År 2021: Den perfekta stormen för världskapitalismen

av Danny Byrne, ISA:s verkställande utskott // Artikel i Offensiv

Året 2021 har från början till slut varit den perfekta stormen för världskapitalismen. Det ruttna systemet har sällan, om någonsin tidigare, ställts inför så många djupgående samtidiga kriser. Det har aldrig varit mer övermoget för att bytas ut, och 2020-talet har bara börjat.

Året började med beväpnade Trumpanhängares stormning av Kapitolium i USA. Men också med fortsatt masskamp i Indien, en kamp som slutade med seger för bara några få veckor sedan, samt en historisk seger för abortkampen i Argentina. 
Allt detta och mer därtill hände under årets första veckor. År 2021, liksom året innan, gav ett smakprov på framtidens karaktär. Inom det kapitalistiska systemets ramar finns inga bestående lösningar på dagens kriser. Det är en ”oordningens tidsålder” i vilken kapitalismens många kriser, som driver på en djupnande process av social och politisk polarisering, alltmer framhäver behovet av systemförändring som får många att söka efter revolutionära idéer.

När året gick mot sitt slut orsakade den nya omikronvarianten nya smittvågor och nya nedstängningar, trots utbredd vaccinering i världens rikaste länder. 
Till allt detta ska läggas den klimatkatastrof som kapitalismen har skapat. År 2021 präglades av att klimat- och miljökrisen mer än någonsin tidigare var ett ständigt närvarande inslag i världshändelserna och COP26 stärkte insikten hos miljontals om att systemet inte kan tillhandahålla en lösning.
Under 2021 skördade pandemin allt fler offer, och i juni hade antalet avlidna i covid-19 redan överstigit antalet döda under 2020. Ingen statistik riktar en så fördömande dom mot de kriminella som styr världens regeringar som den över dödstalen.
Det är det kapitalistiska systemets inre motsättningar, däribland motsättningen mellan det privata ägandet av produktionsmedlen och samhällets behov, som har stått i vägen för effektiva, samordnade insatser mot pandemin.
I början av pandemin höll sig regeringarna passiva och lät viruset bli inbäddat i befolkningarna av rädsla för att störa den kapitalistiska vinstmaskinen. Medan den offentliga sektorns resurser finansierade vaccinforskningen lämnades produktionen och distributionen i händerna på multinationella företag som gjorde jättevinster.
Det är värt att påminna om att det i många länder var arbetarklassens aktioner för att rädda liv och skyddsåtgärder som tvingade topparna och regeringarna att agera. 

Under 2021 blev det kapitalistiska systemets fundamentala motsättning mellan en alltmer global ekonomi och kapitalismens trånga nationella kostym allt mer framträdande. Denna motsättning kan sammanfattas i vaccinnationalism.
Redan i januari 2021 varnade Världshälsoorganisationens (WHO) chef Tedros Adhanom Ghebreyesus för att världen stod ”på randen till ett katastrofalt moraliskt misslyckande” på grund av den ojämlika fördelningen av vaccin mot covid-19.
Tolv månader senare hade fortfarande bara 7 procent av befolkningen i de fattigaste av världens länder fått en dos av vaccinet. Det är den styrande eliten som har drivit på vaccinhamstringen, samtidigt som regeringarna i de rikare länderna har insisterat på att de kriminella patenten på vaccin ska upprätthållas, vilket har förhindrat en ökad vaccinproduktion för att tillgodose allas behov.
Termen ”nya varianter” har etsat sig fast i massornas medvetande under 2021. Om omikronvarianten är lika illa som den ser ut att vara (vilket smittspridningen i Danmark, Storbritannien och USA antyder), kommer alla de åtgärder som regeringarna vidtar för att begränsa smittspridningen att bli rumphuggna av kapitalismens vinsthunger och nationalstatens begränsningar – samtidigt som de kommer att mötas av alltmer motvilliga och splittrade befolkningar.
Även om en majoritet alltid har förstått vikten av att sätta allmänhetens hälsa först har den farliga tillväxten av covidskepticism och antivaccinationsstämningar, som underblåses av alienation och en misstro mot etablissemanget, ytterligare spänt den globala populist- och extremhögerns båge. Det i sin tur utgör ett betydande hot mot arbetarklassen och vår rörelse när vi går vidare in i 2020-talet.

