Den 23 oktober i år firar den Ungerska revolutionen 1956 sitt 50-årsjubileum. Händelserna kommer antagligen att uppmärksammas i media framåt hösten, och då framställas som ett uppror för att återupprätta kapitalismen. Men den ungerska arbetarklassens revolt mot den stalinistiska diktaturen var faktiskt ett försök att upprätta demokratisk socialism. Något som varken imperialisterna i väst eller stalinisterna i öst hade intresse av att se.
Under andra världskriget var Ungern allierat med Nazityskland, och
leddes av diktatorn Míklos Horthy. När Nazityskland föll
hade borgarklasserna i många östländer – även
Ungern – totalt misskrediterat sig.
När Ungern ”befriades” av Röda armén 1944
bildades en av sovjetbyråkratin understödd bred folkfrontsregering,
med Zoltán Tildy från småbrukarpartiet som premiärminister.
Men kommunistpartiet hade flera nyckelpositioner, som tex inrikesministeriet
med kontroll över polis och säkerhetstjänst.
Salamitaktik
Detta var en taktik från det stalinistiska Sovjets sida för
att överta makten uppifrån, utan att en revolutionär
situation skulle blomma ut i länderna – då en framgångsrik
revolution lätt kunde spridas också till Sovjet, och hota
byråkratins makt.
Ledaren för det ungerska kommunistpartiet hette Mátyás
Rákosi. Han kallade själv den stalinistiska elitens strategi
för ”salami-taktiken”. All opposition och konkurrerande
partier undanröjdes gradvis, skiva för skiva, eller ”åts
upp” av kommunistpartiet.
Maktkampen levde även inom kommunistpartiet. Å ena sidan fanns ”Moskva-stalinisterna”,
som levt i exil under kriget och som återkom först när
fascismen besegrats. De understöddes av byråkraterna i Moskva.
Hit hörde bl a Rákosi och dennes högra hand Ernö Gerö.
Den andra gruppen var partisankommunisterna, som arbetat illegalt i landet
och kämpat mot fascisterna. Motsättningen ledde till en våg
av utrensningar i det ungerska kommunistpartiet, som främst riktades
mot partimedlemmar med partisanförflutet. Rákosi gick fram
med järnhård hand.
De utrensade utsattes för en otroligt omänsklig behandling.
Först fängslades och torterades de i flera månader. Sedan
släpades de ut, lidande och halvt vansinniga, och ombads erkänna
de brott de stod anklagade för. Man sade till dem att det var för
regimens säkerhet, och att de som tack för sina tjänster
skulle få tillbringa resten av sina liv på ett trevligt vilohem
i Sovjet. Detta var självklart lögner och de anklagade avrättades
direkt efter rättegången.
Stalins död
Samtidigt blev arbetarnas levnadsstandard och förhållandena
på arbetsplatserna sämre. Sabotage och maskning blev allt
vanligare och regeringen svarade med ännu hårdare lagar på arbetsmarknaden.
Moskva – som bara tre månader efter Stalins död i juni
1953 skakades av en första arbetarrevolt i Östtyskland – insåg
att man måste ändra politikens inriktning. Det ledde till
den för de Moskvatrogna och stalinistiska kommunistpartierna så chockerande
vändpunkten på det ryska kommunistpartiets 20:e kongress den
25 februari 1956. Det var då Nikita Chrusjtjov höll sitt berömda ”hemliga
tal” om Stalins grymheter, lögner och svek och fördömde
den personkult som Stalin byggt upp kring sig själv. Självklart
utelämnade han sin egen roll. Talet satte mäktiga krafter i
rörelse runt om i öst. Grunden för de kommunistiska partiernas
självbild underminerades totalt.
Detta ledde bland annat till att den ungerske stalinistledaren Rákosi
byttes ut mot Gerö redan i juli 1956. Arbetarklassen tappade respekten
för byråkratin. Den 23 oktober växte vad som börjat
som en liten studentdemonstration i Budapest i solidaritet med arbetare
i Polen, som strax innan beskjutits av polis, snabbt till en massdemonstration.
50 000 slöt upp och en sjupunktsresolution lästes upp av en
representant för författarförbundet. Den innehöll
krav på ”en oavhängig nationell politik uppbyggd på socialismens
grundval, arbetar- och specialiststyre över fabrikerna, fullständig
politisk representation för arbetarklassen, regeringspost åt
Imre Nagy (som tidigare rensats ut ur kommunistpartiet) och motstånd
mot alla kontrarevolutionära försök och strävanden”.
100 000 till radiohuset
Efter uppläsandet av de sju punkterna slogs Stalinstatyn sönder.
Därefter marscherade över 100 000 till radiohuset där
de krävde att få de sju punkterna utsända i radion. Väl
på plats fann de radion bevakad av tungt beväpnade män
ur säkerhetspolisen, AVH. En delegation med demonstranternas krav
släpptes in, men kom aldrig ut. Förmodligen blev de mördade.
