Förpostkriget inför avtalsrörelsen – den största sedan 1980-talet – är nu i full gång sedan både Teknikarbetsgivarna (TA) och Industri- och kemigruppen provocerat med skambud på 2 procent om året i tre år, sagt nej till höjda lägstalöner och föreslagit öppningsklausuler för ännu sämre avtal lokalt.TA blåser dessutom till strid om arbetstiderna med krav på upp till 10 timmars arbetsdag i ökad ”flexibilitet” för arbetstiderna utan ob-ersättning.
Vad sägs om ett sånt erbjudande?
Kjell Wallin, som är IF Metalls ordförande på Scania i Södertälje, har svårt att hålla sig för skratt.
– Ja, det är ju verkligen ”erbjudanden”, ha, ha. Jag är inte förvånad, men undrar samtidigt hur f-n de kan komma med något sånt här när hjulen går som de gör, lyder hans reaktion.
Idag kan arbetsgivarna förlänga arbetstiden med 24 minuter per arbetspass för den som jobbar mellan klockan 07.00 och 16.00. Nu vill TA förlänga denna ”stupstockstid” med plus eller minus en halvtimma, till upp till 10 timmar mellan 6.30 och 16.30, enligt Dagens Arbete.
Övertidstaket bort?
De vill också ha individuellt överenskomna arbetstider. Enligt Kjell Wallin vill TA dessutom ta bort taken för övertid på 50 timmar per månad och 200 timmar per år. Att arbetsgivarna, samtidigt som de förbereder historiskt guldkantade aktieutdelningar, vill dra uppmärksamheten från hur mycket vinsterna ökar på lönernas bekostnad, kan delvis vara en taktisk manöver.– Visst, inga fackliga förhandlare kan i dagens konjunktur gå med på öppningsklausuler eller att vi ska kunna tvingas att jobba 4 timmar mer i veckan utan ob-ersättning. Men har de bara nött det här några gånger, så kan det rätt vad det är accepteras i en lågkonjunktur, varnar Kjell.
Samtidigt som arbetsgivarna fortsätter att insistera på att det är den så kallade ”konkurrensutsatta” industrins avtal som ska sätta ”normen” för alla fackförbunds avtal, har man också sett till att bygga in en konfliktdämpare som det talas ganska tyst om i avtalsrörelsen: lokala vinstdelnings- och bonussystem, som kan ge ett visst resultat just i såna här lägen.
Bonussystem
För de anställda på Scania finns det ett bonussystem byggt på produktivitet och kvalitet som i år lär ge mer än någonsin tidigare: 28 500 kronor.Dämpar det kampviljan?
– Nej, vi fokuserar inte på det, mer än en gång på året. Och då upptäcker medlemmarna också att det går bort mycket i skatt.
Att IF Metall inte tappat några medlemmar på grund av attacken på a-kassan, utan att tvärtom fler har gått med i facket både på Scania och i hela landet, kan också enligt Kjell Wallin vara ett tecken på att medlemmarna väntar sig en tuff avtalsrörelse, där det kan bli nödvändigt med strejk.
Inom stål- och metallindustrin är den breda uppfattningen att de 840 kronor i lönepåslag som IF Metall begärt är alldeles för fegt.
– Inom vår förhandlingsdelegation har vi begärt 1 200 kronor, även om vi blev överkörda av förbundet innan vi ens fått diskutera kraven. Sen tycker medlemmarna att vi alltid begär för lite, säger Sture Bergwall, ordförande för IF Metall på SSAB i Borlänge.
Än ligger arbetsgivarna inom stål och metall lågt och Bergwall väntar ingen information förrän under avtalsdelegationens möte den 31 januari.
– Än är det litet vänta och se-läge.
Och om de föreslår upp till 10 timmars arbetsdag utan ob-ersättning?
– Då jävlar ska de få, det vore att försöka ta oss årtionden tillbaka i tiden. Ingen vettig förhandlingsdelegation köper det…
Om arbetsgivarna skulle insistera på ”ett slag om arbetstiderna” lär en storstrejk snabbt ställas på dagordningen.
Inom SSAB har arbetsgivarna ensidigt infört ett vinstdelningssystem. Fram till nu har regeln varit att det ska fonderas i fyra år, men nu ska man för första gången ta bort den regeln.
– Det är inget vi är med och styr. Det kan ge litet extra just nu, men tas bort lika fort, kommenterar Sture Bergwall.
Allra svårast för arbetsgivarna att gå med på är de fackliga kraven på höjda lägstalöner med mellan 910 och 1 400 kronor, vilket går på tvärs mot både regeringens och arbetsgivarnas vilja att skapa en amerikaniserad låglönemarknad för ”arbetande fattiga”.
LO:s utredare har också besvarat argumentet att detta ”bara” gäller för underlätta en anställning av ungdomar som sedan snabbt får upp sina löner. Visst är unga överrepresenterade i de lägsta löneintervallen, samtidigt är minst en tredjedel äldre än 29 år. Även en hel del 55-64-åringar tjänar mycket dåligt. Det betyder en ”medelålder” i utpräglade låglöneyrken på mellan 30 och 40 år. Och även en 22-årig arbetare måste kunna bilda familj.
Arne Johansson