Erfarenheten av pandemin kommer, oavsett utgången av den under 2022, att avslöja hur oförmögen den styrande kapitalistklassen är att lösa globala kriser. Marxister pekar på den globala arbetarklassens roll, en sann internationell social kraft och vars intressen inte på något sätt krockar med behovet av att skydda allmänhetens hälsa och välfärd, som nyckeln till att lösa världens kriser.
Bygget av arbetarklassens organisering och kampförmåga, samt beväpnandet av dess rörelser med ett socialistiskt politiskt program för att gripa makten från de kapitalistiska skurkarna, är en strategisk nyckeluppgift som socialister står inför 2022 och där bortom. Erfarenheten av 2021 har visat att detta endast kan lyckas om det kombineras med ett energiskt arbete för att bygga en revolutionär socialistisk organisation.
År 2021 inleddes också med att världsekonomin studsade tillbaka, där den till en början höga tillväxten drevs på av den uppdämda efterfrågan och historiskt stora doser av statliga stimulanser. Ett enskilt stimulanspaket som klubbades igenom av Bidenadministrationen i mars lade faktiskt till en hel procent till prognoserna för den globala BNP-tillväxten!

Arbetarklassen satte sitt avtryck på händelserna under 2021 – ingen kontinent besparades större klasstrider. 

Detta var ett uttryck för det generellt sett väldigt annorlunda sätt som kapitalistiska regeringar mötte den globala kris som åtföljde covid jämfört med hur de handskades med finanskrisen 2008-9. Den nyliberala handboken kastades till stor del ut genom fönstret som respons på det fria fallet i den ekonomiska aktiviteten under 2020, då de kapitalistiska staterna trädde in för att i varierande grad stötta upp ekonomin, beroende på den finansiella styrkan hos olika länder runt om i världen.
Denna vändning bort från nyliberalism, och den nya cocktail av ekonomisk politik med större tonvikt på statliga ingripanden och en tendens till deglobalisering, var extremt viktigt och provocerade faktiskt fram klargörande och i vissa avseenden kontroversiella diskussioner och debatter inom ISA.
Öppnandet av de statliga kassakistorna kunde kortsiktigt dämpa krisens effekter, men inte, som ISA påpekade, lägga grunden till en ny period av tillväxt och stabilitet.

Vi skrev som respons till den våg av ekonomisk optimism som spred sig bland ekonomerna i april:
”Är den troliga återhämtningen i världsekonomin början på en mer allmän uppgång? En del i borgerliga media har jämfört situationen med perioden efter första världskriget och den förödande influensaepidemin 1918-20 som följdes av ’det glada 20-talet’ i USA och Europa. Sådana förväntningar är felaktiga”.
Flera månader senare fick ”optimisterna” till stor del äta upp sina egna ord. Världsekonomin går in i 2022 förföljd av flera olika slags hot om nya, potentiellt djupa, kriser. Samtidigt slår fattigdomen och ojämlikheten ständigt nya rekord.
Att världsekonomin dessutom allt mer vilar på lån och skuldsättning innebär en ständig risk för nya finanskriser. Till det ska läggas inflationen som tenderar att pressa räntorna uppåt, och höjda räntor kan bli början till en ny kris. 
Det grundsatta fartyg som blockerade Suezkanalen i mars blev en symbol för de globala leveranskedjornas bräcklighet. Leveranskrisen, som präglade hela 2021, har sin grund i geopolitiska kriser, flaskhalsar orsakade av marknaden och klimatförändringar.

Det nya kalla kriget mellan USA och Kina blev allt ”hetare” under 2021. Och med full kraft försöker den nya presidenten Joe Biden driva igenom USA:s agenda. Att motverka den uppåtstigande kinesiska imperialismen är, som ISA har påpekat, också en central del av Bidens ekonomiska agenda.
Som en följd av stormaktsrivaliteten och oron på hemmaplan – inte minst arbetarkamp och revolution – har den kinesiska regimen samtidigt trappat upp sin reaktionära och auktoritära politik. Det brutala nedslaget i Hongkong som tog fart under året (vilket etablerade fastlandsvillkoren av diktatur), det rasistiska ”kriget mot terror” mot uiguriska muslimer i Xinjiang, samt dess växande antifeminism och hets mot hbtq+-personer är emellertid alla i slutänden indikationer på svaghet.
Alla ögon kommer att vara riktade mot Taiwan under 2022, som mitt ibland många andra potentiella brännpunkter intar en allt farligare särställning i den imperialistiska maktstrid som de krisberidna USA och Kina utkämpar.
Även om existensen av massiva kärnvapenarsenaler förblir en seriös avskräckare mot ett fullskaligt krig mellan stormakterna drar kapitalismen och imperialismen med sig planeten in i en epok av krig och blodsutgjutelse för imperialistiska syften. Den globala responsen på kriget i Gaza i maj visar på vägen framåt – massbaserat internationellt motstånd och solidaritet mot krig, av arbetare och unga, inte regeringar eller maktelitens ”internationella samfund”.

