Stora arbetarprotester har ägt rum i Iran den senaste tiden.
Den iranska diktaturen räds arbetarmilitansen och organiseringen som på nytt växer fram kombinerat med nya revolter i ockuperade kurdiska delar. Arbetare i bilindustrin, gruvor och cementfabriker har lagt ned sitt arbete som stridsåtgärd.
Mellan mars 2014 och mars 2015 har det skett 233 arbetarprotester och strejker runt om i Iran. Under samma period har 230 arbetare arresterats varav flera avtjänar långa fängelsestraff.
På Första maj i år arresterade regimen fem arbetarledare. Detta följde efter ökad repression där arresteringar och kartläggning av arbetare genomförts för att stävja protesterna.
Trots försöken att stoppa firandet av Första maj demonstrerade tusentals arbetare i diktaturens hjärta, huvudstaden Teheran. 10 000 arbetare trotsade förbudet och den massiva poliskommenderingen genom att samlas.
En våg av strejker och arbetarprotester har spridit sig över Iran som ett resultat av de ekonomiska bördor arbetarklassen tvingas bära.
70 procent av de iranska arbetarna lever idag under fattigdomsgränsen, 90 procent av anställningarna är tillfälliga och osäkra och arbetarna saknar skydd och försäkring. Tiotusentals arbetare har inte fått lön på sex månader.
På arbetsplatser med uppemot 1 000 anställda, som vid ett tunnelbaneprojekt i Ahvaz, är arbetarna inne på sin fjärde månad utan lön.
Bland de mest militanta skikten av arbetarklassen finns lärarfacket. Radikaliserinen bland lärarna har sin grund i att de iranska lärarnas löner ligger under fattigdomsgränsen.
Den 16 april protesterade lärare samtidigt i 37 städer. Tre dagar senare, den 19 april, organiserade lärarfacket på nytt protester mot låga löner.
Dagen efter greps arbetarledaren Alireza Hashemi, från Iranska lärares organisation, och fördes till det ökända Evinfängelset. Han dömdes till ett femårigt fängelsestraff.
Läraren Rasoul Bodaghi har dömts till fem års fängelse för ”propaganda mot staten” och för att ha ”hotat den nationella säkerheten”.
När lärarna på nytt samlades den 6 maj för att planera nya protester hotade Irans högste ledare Khamenei med att ”Irans fiender försöker exploatera lärarnas protester”.
Trots hoten samlades lärarna den 7 maj och tog till gatorna på nytt med krav på högre löner och frigivande av sina fackliga ledare.
Protester hölls i ett dussin städer, däribland Tabriz, Shiraz, Isfahan och Sanandaj. I Tehran samlades över 3 000 lärare i en protest som omringades av säkerhetsstyrkorna.
Teherans säkerhetspolis slog under hela april till mot olika arbetarledare för att stävja protesterna inför första maj. Två medlemmar i de stridbara bussförarfacket i Teheran, Ebrahim Maddadi och Davood Razavi, greps i sina hem den 29 april. Dagen innan hade ytterligare två arbetaraktivister arresterats, Mahmoud Salehi och Osman Ismaili. De arresterades i den kurdiska staden Saqez.
Repressionen har slagit extra hårt mot den kurdiska regionen där den politiska organiseringen traditionellt sett är högre. Den 25 april slog regimens säkerhetsagenter till mot arbetaraktivisten Reza Amjadi i Sanandaj.
Lärarfackets styrelseledamot Mahmoud Bagheri avtjänar nio års fängelse i Evinfängelset för ”propaganda mot staten” och för ”olaglig samling”. Samma anklagelse gavs arbetaraktivisten Reza Shahabi sex års fängelse.
Arbetaraktivisten Shahrokh Zamani avtjänar ett tioårigt fängelsestraff för ”bildande av antistatlig organisation” och för att ha deltagit i ”propaganda mot staten”.
Den undertryckta ilska som präglar samhället har skapat en krutdurk som kan explodera när som helst. Det visar inte minst de protester som blossade upp för två veckor sedan (den 8 maj) i den av Iran ockuperade kurdiska staden Mahabad.
Protesterna hade sin grund i den kurdiska kvinnan Ferinaz Xosrawans död, som hoppade från fjärde våningen för att slippa bli våldtagen av en iransk arméofficer. Protesterna spred sig som våldsamma revolter där demonstranter satte hotellet i brand och gatustrider med polis har utspelat sig i flera dagar.
Regimens väpnade styrkor har försökt att få kontroll över situationen med brutal repression, men protesterna har vuxit i styrka. Islamiska republiken har besvarat revolten med att sända soldater till staden, vilket har besvarats av att kurdiska gerillagrupper har flyttat soldater till gränsen mellan östra och södra Kurdistan (gränsen mellan Iran och Irak).
Mahabad är samtidigt av stort symboliskt värde för kurder då det var huvudstaden i Mahabadrepubliken som upprättades som en självständig kurdisk republik med Sovjetunionens stöd, men som sedan krossades i blod av den iranska armén.
De protester som idag sker över hela landet är öar av protester, men behöver en nationell samordning. För att uppnå detta måste den iranska arbetarrörelsen och kurderna enas i en gemensam kamp mot mullornas diktatur och förpassa den islamiska republiken till historiens skräphög.
Endast ett massförankrat arbetarparti med ett program för socialism och alla nationaliteters rätt till demokratiska fri- och rättigheter och självständighet, om man så vill, kan uppnå den nödvändiga enighet som krävs för seger. ■
