Argentina: Regeringen besegrad i primärvalen

av Marcos Ariel, ISA i Argentina // Artikel i Offensiv

Regeringens nederlag i PASO-valet (primärval) den 12 september innebär att en ny period inleds. Detta skulle kunna få Argentina att anpassa sig till de mobiliseringar som nyligen har ägt rum i resten av Latinamerika, vilket skapar en stor möjlighet för vänstern, men också en verklig fara med tanke på extremhögerns framväxt.

Nederlaget för kandidaterna från den peronistiska koalitionen ”Frente de Todos” i praktiskt taget hela landet är ett uttryck för en enorm folklig besvikelse på president Alberto Fernández. Om dessa resultat upprepas i parlamentsvalet den 14 november kommer regeringen att förlora kontrollen över både deputeradekammaren och senaten.
Högern har vunnit, men den är inte riktigt på frammarsch. Högerkoalitionen ”Juntos por el Cambio” (JxC) ledd av ex-president Macri gick segrande ur valet, men har inte lyckats vinna nya väljare som blivit besvikna på peronismen. De fick samma antal röster som i valet 2019 då de förlorade presidentposten i landet. 
Detta beror på att minnet av Macri-regeringens åtstramningsåtgärder fortfarande är färskt i folks medvetande; det finns ingen generell högervridning bland befolkningen.
Det är polarisering både till vänster och till höger. Å ena sidan gjorde den antikapitalistiska vänstern, organiserad i ”Frente de Izquierda y los Trabajadores Unidad” (FIT-U), ett starkt val med mer än 1 miljon röster, och konsoliderade sig som den tredje största nationella kraften samt kunde vinna platser i den nationella kongressen, i provinserna och i kommunerna. 
Å andra sidan kom ett högerextremt parti under ledning av den ultraliberale ekonomen Javier Milei för första gången på fjärde plats, endast 40,000 röster bakom vänstern.

Över 4 miljoner röstade inte då de är besvikna på regeringen och inte ser ett trovärdigt politiskt alternativ. Fler än 18 miljoner lever i fattigdom – fler än 40 procent i landet, en siffra som stiger till 70 procent bland ungdomar och barn. 
Tragedin är ännu mer akut då 10,7 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom. Detta trots att ekonomin återhämtade sig med 10,5 procent under 2021.
Peronismen återvände till makten 2019 och lovade pengar i folks plånböcker, kylskåp fyllda med mat, återstarta fabrikerna, och att öka pensionerna och det sociala stödet. Två år har gått och inget av dessa löften har infriats. Tvärtom äter 50 procents inflation upp löner, pensioner och sociala planer.
Över 7,5 miljarder dollar betalades till IMF, och landets rika blev rikare under pandemin medan hundratusentals arbetstillfällen försvann.

Det är denna sociala situation som förklarar valnederlaget för Frente de Todos. Dagen efter valet inledde de olika sektorer som den består av snabbt en maktkamp. De ministrar som lyder under vicepresident Cristina Fernández Kirchner (en före detta president) avgick oväntat som ett sätt att pressa presidenten till att ge fler platser i regeringen till den kirchneristiska flygeln.
Med ömsesidiga anklagelser om ansvar för nederlaget, ljudinspelningar av peronistiska deputerade som öppet förolämpade presidenten och ett hårt öppet brev från vicepresidenten som försökte distansera sig från nederlaget och skaka av sig ansvaret för skattejusteringen eskalerade kampen och väckte rädsla hos hela den borgerliga politiska eliten, som snabbt försökte hälla kallt vatten på krisen för att stoppa regeringens explosion. 
Efter spända förhandlingar och med en regeringsombildning lyckades de till slut avsluta det allvarligaste kapitlet i denna interna kris. Sprickorna finns dock fortfarande kvar, vilket man kunde se när peronismen delades upp i tre olika sammankomster inför den 17 oktober, den peronistiska lojalitetsdagen.
Till den kirchneristiska basens besvikelse är dock de nya ministrarna mer högerinriktade än de tidigare. Efter nederlaget går regeringen ytterligare åt höger.

