Är LKAB:s omställning i enlighet med klimatets behov?

av Offensiv

Det jublades i Malmfälten i förra veckan. LKAB meddelade vid en presskonferens att man tänker genomföra Sveriges sannolikt största industriinvestering någonsin. 400 miljarder kronor ska satsas under 20 år för att minska ståltillverkningens klimatutsläpp. Gruvan i Kiruna är säkrad för lång tid framåt och investeringen kommer att ge tusentals jobb under byggtiden. Det låter bra, men det finns en hake.

Det var hissnande siffror som LKAB presenterade vid en presskonferens i slutet av november. Dagens pelletsverk som använder fossil energi ska ersättas av vätgasdrivna järnsvampverk, vilket minskar koldioxidutsläppen rejält. Men den stora miljövinsten uppstår hos de stålverk som använder järnsvampen. Det går att tillverka stålet utan att använda kol. Det ger en utsläppsminskning på 35 miljoner ton koldioxid. Det kan jämföras med de totala utsläppen i Sverige som är ungefär 50 miljoner ton.
Det är en satsning som kostar. Totalt handlar det om investeringar på 400 miljarder när sex stycken järnsvampverk ska byggas. En del pengar ska LKAB ta från sina goda vinster, en del ska lånas upp och företaget hoppas också på EU-pengar, som en del i EU:s ”gröna giv”.  Det sa vd:n Jan Moström i Sveriges Radio den 27 november. 3 000 nya jobb kommer att skapas i Gällivare och Kiruna under byggtiden.
De senaste åren har det funnits en oro för framtiden i Kiruna. För två år sedan meddelade LKAB att det fanns mindre malm under den nuvarande nivån i gruvan. Det var inte längre självklart att gruvan skulle drivas vidare efter mitten på 2030-talet. Beskedet om storsatsningen innebar att bolaget nu har kartlagt så stora nya fyndigheter att verksamheten är säkrad för lång tid framöver.

Det låter fantastiskt bra, och visst är det helt nödvändigt att ställa om stålframställningen som idag bär ansvaret för sju procent av alla koldioxidutsläpp i världen. Men längst ned i den artikel på DN-debatt där satsningen presenterades finns haken med jättesatsningen.
”Kolidoxidfri produktion kommer att kräva extrema mängder grön el och tillgång till biobränsle till konkurrenskraftiga priser. (…) Fullt utbyggd kräver den nya tekniken för koldioxidfri järnsvamp el motsvarande en tredjedel av dagens samlade svenska produktion.”
När det gäller biobränslen är det lätt att konstatera att de helt enkelt inte finns. En färsk rapport från SLU konstaterar att det inte finns förutsättningar att öka biobränsleproduktionen i Sverige på det sätt som industrin vill i sina planer för klimatomställning. Globalt är bristen på biobränslen som produceras på ett hållbart sätt än större.
Det är inte lätt att greppa hur mycket el LKAB säger sig behöva, men det motsvarar mellan tre och fyra gånger hela vattenkraften i Luleälven eller bortemot 6 000 moderna vindkraftverk. Eftersom det inte är aktuellt att bygga ut fler älvar är det jämförelsen med vindkraft som är den mest intressanta.

LKAB:s planer är också bara ett av flera projekt som kommer att öka elanvändningen i norr. SSAB, LKAB och Vattenfall planerar för ståltillverkning med vätgas, Northvolts batterifabrik i Skellefteå behöver stora mängder el. Detsamma gäller för de serverhallar som Facebook och andra företag etablerat i norra Sverige.
Det enorma elbehovet är ett problem på flera sätt. Vindkraft tar stora ytor i anspråk. Europas största vindkraftpark, Markbygden utanför Piteå, tar nära 500 kvadratkilometer i anspråk för de drygt 1000 vindkraftverk som ska byggas där. Det kommer alltså att krävas mycket stora arealer i norra Sverige för att täcka LKAB:s ökade elanvändning. Intressekonflikter med rennäring, turism och lokalbefolkning kommer att vara oundvikliga.
LKAB står för en liten del av leveranserna till världens stålverk. Att omsätta metoden för hela stålindustrin skulle kräva orimliga mängder vindkraftverk och solpaneler runt om i världen. Redan nu har det kommit flera larmrapporter att de metaller som behövs för den förnyelsebara elproduktionen inte kommer att räcka till.

I ett större perspektiv är det heller inte självklart att produktionen verkligen blir ”fossilfri”. Det byggs väldigt mycket vind- och solkraft runt om i världen. Men än samtidigt ökar elanvändningen så snabbt att de förnyelsebara energikällorna inte ens täcker hela ökningen. Att lägga på ny storskalig elanvändning gör att omställningen bort från fossila bränslen blir ett rörligt mål som hela tiden flyttas längre bort.
Ståltillverkningen i världen måste ställas om. Det är ingen tvekan om detta. På det sättet är LKAB:s satsning ett steg i rätt riktning. Men det sker inom ramen för en kapitalistisk världsekonomi där stålindustrin hela tiden strävar efter att sälja mer stål och gruvbolagen vill sälja mer malm, gärna i förädlad form. Detta är en ekvation som inte går ihop.
Det som skulle krävas är att LKAB:s omställningen kombineras med en effektiv hushållning med stål. Det handlar om sådant som att minska bilars vikt, minska landsvägstransporterna och bygga mer med trä. Men än sådan verklig omställning är varken storföretag eller deras politiska supportrar intresserade av.