Plötsligt öppnade säkerhetstjänsten eld rakt in i
folkmassan, vilket blev det definitiva startskotten för revolutionen.
Därefter kom händelserna slag i slag. Nyheten om skottlossningen
spred sig snabbt. Arbetare konfronterade poliser och soldater med argument
för politisk revolution, varpå dessa lade ifrån sig
vapnen, eller kom med i kampen. Revolutionen beväpnades genom arbetarna
på vapenfabrikerna.
Centralkommittén greps av panik, återinsatte Imre Nagy på posten
i politbyrån och som premiärminister. Samtidigt begärde
Gerö hjälp av de sovjetiska trupper som låg stationerade
sydväst om Budapest, vilka tidigt på morgonen den 24 oktober
rullade in på Budapests gator. Nagys oklara roll i detta hade en
demoraliserande effekt på de skikt inom rörelsen som haft
illutioner om hans utnämning.
Medan striderna i Budapest pågick ersattes Gerö som partisekreterare
av Jánós Kádár, vilken sågs som en
mer reformvänlig ledare i samma tappning som Nagy.
Den ryska militära interventionen fick inte den effekt byråkratin önskat.
Soldaterna diskuterade med de ungerska arbetarna, och hela ryska förband
gick över på revolutionens sida. En generalstrejk spred sig över
landet och överallt växte revolutionära kommittéer
och arbetarråd fram.
Arbetarråden bildas
Råden och kommittéerna var verkliga revolutionsorgan, där
delegater från fabriker, gruvor, universitet och arméförband
sammanträdde. De var organ för folkligt självstyre som
det beväpnade folket satte sin tillit till. I många avseenden
var de mycket lika de arbetarråd, ”sovjeter”, som uppstod
i Ryssland 1905 och 1917 . Också de uppkom spontant, utmärktes
av en effektiv organisation av livsmedelsförsörjning, sjukvård
samt av den beväpnade milisen, och utövade disciplin över även
vidare delar av rörelsen.
På tisdagen började Röda Armén dra sig tillbaka
från Budapest. Imre Nagy deklarerade en återgång till
en folkfrontsregering, liknande den som existerade 1945. Men Röda
armén hade inte dragit sig tillbaka för att lämna Ungern,
utan enbart för att omgruppera. Och i Moskva insåg man nu
vad man måste göra. Lämnade man den ungerska revolutionen
i fred skulle den med all sannolikhet sprida sig till övriga östdiktaturer,
och även till Sovjetunionen. Sovjetbyråkraterna visste också att
imperialisterna i väst lika lite som de ville se en verkligt demokratisk
socialistiskt stat.
Den 1 november vek sig Nagy för ytterligare ett av arbetarnas krav,
och Ungern deklarerade sitt utträde ur den nybildade Warszawa-pakten.
Två dagar senare, på eftermiddagen den 3 november, försvann
Kádár och fyra ministrar ur Nagys regering till den ryska
ambassaden för att rädda sig själva.
Sovjet invaderar
Strax före klockan fyra på morgonen den 4 november gick den
Röda armén till massivt angrepp, med flyg, artilleri och
pansarförband. Anfallet inleddes samtidigt över hela Ungern.
Militärtaktiskt är det direkt oklokt att skicka in pansar i
storstadsbebyggelse. Men Röda arméns befälhavare hade
en klar baktanke med det. Man ville inte att det skulle gå som
i den första interventionen, när mängder av ryska soldater
gick över på revolutionens sida. Stridsvagnsförband är
mycket mer isolerade, och kommer inte lika lätt i kontakt med lokalbefolkningen.
En del soldater som mobiliserats från avlägsna delar av Sovjetunionen
trodde att de var på väg till Suez för att slåss
mot engelsmännen. Andra var fast övertygade om att de var i
Berlin och slogs mot nazister.
Nagy arresterades av Röda armén och fördes till Rumänien
där han avrättades. I början av december arresterades
ledarna för det centrala arbetarrådet. Den 9 december utlyste
det centrala arbetarrådet en 48 timmar lång generalstrejk
vilket besvarades med undantagstillstånd. Alla centrala och regionala
arbetarråd upplöstes, ändå blev uppslutningen i
generalstrejken nära total. 15 december återinfördes
dödstraff för strejkande. Arbetare plockades ut slumpvis och
avrättades för att avskräcka andra. Regeringen förklarade
att den var beredd att avrätta 10 000-tals människor bara för
att visa att det var den och inte arbetarråden som bestämde.
Långsamt maldes motståndet ner. I mitten av 1957 hade rådens
funktioner förintats. Den 17 november deklarerade regeringen att
alla resterande arbetarråd omedelbart skulle avskaffas. Den ungerska
arbetarklassen revolutionära resning var nedslagen.
Davis Kaza