Arbetarklassen satte sitt avtryck på händelserna under 2021 på många sätt, mest avgörande i form av kamp på gatorna och på arbetsplatserna. Ingen kontinent besparades större klasstrider. Rörelserna under 2021 återspeglade en bred geografisk spridning, men också bredden på kapitalismens många kriser och de otaliga uttrycken för misär, exploatering och förtryck som provocerar fram motstånd från arbetarklassen.
Mäktiga massrörelser i Indien, Colombia, Sydkorea och på andra ställen utlöstes av försöken att ytterligare vältra över krisens bördor på de fattigaste. I Myanmar, Sudan med flera länder var det kupper och attacker på de demokratiska fri- och rättigheterna som öppnade portarna till betydande episoder av masskamp.

Pandemin av könsbaserat våld besvarades återigen med masskamp under 2021. Ordet ”femicid” har kommit in i vokabulären hos stora delar av befolkningen, då förra årets nedstängningar som toppen på den ekonomiska krisens misär har lämnat efter sig ett blodisande spår av mördade kvinnor och trans­personer, som fick lida under det dödligaste rekordåret.
I relation till reproduktiva rättigheter såg den sista halvan av 2021 motsägelsefulla berättelser om seger och nederlag tvärs över USA:s södra gräns, då den heroiska mexikanska feministrörelsen fick igenom legaliseringen av abort i delstaten Coahuila i september, samtidigt som den lagstiftande församlingen i Texas godkände en historisk attack på rätten till abort.
År 2022 kommer att se en potentiell vändpunkt i USA då Högsta domstolen sannolikt kommer att åtminstone delvis upphäva Roe v Wade, som trots den beklagansvärda bristen på ledning från mainstreamkvinnoorganisationerna kommer att utlösa en långt större kampvåg än vad abortförbudet i Texas gjorde under det gångna året.

Dessa rörelser, och otaliga andra, är fulla av lärdomar för 2022 och där bortom. Det är dock rimligt att säga att det under 2021 var kampen i Myanmar, där en revolutionär rörelse sattes igång mot en militärkupp i februari, och Colombia, där en landsomfattande strejk i april öppnade portarna till en folklig resning som lamslog landet, som stack ut mest.
Båda bar de avgörande kännetecknen hos den globala revolt som har svept fram över världen sedan 2019: ledd av en radikaliserad yngre generation. De var rörelser av en utdragen natur – båda varade i flera månader. 
Därutöver slog ingen av de båda rörelserna till reträtt, trots att de ställdes inför den mest brutala och blodiga statliga repression, utan slog tillbaka och trappade upp som respons till ”kontrarevolutionens piska”.
De var också båda rörelser som gick från att vara defensiva till att bli offensiva, med starkare och djärvare krav allt eftersom massorna insåg sin styrka i kampen.
Vilka nya lärdomar kom de med? Ett gemensamt drag i båda fallen var den mer prominenta och ledande roll som arbetarklassens styrkor, metoder och organisationer spelade. Detta är en faktor av stor relevans och betydelse för socialister i utvecklandet av våra perspektiv för framtida klasstrider.

Vi måste emellertid se bortom vår beundran för dessa rörelsers heroism och den inspiration som de med rätta representerar. Det andra gemensamma draget för båda var att ingen av dem uppnådde avgörande segrar. Varför?
Vi kan i utvecklandet av ett svar peka på ett centralt strategiskt problem som arbetarklassen och vår rörelse runt om i världen ställs inför: den varaktiga krisen för arbetarklassens organisationer och ledning. Ett enkelt faktum är att den centrala roll som spelades av arbetarklassen i revolterna i Colombia och Myanmar inte klart och tydligt återspeglades i form av en ledning som baserade sig på arbetarklassens makt, med självförtroende nog för sin förmåga att driva igenom dess krav.
Denna kris för ledningen för arbetarklassen är det enskilt största hindret för de heroiska arbetarklasskamperna i vår epok att vinna mer avgörande segrar. Denna kris kan bara lösas genom bygget och stärkandet av arbetarnas och de ungas massorganisationer.
Det innebär också bygget av nya politiska partier, som kan tillhandahålla en oberoende politisk röst åt arbetarklassens intressen i massrörelsen. De unga arbetarklasskämpar som genomför dessa uppgifter fram till seger kommer inte att falla ner från skyn, utan måste medvetet organiseras, utbildas och beväpnas med den revolutionära socialismens politik och metoder.

Hur ser en alternativ strategi ut? Ett noterbart exempel på revolutionär ledning kan hittas i Seattle, där Kshama Sawant och Socialist Alternative för fjärde gången lyckades besegra miljardärerna på deras egen bakgård.
Kshama och Socialist Alternatives roll i Seattle under de senaste åtta åren är ett exempel på den skillnad en genuint socialistisk ledning gör. Föreställ er att dessa metoder och denna politik kom till uttryck i USA:s övriga arbetarorganisationer, eller vilket land som helst!
Anslut dig till en pulserande, växande revolutionär socialistisk internationell rörelse – gå med i ISA. Om du redan är medlem, fördubbla dina ansträngningar för den internationella socialismens sak.