Kallak har ett protestläger vässat taktiker mot det kvarvarande hotet om en ny gruva. Lägret i Gállok för gruvmotstånd har haft föreläsare från bland annat samebyar, Skogsupproret (en förgrening av Extinction Rebellion) och Fältbiologerna. 

Frågor som diskuterats har handlat om bland annat renskötsels svårigheter för fortsatt existens, frågan om vindkraftparkers intrång på natur och renskötsel och kamp om markerna, miljön och klimatet.

Greenpeace har också haft tältläger-aktion i en avverkningshotad skog inom Muonio sameby, en fråga som fött nya nätverk sedan flera kamputbrott blossade upp tidigare i år. Aktionen avslutade förra veckan med en delseger då Sveaskog, som stod bakom avverkningen, i torsdags meddelade att de avbryter avverkningen i området. Frågan är hur långvarig vinsten kan vara, i våras såg vi blockader vid koncessionssamebyarna Tärendö och Ängesås renbetesområden som vann delsegrar men slogs slutligen ner med hjälp av stora polisinsatser. 

Aktioner mot hyggesbruk förtjänar fullt stöd, men som Offensiv skrivit tidigare måste frågan breddas. Frågan om skogen rör synnerligen renskötseln men även lokalbefolkningen i allmänhet för kultur och rekreation, därtill är klimatfrågan ytterligare en faktor. 

För att stoppa klimatkrisen behövs bevarande av biologisk mångfald och kolsänkor, samtidigt måste skogsbruket utvecklas till en ansvarsfull produktion av exempelvis klimatneutrala byggmaterial.

Det är inte minst en politisk fråga, idag drabbar nykolonialismen renskötande samer och samisk kultur. Regeringen öppnade för att luckra upp miljöregler för att försvara cementindustrin trots dess koldioxidutsläpp och enorma vattenslöseri och lyfter ett knappt finger för att utveckla skogsindustrin till hållbar. Istället säljs den statliga skogen ut till privata aktörer och alltsammans hänger ihop genom det politiska försvaret av kapitalismens rovdrift med kortsiktiga vinster till de redan rika.

Därför är det inte konstigt att frustration följs av aktioner som tyvärr bara leder till reaktion som får negativa konsekvenser för rörelsen som sammanfogat antikolonialism och klimatkamp. 

Vid Sveaskogs avverkning i Dokkas, Gunnarsbyn Boden rapporterades förra veckan om vandaliserade skogsmaskiner. 

Ännu har ingen tagit på sig dådet som snarare skadat kampen för skogen än för den vidare. Men det är också viktigt att poängtera att detta är en följd av de ingrepp som görs samtidigt som företag och staten fullständigt ignorerar det brinnande faktum om att vi står inför en existensiell kris för hela mänsklighetens fortsatta överlevnad på planeten. Att gräsrötters kamp mot utsugning körs över av företag med hjälp av statligt våld kommer att föda sådana reaktioner.

Samhället måste ställas om för klimatet och människorna. Näringar som bygger på kultur och tradition måste kunna existera samtidigt som samhället måste ställa om för att klara av klimatkrisen. 

En sådan omställning skulle kräva en planerad och demokratisk kontrollerad ekonomi. Den skulle även rädda jobben som i dagens takt ändå kan komma att försvinna då marknaden faller eller då företagen sugit ut allt som går på ett ställe. ■