Arbetarkampen i Belgien & Storbritannien visar vägen

av Offensivs redaktion

Runtom i hela världen växer ilskan mot det förda systemet och känslan av att regeringar och systemet sviker folket.
Arbetare ”måste” stå tillbaka när inflationen är hög, men samtidigt gör storföretagen fortsatt stora vinster – det sticker i ögonen. I såväl Storbritannien som Belgien har det varit och pågår strejker och demonstrationer.

Lördagen den 18 juni anordnade den fackliga centralorganisationen TUC ”We Demand Better March” (Vi kräver bättre-marschen) mot prischocken och hotet om reallönesänkningar. Över 50 000 deltog i demonstrationen i centrala London.
Socialist Alternative (ISA i England, Wales & Skottland) ingrep före, under och efter demonstrationen, och hade ett energiskt och livligt block under marschen. De reste tre krav:
• Att den 18 juni måste bli startskottet för en massiv arbetarrörelse mot prischocken och Tories (motsvarande Moderaterna, som styr i landet).
• Höj lönerna med 15 procent och en minimilön på 15 pund i timmen.
• En internationell kamp för socialistisk förändring, baserat på offentligt ägande, arbetardemokrati och solidaritet mot alla former av förtryck – för en enad kamp.

Några dagar senare, natten mot tisdagen, gick också facket RMT i Storbritannien (motsvarande svenska Seko) ut i en 24-timmars storstrejk mot arbetsgivarnas nedskärningsplaner. Omkring 50 000 anställda uppges strejka, och merparten av alla regionala tåg och tunnelbanetåg står stilla.
Utöver reallönesänkningar, då arbetsgivarnas förslag om ett lönepåslag på 2 procent äts upp av den skyhöga inflationen, vill de dessutom skära ner på personalstyrkan då ”budgeten inte går ihop”. Detta vägrar RMT att gå med på.
Strejken den 21 juni fortsätter den 23 och den 25 juni, och kan trappas upp därefter om inte arbetsgivarna går facket till mötes. RMT kräver 7 procents lönepåslag och inga neddragningar av personalstyrkan.

Naturligtvis har högermedia och -politiker i Storbritannien starkt kritiserat fackets agerande som ”oansvarigt” – Tory-regeringen menar att höga lönelyft ”driver inflationen uppåt”, en vanlig myt som högern propagerar för men som inte har någon grund i verkligheten.
Den högerreaktionäre premiärministern Boris Johnson säger dessutom enligt The Telegraph den 21 juni att:
– Fackens krav är för höga. Facken skadar samma personer som de försöker hjälpa.
Det är högerpolitik, nedskärningar och att övervältra det kapitalistiska systemets kriser på arbetarklassen som skadar, inte att facken och arbetare mobiliserar till motstånd.

I Belgien har det också varit stora strejker. 80 000 tog till gatorna i Bryssel den 20 juni mot reallönesänkningar, prischocken och att arbetare inte kompenseras för den höga inflationen.
Även i Belgien har de etablerade medierna hellre velat diskutera ”olägenheterna” med protesterna snarare än varför de äger rum och hur arbetare lider.
RS systerparti i Belgien, LSP/PSL, rapporterar att:
”Ilskan över de tomma plånböckerna är djup och förstärks med varje bensinpåfyllning eller shoppingresa. Allt blir dyrare och våra inkomster hänger inte med. (…) Detta var den största fackliga demonstrationen sedan protesterna mot Michelins högerregering (som styrde 2014-2018) och mot försöken till en pensionsreform.”
RS och ISA ger fullt stöd till arbetarkampen i Storbritannien, Belgien och överallt. Som Karl Marx sa en gång i tiden: ”Arbetare har inget att förlora än sina bojor. Proletärer i alla länder, förena er!”