Med ett korrekt antikapitalistiskt program lyckades vänstern väcka en valentusiasm hos en viktig sektor av de mest politiskt medvetna arbetarna som är desillusionerade av regeringen.
I de allmänna valen den 14 november står FIT-U inför en utmaning att få fler röster och utöka sina platser i kongressen, så att vänstern kan fortsätta stärka sig i förberedelse för de kommande striderna. ISA uppmanar till att rösta på FIT-U:s kandidater. 
Men den största utmaningen kommer efter valet då peronismen kommer att behöva tillämpa fler åtstramningsåtgärder för att följa IMF och bossarna, där Alberto Fernandez redan har lovat en ny arbetsreform samt avskaffandet av ”dubbla avgångsvederlag” för arbetare och av lagen som förbjuder uppsägningar i vissa sektorer. 
Inför detta perspektiv bör FIT-U:s ledamöter lägga fram lagförslag för att försvara arbetarklassen. Förslag om en minimilön som motsvarar den verkliga levnadskostnaden, bygget av offentliga bostäder och så vidare. Tillsammans med detta bör de uppmana till massmobilisering så att kongressen verkligen godkänner dessa lagar. De bör också använda sina platser för att uppmana till nationell samling av alla sektorer av arbetare och förtryckta som kämpar, för att främja arbetarnas och folkets samordning, till exempel för att skapa enade aktionskommittéer på fabriker, fackföreningar, universitet och i stadsdelar.

För första gången kommer den kommande ekonomiska krisen att finna peronismen vid makten som förvaltare av eländet, och till skillnad från krisen 2001 finns det nu en vänster med ett stort erkännande bland massorna, vilket öppnar möjligheten att kämpa för politisk makt. Det är ett stort tillfälle som inte får gå förlorat. 
Därför måste FIT-U gå längre än att bara vara en valfront och på grundval av sitt program bli ett verkligt massvänsterparti, som samlar det enorma militanta avantgardet inom vänstern, arbetarrörelsen, den sociala rörelsen, den kulturella rörelsen, rörelsen för mänskliga rättigheter, hbtq+-rörelser, feministiska rörelser, ekologiska rörelser med mera, varav de flesta för närvarande är organiserade utanför de partier som ingår i FIT-U och som alltmer distanserar sig från peronismen.
Tyvärr uppmuntrar de självutnämnda uttalandena från FIT-U:s ledare av typen ”vi förenar 85 procent av vänstern”, som syftar till att minimera resten av vänsterns uttryck, till splittring och bidrar inte till att stärka ett politiskt alternativ för arbetarklassen.
Sekterism och självproklamation bidrar inte till att stärka vänstern, och om det utrymme som peronismen lämnat inte tas upp av vänstern kommer andra att dyka upp och ta det.

Liksom de gamla spökena från ett förflutet av terror som återvänder till nutiden i dessa val, framträdde ett ultraliberalt högerextremt hot för första gången sedan militärdiktaturen. 
Dess representant är pajasekonomen Javier Milei som med en ”rebellisk” diskurs mot den korrupta ”politiska kasten” pekar ut ”marxismen” (i vilken han inte bara inkluderar vänstern utan även peronismen och till och med delar av högerflygeln Juntos por el Cambio) och keynesianismen som de skyldiga till den nationella katastrof som Argentina står inför.
Förutom att han är kvinnofientlig och antiaborträtt ställer han sig emot den så kallade ”genusideologin”. Med stort utrymme i massmedia talar han öppet om att krossa ”vänstermänniskorna”, säger att det inte finns något behov av att vaccinera sig eller bära masker, att allt måste privatiseras – hälsovård, utbildning, till och med gatorna – och att klimatförändringarna är ett påhitt av kommunismen.

Politiskt sett blir arbetarklassen mer och mer föräldralös, vilket öppnar möjligheten inte bara för sociala konvulsioner som leder till ett allmänt folkligt uppror och som gör att Argentina hamnar i linje med våra latinamerikanska syskon i kamp, utan också möjligheten att bygga upp ett politiskt alternativ för arbetarklassen. Om vänstern inte klarar av uppgiften finns det en risk att extremhögern kommer att ockupera det utrymmet.
Därför uppmanar ISA i Argentina arbetare, unga och förtryckta människor att tillsammans med oss bygga ett revolutionärt parti som växer tillsammans med arbetarklassens kamp, den feministiska gröna vågen, ungdomarna som kämpar för sin framtid och mot klimatförändringarna.