Är vi som jobbar inom äldreomsorgen inget värda?

av Ann-Christine Holmström // Artikel i Offensiv

Nu har vaccineringen startat mot covid-19 här på äldreboendet Midgården i Luleå. En del av mina kollegor har fått båda doserna, medan andra inte vet hur de ska göra.

Det finns delade meningar med att ta vaccinet; en del anser att skyddet inte räcker så länge, medan andra jämför det med hur det skulle bli om de blev sjuka i corona. Man är lite rädd för olika biverkningar eftersom vaccinet är så nytt. 
Vi jobbar med visir/munskydd, och basala hygienrutiner följs. Vid misstänkt smitta testas personen och hålls sedan i karantän tills dess att provsvar har kommit. Smittspårning sker när personal har insjuknat. 
Om personal har kommit till jobbet förkyld eller har andra symtom får de åka hem, enhetscheferna har varit ganska hårda på den delen och det tycker jag är rätt. Man ska inte komma till jobbet och ha symtom. Men jag kan samtidigt förstå att man kanske gör det på grund av ekonomin. Vi har många timvikarier som kommer in och jobbar när vi behöver. 

Anhöriga förstår varför det är besöksförbud, men det är förstås ledsamt att inte kunna besöka sin anhörige. 
Det händer att anhöriga kommer och hämtar med sig brukaren ut och då måste den brukaren sitta i karantän i två veckor eller tills ett negativt provsvar har kommit. Det är lite jobbigt både för brukaren som då måste vara på sitt rum hela tiden.  

Årets löneförhöjning gav inte så mycket om man jämför med vad vårt arbete är värt. Att vi har haft det här viruset att handskas med syntes i alla fall inte på lönen.
Alla anställda inom vård och omsorg ska ha fasta anställningar, säkra resor till och från arbetet samt stora lönelyft. Det behövs en omedelbar ökning av personaltätheten och sänkning av arbetstiden i hela landet. Personalkontinuiteten måste ökas för minskad smittspridning.