Argentina: Kris och klasskamp under valår

av Marcos Ariel, ISA i Argentina // Artikel i Offensiv

De ekonomiska, politiska och sociala kriserna i Argentina fördjupas i samma takt som regeringens och IMF:s åtstramningsåtgärder. De ständiga valutadevalveringarna och inflationen leder till att arbetarklassen och de fattiga blir alltmer utarmade, samtidigt som fackföreningarnas passivitet nu är medskyldiga till detta.
Under ett valår befinner sig majoritetskoalitionerna i en djup kris, vilket öppnar utrymme för Javier Mileis farliga extremhöger att öka sitt väljarstöd. Men utrymmet öppnas också för vänstern, som med Frente de Izquierda y de los Trabajadores – Unidad, FIT-U (Arbetarnas vänsterfront – Enhet) i spetsen kan göra valgenombrott.

När Alberto Fernández kom till makten gjorde han det som en del av en stor koalition som samlade praktiskt taget alla peronistiska flyglar. Till och med delar av den ”folkliga vänstern” slöt sig samman, med tanken att konfrontera den högerdemon som företräddes av den tidigare presidenten Macri.
Men löftena om att vända den katastrof som Macris administration hade inneburit och fylla kylskåpen med mat glömdes snabbt bort. Först med pandemin som ursäkt, sedan det imperialistiska kriget i Ukraina och nu senast den stora torkan (den värsta på 60 år).
Regeringen har gett allt fler eftergifter till storföretagen, till exempel genom att driva på en konstant devalvering och ge jordbruksexportörer en växelkurs som är 50 procent högre än den officiella dollarn. Samtidigt utsätts massorna för allt större åtstramningar som tar sig uttryck i ökade levnadskostnader, som de magra löne- och pensionsökningar som ligger långt under inflationstakten.
Det syns också i nedskärningarna av den sociala välfärden med nedskärningar av tusentals sociala program och attacker mot de organisationer för arbetslösa som gör motstånd.

I den meningen har det, trots skillnaderna, funnits en kontinuitet med kärnan i Macriregeringens ekonomiska politik, som syftar till att garantera storkapitalisternas vinster och betala den illegitima utlandsskulden till IMF.
Denna politik har lett till en årlig inflationstakt på över 108 procent (den högsta på 30 år), och enligt en färsk rapport från ekonomer vid universitetet i Buenos Aires kan den nå 200 procent om trenden fortsätter. 40 procent av befolkningen lever alltså i fattigdom, och fattigdomen är värre bland barn och ungdomar, på 60 procent.
Detta trots att BNP och sysselsättningen har ökat efter pandemin.
Denna situation skapar naturligtvis ett enormt missnöje i arbetarklassen. Även om detta för tillfället inte uttrycks i stora mobiliseringar för att få slut på åtstramningarna finns det flera kamper, särskilt inom den statliga hälso- och sjukvården och utbildningssektorn.

Varför finns det, trots åtstramningarna och det allmänna missnöjet, inga massiva mobiliseringar?
Vi, ISA i Argentina, tror att det finns två grundläggande faktorer som fungerar som en broms på kampen och som dämpar den utbredda ilskan.
För det första förräderiet från fackföreningsbyråkratin, som inte bara avvisade en generalstrejk utan också prioriterade sina djupa kopplingar till det styrande peronistiska etablissemanget och inte uppmanade till någon form av kamp, hur minimal den än må vara. De är rädda för att varje aktion skulle kunna tas upp av klassen som helhet och att de skulle förlora kontrollen över situationen.
För det andra går vi in i en permanent valperiod där det varje månad och praktiskt taget varje söndag är val någonstans i landet. Den osäkerhet som skapades av majoritetskoalitionernas kris ledde till att ”caudillos” i provinserna (mäktiga lokala etablissemangspolitiker) separerade de lokala valen från de nationella valen. Det tjänar syftet att stärka arbetarklassens uppfattning om att val är det enda sättet att förändra saker. På så sätt hoppas de underminera tanken på att verklig förändring kommer från massmobilisering.

Men trots detta finns det flera viktiga strider som förs av sektorer av vänsteroppositionen i fackföreningarna eller sektorer som är oberoende av den officiella byråkratin.
Bland utbildningsarbetarna i provinsen Buenos Aires var till exempel den tvådagarsstrejk som utlystes av vänsteroppositionen i lärarfacket framgångsrik, en kamp som fortsätter med fler strejker.
I provinsen Salta landets nordvästra del pågår för närvarande en viktig kamp bland utbildningsarbetarna och nyligen har det förekommit strider i provinserna Córdoba, Chubut, Santa Fe, San Juan, med flera.
Det finns också viktiga strider inom hälso- och sjukvårdssektorn, exempelvis de som förs av sjuksköterskorna i Buenos Aires, eller de inhemska läkarnas kamp för bättre löner tillsammans med andra hälso- och sjukvårdssektorer i provinsen. För närvarande strejkar hälso- och sjukvårdspersonalen i provinsen Tucumán.
Även om det är inom den privata sektorn som fackföreningsbyråkratins svek väger tyngst finns det några viktiga kamper, som den som förs av Coca Cola-arbetarna i provinserna Salta och Córdoba.

Bland pressarbetarna lyckades SIPREBA, som leds av en oberoende ledning, stoppa de massiva uppsägningarna på tidningen Clarin. Efter en intensiv kamp uppnådde däckarbetarnas fackförening under ledning av Partido Obrero (Arbetarpartiet) löneökningar som inte bara var kopplade till inflationsökningen, utan även 10 procentenheter över den.
Detta är exempel på att åtstramningsåtgärderna inte bara kan stoppas, utan även att segrar kan vinnas när där det finns en kamp och ett konsekvent ledarskap. När man tvärtom litar på förhandlingar och lämnar mobiliseringen åt sidan förlorar man.
Detta är några exempel på att arbetarklassen inte är besegrad trots alla åtstramningar, och att det finns stora kampreserver. Vi behöver en ny fackföreningsledning som driver kampen framåt inte bara inom den egna sektorn, utan också försöker samordna sig med andra sektorer, eftersom åtstramningsåtgärderna kan stoppas med en enad kamp.

Inför framtida attacker mot arbetarklassen behöver vi ett politiskt alternativ för arbetarklassen som, med utgångspunkt i FIT-U:s programmatiska bas, har förmågan att skapa en rörelse, ett kollektiv eller ett enat parti för att agera tillsammans på alla kampfronter. En kraft som inte bara är enad inför valet och inget annat, utan som integrerar den mångfald av förslag och idéer som finns inom den argentinska vänstern.
Det måste vara en bred rörelse som tillåter frihet för tendenser inom den och som lockar de skikt som börjar bryta med regeringen eller ser faran med extremhögerns framväxt. Med utgångspunkt i de saker som förenar oss, som till exempel förkastandet av IMF, skulle enade politiska aktioner kunna genomföras som gör att vi kan börja se bortom valet för att organisera oss för att möta IMF:s åtstramningar.

Vi behöver ett brett och enat politiskt alternativ för arbetarklassen som kan sporra till mobilisering och kamp för en generalstrejk, vilket är nödvändigt för att stå emot de åtstramningsåtgärder som kommer att intensifieras oavsett vem som vinner valet.
Om vänstern agerar djärvt kommer den inte bara att få ett bra val, utan den kan framför allt bli en attraktionskraft och en referenspunkt för den argentinska arbetarklassen och för hela kontinenten, vilket är grundläggande för att möta den kommande perioden.