Arbetarkvinnor slås ut av pandemins effekter

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

Tre av tio inom vård, skola eller omsorg upplever en sådan stressnivå att de befinner sig i riskzonen för utmattning. Det fastslås i en rapport från Kantar Sifo som genomförde undersökningen på uppdrag av Hjärnfonden i början av 2021. 

Nästan hälften – 46 procent – upplever mer stress än innan pandemin bröt ut. Mest drabbade är yngre kvinnor i åldern 18 till 34 år som arbetar inom omsorgen. 
Att just omsorgspersonalen blev extra drabbade under pandemin bör ses i ljuset av att särskilt personalen inom äldreomsorgen fick strida för att ens ha den mest basala skyddsutrustningen mot covid-19 i pandemins början och anklagades för de höga dödssiffrorna på boendena, medan anställda inom sjukvården fick gratis luncher. De bakomliggande orsakerna för stressen är dock inte nya. Som Anna Hemlin, generalsekreterare för Hjärnfonden, säger har pandemin gjort en redan tidigare allvarlig situation ännu värre. 

I rapporten uppger 68 procent att den ökade stressen beror på för hög arbetsbelastning och 29 procent att det är för höga krav samt brist på kontroll i arbetet. Vidare uppger 21 procent brist på stöd från chefer och arbetskollegor, och 15 procent uppger att de saknar tid för återhämtning. Detta är inga nya fakta. Redan för ett år sedan rapporterade Arbetsmiljöverket att anmälda arbetssjukdomar hade ökat med 20 procent och att det var kvinnodominerade yrken som stod för den största ökningen. 
Arbetsmiljön har försämrats i decennier, framför allt för kvinnor inom arbetaryrken. Andelen kvinnor i arbetaryrken som är uttröttade i kroppen efter arbetet varje vecka har ökat från 53 procent i början av 1990-talet till 71 procent idag. 
Ökad detaljstyrning innebär att andelen kvinnor i arbetaryrken som inte själva kan bestämma när olika arbetsuppgifter ska göras har ökat från 61 procent i början av 1990-talet till nu 71 procent. Detta kan jämföras med män i tjänstemannayrken där andelen har minskat något till 26 procent. Även utsattheten för våld och hot på jobbet har ökat för kvinnor i arbetaryrken (LO-rapport Sjuk av jobbet, 2017).

Jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) sa när hon tillträdde att det är de manliga arbetarna inom industri som behöver visa solidaritet. Men det är inte de som bestämmer lönerna inom kvinnodominerade yrken. När det gäller välfärdssektorn är det politiker inom kommuner och regioner som bär ansvaret för den offentliga sektorn tillsammans med de så kallade väldfärdskoncerner där den har blivit privatiserad.
Tyvärr utnyttjade inte Kommunal avtalsförhandlingarna i slutet av förra året, utan gick med på blygsamma lönehöjningar för undersköterskor och vårdbiträden trots att beredskapen för strid var stor, likaså solidariteten från övriga befolkningen. Det som skulle ha behövts är att använda förhandlingar till att kämpa för rejäla löneökningar samt att avtala om fasta regler kring arbetsrelaterad stress som skulle ge möjlighet att anmäla arbetsgivare för avtalsbrott. 
Istället har det varit arbetsgivarna som flyttat fram sina positioner under pandemin. Hyvlingar av tjänster, delade turer och långa arbetspass har ökat under pandemin, inte bara i välfärdssektorn, samtidigt som möjligheter för kamp har varit små. 
Uppgörelsen om LAS, som ska göra det lättare att avskeda anställda, innebär inte förbättringar för arbetarkvinnor som Kommunals ledning påstår, utan tvärtom till att utsattheten ökar. Det som behövs är att personalen med arbetarkvinnor i spetsen tar vara på sin kollektiva styrka och gemensamt tar strid för både ökade löner och bättre arbetsmiljö.